Nyårsdagen 2017

Skräddaren Sven Harald Löfgren avled på nyårsafton 2016. Han blev drygt 90 år. Lägger ut en bild från hans glans dagar. Vila i frid pappa!

Årets sista skälvande dagar. På söndag träder vi in i det nya året 2017. Undrar vad detta år har i sitt sköte. Ja, nu sker väl inte alltid saker och händelser med automatik. Vi får allt hjälpa till lite själva. Det är mångt och mycket vi själva som avgör vad framtiden skall innehålla. Men innan det nya året träder in skall vi med både värdighet och lite stoj och tjohej avsluta 2016. Årets sista bild är från 1981. Då var det ett stort nyårsuppträdande med sång, musik och teater (ja, ja, teater?).

GOTT SLUT och ett GOTT NYTT ÅR till Er alla!

Dags att säga GOD JUL och välkomna tomten med sina klappar! På bilden är det 1979 års tomtar som delar ut klappar till de snälla.

Vi önskar Er alla en riktig GOD och Fridfull Jul!

Vecka 50

Idag är det Luciadagen. Då kommer Lucian med ljus i hår och lyser upp vår mörka tillvaro. Det kan behövas. Det är mörkt nästan hela dagarna. Hon, och hennes följe, skall välkomnas med pukor och trumpeter, med hurrarop och sång.

Bilden nedan är från Luciadagen 1973.

Vecka 49

Det är mycket som skall fixas innan Lucia och Jul, bland annat pepparkaksbak. Här är det Johanna och Malin som fixar detta. Året är 1978.

Familjen Söderström

Jag har tidigare nämnt lite om min morfar, hans bröder och hans far (Adolf) och mor (Johanna). Efter jul skall jag borra mig ner lite mer i den släktgrenen. En person som intresserar mig mycket är min morfars far, Adolf. Han var, som jag tidigare nämnt, en kraftfull och stridbar person som blev en Laholmsprofil av rang. Jag återkommer om detta. Men först skall jag skriva färdigt en biografi över ”Smederna, deras hustrur och barn” (min farmors sida).

Vecka 47
På söndag är det första advent, och då står det inte på förrän julen står för dörren. Ja, tiden går, och för oss är det bara att hänga med. Bilden nedan är tagen någon gång i början av 1960-talet och det är min morfar Torvald som blir uppvaktad av en tomtenisse. Nissen är min bror Tomas.

Vecka 46

Den stationära datorn mår inte så bra, och det är på den alla foton finns. Men lite tur ändå. Hittade denna bild på den bärbara datorn, vilken gav mig idén att påminna om den fantastiska filmen ”Den ensamme ryttaren”. Länk finns under rubriken ”Gubbträffar” (2014) på Tillbakablick.

Vecka 45

Från en historia, min släkthistoria, till en annan, min egen livshistoria. I den historien ingår ett år i statens tjänst, ja, det var obligatoriskt då, nämligen militärtjänstgöringen. Mellan den 24 september 1968 till 5 september 1969 tillbringade jag på I 4 i Linköping som soldat. För oss män som gjort lumpen så har vi många historier från den tiden. De flesta är naturligtvis de trevliga och roliga historierna. Det jag kommer ihåg mest är ”lumparkompisarna” och den sjukvårdsutbildning som jag fick. Den utbildningen kom att bli avgörande för mitt val av yrke. Under tiden på I 4 sökte jag jobb inom psykiatrin, och redan den 15 september 1969 började jag på S:ta Maria mentalsjukhus i Helsingborg.

Vecka 44

Jag skall fortsätta lite på den inslagna vägen men nu kommer det att handla om smedernas klädsel. Att stå och arbeta i flera timmar framför en smältugn där värmen var oerhörd krävde en speciell klädsel. Min farmors far Gunnar Stenqvist berättar så här:

”Ja våran klädsel, dä va bare e lång skjorte å sen hadde vi ett par holkar ihopsydda utå tyg som vi drog på bena, å dä va för att en inte skulle bränne sej så mycke, å så ett par strumper. Dä va hela habiten. Men när dä va ordentligt varmt så vart den där skjorta blöt så dä gick å vri ur henne när en gjorde en smälta”.

De långa smedskjortorna är gjorda av oblekt blaggarn (grovt linnegarn). De var smedhustrurnas uppgift att tvätta dessa och de skulle vara skinande vita.

Bilden är tagen i Hävla 2015. Citatet är ur ”Gunnar Stenqvist berättar”, hämtat från Åke Edengrens hemsida.

Vecka 43.

Haddebo bruk, Svennevads församling/socken, var ett av alla bruk som familjerna Stenqvist bodde och verkade på. Här kommer en bild av hur de bodde (tidsepok 1897-1904). Så här berättar Elin Ekenberg (bror till min farmors far Gunnar) om tiden i huset Stockholm.

Bostaden var från början ett stort enkelrum med bjälkar i taket och breda golvbräder med långa rader av stora spikhuvuden. En stor järnspis med en häll på sidan och en väldig mur upptog ca en femtedel av utrymmet. I muren fanns en bakugn. Två fönster med fyra rutor i vardera gav sparsamt ljus åt det stora rummet. Det fanns åtta likadana spisrum i byggnaden – alla bebodda av barnrika familjer. Det var inte lätt för en trött smältsmed att få ro, då hans viloskift inföll på dagen.

Troligtvis är detta huset Stockholm. Ett av få hus som är kvar sedan brukstiden. Bilden är tagen 2015.

Vecka 42

I skogen, avssides en bit från själva Folkström, ligger Folkströms kapell. Jag har ju tidigare nämnt att Carl Johan Stenqvist skötte orgeltrampandet.

”Bönehuset” (kapellet) bestod av ett större
rum med talarstol, altarring och orgelverk. Huset värmdes upp av en järnkamin.
Sittplatser för 200 personer fanns. August Boström hade hand om nyckeln, han
var vaktmästare då. Han och Hjalmar Karlsson brukade leda söndagsskolan och
gamle smeden Stenqvist trampade orgel. Kapellet används än idag vid speciella
tillfällen (uppgifter jag fått av Åke Edengren som forskat om Folkström). Bilden är tagen 2016.

Vecka 41

Jag har inte tillgång till så många foton av släkten. Men här är ett på min farmors farmor Elin Wilhelmina Palmqvist född den 16 juni 1857. Hon var gift med Carl Alfred Theodor Stenqvist (som jag skrev om förra veckan). Hon avled 28 mars 1951, alltså i en ålder av 94 år. När hon avled bodde hon på Långholmen i Lotorp.

Bilden är hämtad från farmor och farfars fotoalbum.

Vecka 40

Förra veckan skrev jag om Carl Johan Stenqvists tid i Folkström. Den här veckan handlar om Carl Johans son Carl Alfred Theodor. 1904 flyttar han och familjen (en del barn har lämnat föräldrahemmet) från Haddebo bruk (Svennevad) till Lotorp (Risinge) där Carl Alfred var smältare vid bruket. Även Carls Alfreds son Gunnar med familj flyttar dit samtidigt. Gunnar har berättat att han hade som krav om han skulle komma till Lotorp att hans far också skulle få anställning där.

Det berättas i Boken om Lotorp att det var Carl Alfred Theodor som gjorde sista smältan på juldagsmorgonen 1915. Sedan var brukets historia bara historia.

Idag finns nästan inget kvar i Lotorp som minner om brukstiden. Endast några stenrester och någon av bostäderna finns kvar, bland annat huset där Lotorps vandrarhem inryms. Huset hade namnet Rävlämmen. Många av husen hade speciella namn. Exempel på detta är Långholmen, Stockholm, Malmö, Göteborg, Skvallergången, Klämman, Pillerhem, Mellanskuttet.

Curt, med ett vinglas, framför vandrarhemmet, Rävlämmen. Bilden är tagen i september 2016

Vecka 39

1849 flyttade smeddrängen Carl Johan Stenqvist (min farmors farfars far) till Folkström. Han gifter sig samma år med Anna Christina Stark och de får två barn. Men Anna Christina avlider, endast 25 år gammal, 1853 i kopporna. Carl Johan arbetar vid det övre bruket och blir så småningom mästersven där. Han gifter om sig 1856 med Maria Carolina Lindgren. De får åtta barn varav två av dem avlider i tidig ålder.

1881 slutar Carl Johan vid bruket och flyttar till den så kallade nedre smedbyggningen vid det nedre bruket. Där bor han och Carolina och en del av barnen (som allteftersom flyttar) till 1908 då både han och Carolina avlider. Mellan 1884 och 1893 har de också en inhysning, änkan Stina Ulrika Dahlqvist, boende hos sig. När Carl Johan slutat vid bruket finns uppgifter på att han verkar som skomakare och orgeltrampare.

Nedre smedbyggningen vid Folkströms bruk bestod av ett litet kök och ett litet rum. Bilderna är tagna den 27 september 2016.

Vecka 38

Jag glömde Pisa. Lutande tornet lutar verkligen rejält. Konstigt att det står där det står.

Vecka 37 (inlägget gjort vecka 38)

En liten avstickare från de nostalgiska nedslagen och släkthistorien. Den 7 september begav vi oss iväg mot Italien för en 14 dagars rundresa (med buss) i ”Italiens sköna land” (där små citroner växa …). Vi har varit i Venedig, Treviso, Florens, Rom, Pompej, Sorrento, Capri och Lucca. På nerresan passerade vi Hannover och Insbruck och på hemresan Feldkirch och Hannover.

Här en bild från Venedig.

Vecka 36

Jag har inte så mycket kvar från min skoltid, men några teckningar från första klass har jag ändå. Här två av dem. Jag vet inte vad jag fått det ifrån att åsnor är röda. Kanske är det bara ett resultat av min konstnärliga frihet. Däremot är luciatåget skrudat i vitt som seden förespråkar.

Det var inte bara fotboll som gällde. Nej, lite fest var det ibland (ofta?). Här är lite bilder från ett ”julfirande”. Det är min kompis Eser (som jag åter etablerat kontakt med efter 50 år) och jag som, på vårt sätt, firar jul. Lite gott i glasen skall det vara. Lägg märke till min klädsel. Vit skjorta, manchettknappar, slips och väst.

Vecka 34

På min tid som fotbollsspelare fanns det alltid ett referat i tidningen efter matcherna. Jag själv har alltid haft en bild av att det ofta stod att jag var bland de bästa spelarna. Men detta kanske bara var ett önsketänkande? Så detta msåte ju kollas. Jag har botaniserat i Tranåspostens sportsidor från tiden det begav sig. Och mycket riktigt. Där fanns svart på vitt. Det var många referat där målvakten Kenneth Löfgren lyftes fram som en av de bästa på planen.

Ett par citat:

Det blev sedan en ganska överraskande seger för TAIF
i finalen över storfavoriterna Bodafors med ett mål. Det var i andra halvleken
som segermålet kom genom Bo Hörlenius. Starkaste lagdelen i TAIF var försvaret
där mycket fina prestationer gjordes av mv Kenneth Löfgren …. (Tranåsposten 14/10 1963).

TAIF:s juniorer mötte på onsdagskvällen Nässjö IF i
serien och spelade oavgjort 0-0. …….

TAIF hade en bra målvakt i Kenneth
Löfgren som för dagen ersatte Thomas Göransson. …… (Tranåsposten 5/6 1964).

Vecka 33

Ännu en avvikelse från grundtanken med bloggen, men jag måste nämna att vi igår var och såg en del av Lars Lerins verk på Sandgrund i Karlstad. Fantastiskt!

Vecka 32

Jag har ju skrivit lite om min ”fotbollskarriär”. Då kanske det också är på sin plats att beskriva min första fotbollsförenings hemmaplan. Man kan, utan att överdriva, säga att det var skillnad (mot nu). Den kallades säkert ”idrottsplatsen” för där fanns även en grävd längdhoppsgrop. Det var det enda. Fotbollplanen, som låg en bit utanför själva samhället, lutade ganska kraftigt åt ena hållet, vilket naturligtvis åsamkade lite svårigheter i passningsarbetet. Man kan väl säga att hemmalaget hade en liten fördel (var ju vana). Vid plannen fanns det också en enkel byggnad för omklädning (se bilden nedan). Ville man tvätta av sig efter träningen eller match fick man ”hinka upp” vatten ur en kallkälla som låg en bit in i skogen på baksidan av omklädningsskjulet. Det hände att man fick upp ett djur som fallit ner och drunknat.

Bilden har jag hittat på nätet.

Vecka 31

Den här veckan får det bli ett litet avbrott från nostalgin. I måndags (1 augusti) kom Curt hit på sitt årliga sommarbesök i Bua. Aktiviteterna under veckan har sträckt sig mellan naturreservatvandring, slottsvandring och ett besök i Helsingborg och Helsingör.

Bild 1. Smörrebröd och öl på Helsingörs torg.
Bild 2. Tjolöholms slott.
Bild 3. Naturreservatet Biskopshagen.

Vecka 30

Efter Gripenberg, och Ådala skola (se tidigare) flyttade vi till Tranås och jag började i Norra skolan. Där jag tillbringade sista terminen i fjärde klass samt höst- och vårterminen i femte klass. Läraren hette Carlander. Minnena är som vanligt få. Men jag kommer ihåg stentrapporna inne i skolan. Det lät ganska mycket när alla ungar skulle ut på rasterna. Klassen bestod av trettiofyra elever. När jag tittar på klassfotot från femte klass kan jag inte säga att jag kommer ihåg så många av dessa. Men en del av mina klasskompisar kommer jag ihåg genom händelser (mest bus), även om jag inte kan identifiera själva personerna bakom händelserna.

Norra skolan när det begav sig.

Lite kuriosa. När jag var och firade min fars 90-årsdag så bodde jag på Hotell Åberg. På samma hotell bodde också en kvinna som också hette Löfgren. Jag frågade om vi kanske kunde vara släkt, men inte. Men hon var dotter till just läraren Carlander. Jag berättade för henne att jag fått stryk av honom. Hon blev minst sagt förvånad över detta. Hon menade att han var en snäll och rekordelig man. Så var det säkert. Men jag fick i alla fall stryk. Hade säkert gjort mig förtjänt av detta.

Vecka 29

Men det var inte bara fiske när jag var hos morfar i Laholm. Det var också bad. Det ena badstället var Glänningesjön som låg i utkanten av Laholm. Dit cyklade vi. Där kunde vi vara hela dagarna. Där hoppade vi från hopptornet som var fem meter högt. Men det gick att balansera på räcket och hoppa därifrån, och då blev det sex meter. Det hände också att vi cyklade ut till Mellbystrand, en liten nätt cykeltur på cirka sju kilometer. Men det var det värt. Vi fick ju bada i havet.

Bilden nedan är tagen sommaren 2013. Såg väl inte direkt ut så här när det begav sig, men ändå ganska sig likt.

Vecka 28

Nästan varje sommar när jag var barn (hände även när jag hade blivit tonåring) var jag hos min morfar i Laholm. Sven och Ella och deras son Bosse hyrde en våning i morfars hus. Bosse var min sommarkompis. Även om vi knappast hade kontakt under större delen av året så var det som om vi aldrig varit ifrån varandra när jag kom till Laholm.

Mycket av Bosses och min tid ägnades åt fiske. Morfars hus låg nästan i kant i kant med Lagan. Det var där vi var nästan varje dag, och ibland också om nätterna. På nätterna fiskade vi ål. Ett sådant fiskafänge startade i trädgården, eller i grannarnas trädgård, för det skulle fångas daggmask. Det gällde att smyga sig på masken så den inte hann ner i sin gång. Sedan kunde metandet starta. Två knattar som, mitt i natten, andäktigt satt vid åkanten och väntade på napp. Jag kommer ihåg morfars förmaning: ”Kommer du hem påg och har drunknat, då får du stryk”. Det vågade fan inte ramla i. Vem ville ha stryk?

Bilden: Jag till vänster, Bosse i mitten, och så en av grannarnas pojk.

Vecka 27

I Gripenberg var det kiosken som lockade mest. Där kunde vi kika in genom rutan och ana vilka tidningar det fanns, för att inte säga allt godis (även om det inte tillnärmelsevis fanns ett sådant utbud som idag). Kruxet var att vi sällan hade några pengar att handla för. Men det var ändå en samlingsplats. Här hade man koll på allt som rörde sig i ”centrum”. Ibland kunde vi få syn på Bertils pappa som med den förskräcklig fart på cykeln passerade oss på väg till brandstationen. Larmet hade gått. Bertils pappa var deltidsbrandman och det var också han som körde brandbilen.

Men en gång i veckan var det ändå en högtidsstund. Då inhandlades veckans upplaga av Davy Crockett och Kapten Mickey. Kanske räckte pengarna till ett tioöres Toy, eller ett par kolor som Rival, Choko, Dixi eller Rio eller kanske till en glass, en pistagepinne.

Vecka 26

Den 26 april 1961 utökades familjen. Jag får en bror till, Magnus. Du märker att jag skriver ”en bror till”. Det är så här att i mitten av 1950-talet hade Tomas kommit till oss. Tomas är min ”fosterbror”.

Magnus föddes med en deffekt på ena benet, foten var böjd uppåt på insidan av benet. En tidig operation gjordes som rättade till det hela. Men Magnus fick dras med sviterna av sin deffekt i hela sitt (korta) liv. Musklerna i benet utvecklades inte lika bra som i det andra benet. Men av detta märktes knappast något.

Magnus dog, 23 år gammal, den 25 augusti 1984. Han hade leukumi.

Vecka 25

1960-talet var rockens tidevarv. Beatles, Animals, Rolling Stones, Hepstars med flera satte sina spår i ungdomskullarna. Rocken andades lite stök och revolution och önskan att bilda band fanns hos många, även hos mig. Nu skall det sägas att mina kunskaper på gitarr inte var så utvecklade, men vad gjorde det?
Vi var några kompisar som bestämde att vi skulle bilda ett band. Det bestämdes att jag skulle spela kompgitarr, Lasse skulle bli trumslagare och Sören skulle spela bas. Lasse hade aldrig spelat trummor, jag hade lärt mig några ackord på min mors gitarr och det var endast Sören som kunde spela (men inte bas). Han spelade både piano/orgel och kornett.
Nästa steg blev att skaffa instrument och annan utrustning. Alla gick vi till den lokala musikaffären och inhandlade gitarrer, trummor, förstärkare med mera (undrar var vi fick pengarna ifrån?).
Efter ett tag utökades bandet med Krister, sologitarr, och Susanne på sång och gitarr.

Vecka 24

Fotbollskarriären forsatte, efter Gripenberg, i Tranås AIF (TAIF). Först var det i pojklaget och sedemera i juniorlaget. Här en bild från Tranåsposten 1963.

Vecka 23

10 juni 2016.

Det är idag ett år sedan Amadeus lämnades oss. Det har varit ett år av oerhörd sorg och saknad. Vi försöker tänka på alla fina minnen av vår tid tillsammans, men det är aldrig långt till tårarna.

Vecka 22

Min fotbollskariär började i Gripenbergs pojklag. Bilden nedan är från 1961.
Stående från vänster:
Jan-Erik Lago, Kjell Gustavsson, Conny Davidsson, Bernt Davidsson, Sören Forsemalm.
Sittande från vänster:
Bertil Davidsson, Håkan Forsemalm, Gert Vågman (maskot), jag, Jan-Olof Lago, Bosse Davidsson.

Bertil, Bosse och Bernt var (är) bröder. Bertil och jag var mycket tillsammans när det begav sig, och efter 50 år har vi åter etablerat kontakt.

Vecka 21

Min morfars far hette Adolf, och han var en välkänd profil i Lahom. Han började sin bana som garvarelärling men han hade säkert andra planer för sitt liv än att bli garvare. För att pröva sina framtidsplaner så begav han sig av till Amerika där han var ett antal år. Under tiden i Amerika så lyckades han skapa sig ett ansenligt kapital, och när han återvände till Laholm så startade han en läder- och skoaffär. Men han handlade inte bara med läder och skor. Han köpte och sålde lagapärlor, han köpte in antikviteter på den halländska landsbygden, som på så sätt räddades åt eftervärlden och han engagerade sig också i politiken. Så här står det i Hallansposten den 1/8 1924.

”Från Amerika hade Söderström importerat en hel del moderna och frisinnade idéer, vilka han sökte omsätta i Lagastaden, och han var den förste som började bedriva propaganda för den radikala politiken, vilken då helt naturligt vid denna tid rönte ett skarpt motstånd.
Envis och oförtruten arbetade S. emelertid, trots allt motstånd, för sin sak, och med åren samlades där omkring honom en liten flock medborgare, som gjorde opposition mot det rådande extrema högerväldet i samhället”

Adolf fick så småningom en plats i stadsfullmäktige.

”… och där raljerade S. värre och riktade många skarpa attacker mot påveväldet onom stadsfullmäktige…”.

Artikeln i Hallandsposten har sporrat mig att forska vidare om Adolf.

Vecka 20

Det blir inte bara släkthistoria och egna minnen. Nej, ett litet inpass om ett pågående trädgårdsarbete här i Bua. Det skall alltså bli en altan på baksidan av huset. Nu är stommen nästan klar och i helgen (om vädret tillåter) skall trallen spikas. Sedan blir det att ligga i däckstolarna i solen(?) och bara njuta.

Vecka 19

Så har det hänt igen! Gubbarna har haft träff. Förutom historiska vandringar, besök på konstmuseum mm så blev det som vanligt. Några glas vin och ett par öl, och naturligtvis lite god mat.

Vecka 18 2016

Sant som det är sagt. Nästa vecka träffas gubbarna igen. Nu skall det erkännas. Det är inte bara studiebesök, promenader i historiska miljöer, filminspeningar mm för gubbarna. Nej, en och annan pilsner och något glas vin blir det också.

Bilden nedan är tagen utanför vandrarhemmet
i Söderköping den 15/9 2015. Skål!

Vecka 17

Efter dryga två år i Ödeshög var det dags för flytt igen. I oktober 1957 gick flyttlasset till Gripenberg och jag började i Ådala skola (som låg en bit utanför Gripenberg). I Ådala gick man tredje och fjärde klass (i Gripenbergs skola gick man 1 och 2:an och 5, 6 och7:an). Skolan bestod av ett klassrum, ett kapprum och på övervåningen en slöjdsal för träslöjd (vilken bara nyttjades av klass 5-7) samt utedass på baksidan. Matbespisningen fanns i pensionärshemmets källare i Gripenberg, så det var till att knalla, eller cyckla, de cirka 3 kilometrarna fram och tillbaka.

Skolsalen värmdes upp med hjälp av vedkaminen (bilden) som stod precis innanför dörren i klassrummet. Någon i byn gick till skolan och tände på morgonen så att det skulle vara någorlunda varmt när vi elever anlände.

Bilden är tagen i april 2013.

Vecka 16

Detta hände hösten 1955 (när vi bodde i Ödeshög). Knappt hade terminen börjat, andra klass, förrän det var dags för lov. Ja, nu var detta inget lov där tiden skulle ägnas åt lek och idrott. Nej, det var det så kallade potatislovet. Tanken med potatislovet var att barnen skulle vara hemma och hjälpa till med att ta upp potatis eller hjälpa till med andra höstgöråmål. Nu hade vi inte egenodlad potatis, men desto mer fanns på gården som hade ett brännvinsbränneri. Och till detta användes potatis. Och mycket potatis fanns det. Nu skulle det plockas potatis. Mitt mål var att tjäna ihop pengar till ett par stövlar. Ja, så var det. Alltså inga fickpengar till godis eller annat förgängligt, nej, det var stövlar som gällde. Men så hände detta.

Andra dagen blev jag överkörd av traktorn. Jag hann slänga mig bakåt, men olyckan gick inte att undvika. Framhjulet, jag såg detta själv, körde över mina lår och bäcken och bakhjulet var på väg upp på det ena låret innan de fick hejd på traktorn. Man kan ju tänka sig vad som skulle hänt om bakhjulet kört över mig helt, och för att inte tala om vad som hänt om jag kommit i kontakt med spridaren som hängde där bak på traktorn.

Det var på den här åkern som olyckan hände.
Bilden är tagen i april 2013.

Nu undrar du säkert: Hur gick det? Hamnade pojken på sjukhus? Nej, det var upp på cykeln och så sköt min bror på där bak, jag kunde ju inte trampa (mina ben hängde rakt ner). Varken gårdsfolket eller mina föräldrar hade någon tanke på att jag var svårt skadad. Och så sa jag väl själv att det inte var så farligt.

Mer om Ödeshögstiden finns att läsa på Ödeshögs digitala hembygdsbok.

Vecka 15

Jag skall även den här veckan fortsätta på temat flyttkarusellen.
Den 4 maj, som var en onsdag, 1955 började jag i Ödeshögs skola. Vi hade alltså flyttat till Ödeshög, eller närmare bestämt till Vilan, i närheten av Åby Västergård, strax utanför Ödeshög. I Ödeshög kom vi att bo på två ställen innan det var dags att bryta upp igen. Den första bostaden, Vilan, var ett torp som låg ganska långt bort från allfartsvägen och gården Åby Västergård. I Vilan bodde vi bara några månader innan vi flyttade in i det vita huset.
Den andra bostaden var ett vitt hus med två våningar och en liten sidobyggnad. Det fanns en köksingång på baksidan och huvudingången var i anslutning till verandan på framsidan. Men sedan minns jag knappast något mer av själva huset, men jag kommer ihåg trädgården, ängarna och skogen, ja nästan varje detalj. Första bilden till vänster är Vilan, som idag är fritidsbostad. På framsidan kan man ana Curt och Bert som förbereder för en fikarast. Bilden till höger är Björknäs. Huset är rivet men det fanns lite rester kvar av trädgården och den ensamma och övergivna vattenpumpen. Bilderna, de i färg, är tagna i april 2013. Den andra bilden är hämtad från Ödeshögs digitala hembygdsbok. (Mer av tiden i Ödeshög finns att läsa på Ödeshögs digitala hembygdsbok; Minnen 1955-1957)

Vecka 14

Som jag skrev förra veckan så började jag skolan när vi bodde i Frinnaryd. Jag har knappast några minnen härifrån, ja, knappst från någon annan skola heller. Men det finns ett minne, ett dåligt sådant, från Frinnaryds skola. Så här var det.

Min mor var från Laholm i Halland. Detta hade satt sina spår i mitt eget språk. Till min lärarinnas förtret kunde jag inte säga r på ”rätt” sätt, alltså hennes sätt. Mitt r skorrade och hennes rullade. Nu skulle kärringen fostra den skorrande pojken. Hon utrustade mig med en spegel och så fick jag sitta, inför mina skolkamrater, vilka var både ettor och tvåor (B-skola), och säga r, alltså ett rullande r. Men mina skorrande r ville inte lämna min hals och flytta till tungan. Men hon fortsatte, ofta med: ”Men Kenneth, du måste göra rätt, säg efter mig”. Och så rullade hon på sina r, och jag skorrade vidare. Men till slut fick hon väl ge med sig, det gick inte. Jag minns hur jag skämdes inför mina skolkamrater där jag satt med spegeln framför mig och skorrade. Snacka om pedagogik. (Hämtat från biografin Gustavs häst och andra historier).

Jag och Bert framför Frinnaryds skola (fotograf är Curt).
Bilden är tagen våren 2013.

Vecka 13

Jag har tidigare nämnt att det var många flyttar under mina barn- och ungdomsår. Jag föddes (1947) i Tranås där adressen var Stadsäga 543 (Trehörnavägen), men i november 1951 flyttade vi till Frinnaryd. Där kom vi att bo till maj 1955, och då hann vi med att bo på fyra olika platser. Första bilden till vänster visar inget hus. När Bert, Curt och jag gjorde en liten ”minnesresa” våren 2013 så lyckades jag inte identifiera huset vi hade bott i, men adressen var Norrgården. Jag vet inte hur länge vi bodde där, men nästa adress var Bänarp (bilden till höger), där vi, precis som på Norrgården, bodde i ett litet ”sidohus” på en lantgård. Efter Bänarp (som, precis som Norrgården, låg lite utanför själva samhället) flyttade vi till ett litet vitt hus som jag inte vet adressen på (undre raden till vänster) och innan det bar av till Ödeshög så hann vi också med att bo i ett hyreshus inne i samhället. Adressen där var Brunnsgården, Haga. Alla bilderna, utom den på Haga, är tagna i april 2013. Bilden på Haga har jag fått av Hensry Sjöstrand (författare till boken ”Från Svartebro till Socknamon”).

I Frinnaryd började jag också i skolan.

I maj 1955 flyttade vi till Ödeshög, men detta får jag berätta om en annan gång.

Vecka 12

Kommer inte ihåg så mycket av mina tidigaste år i livet. Men efter mycket sökande så har jag ändå hittat lite foton. Här är jag, kanske är jag 4 år, tillsammans med mina föräldrar Inga-Britt (född Söderström) och Sven. Säkert kommer lite fler bilder, och berättelser, från min barn- och ungdomstid.

Vecka 11

Åter till Gunnar Stenqvist. Att släktforska innebär mer än att studera kyrkoböcker och rita släktträd. Det handlar mycket om att söka på nätet, i litteratur, hitta foton, besöka platser etcetera om man vill lära sig, och förstå, lite mer av tiden de levde och verkade. Och det fantastiska är att sökandet genererar en massa kontakter med trevliga och intressanta personer. Bilden nedan är från boken ”Boken om Lotorp” (som jag fick köpa av Risinge hembygdsförening) där man ser den nybildade ”Järn- och metallarbetareföreningen” som Gunnar var med och startade 1905. Gunnar var också med och bildade Arbetarekommunen i Lotorp, och han var också dess första ordförande.

Gunnar står som nummer sju från höger i den övre raden.

Vecka 10

Detta är Gunnar Stenqvist, min farmors far. Gunnar föddes 1876 och dog 1964. Jag har säkert träffat honom, men jag har inget minne av honom. Men genom släktforskningen har jag ändå kunnat skaffa mig en bild av Gunnar.
Gunnar började i unga år som smeddräng och avancerade med tiden till smältsmed. Han arbetade bland annat på Elvestorps bruk, Haddebo bruk (Svennevads socken, Närke), Lotorps bruk (Risinge socken, Östergötland) och Flemminge bruk (Boxholm, Östergötland). Gunnar gifte sig, borgerligt, år 1900 med Ida Teresia Forsberg. Ida avled år 1918 i den stora farsoten spanska sjukan. Gunnar och Ida fick fem barn, Linnea (min farmor), Karin, Carl, Ester och Ingrid.

Många i släkten Stenqvist var smeder, bland
annat hans far, farfar etcetera.
Det var vanligt att yrket gick i arv.

Vecka 9 2016

Precis så! En avvikelse från vårt ursprungliga syfte med ”veckobilderna”. Men både min och Curts bild tangerar forskningen om släkter och tider som flytt. Här en bild på Curt på Kungliga Biblioteket (där vi tillbringat mycken tid).

Vecka 8

En bild på farmor som ung med dottern Barbro i famn. Min fars bror Erik står till höger och min far till vänster. Min far (född 1926) hade/har fem syskon. Erik född 1928, Barbro född 1929, Svea född 1931, Gun född 1935 och Inga född 1942.

Vecka 7

Den 28 maj 1947 anlände Berndt Kennet Thorvald till världen. Födelseort: Tranås, Säby församling, Småland. Vi bodde på ”stadsäga 543”, men gatuadressen var Trehörnavägen 43 (numret är jag tveksam till). Det var alltså här på stadsägan 543 som jag tillbringade mina första år i livet. Men så småningom kom det att bli många fler adresser.

Vecka 6

Efter det att ni fått stifta bekantskap med mina mor- och farföräldrar så är det väl på plats att presentera min föräldrar. Min mor Inga-Britt Söderström föddes den 21 januari 1926 i Laholm (död 1 januari 1994) och min far Sven Harald Löfgren föddes den 8 juni 1926 (han fyller 90 år i år). De gifte sig den 31 december 1946. Fem månader senare föddes jag (men detta återkommer jag till).

Vecka 5

Min farfar åt stekt gröt till lunch
Jag vet inte om jag minns rätt. Min farfar cyklade hem på sin lunch och då åt han stekt havregrynsgröt med lingon. Så minns jag det i alla fall. Farmor kokade extra gröt på morgonen, för gröt fanns alltid på frukostbordet, så att det skulle räcka till lunchen. Jag kommer inte ihåg om han hade något mer tillbehör än lingonen.

På bilden nedan står min farfar längst ut till höger, till vänster står min far och i mitten står farfars mor Hulda. Och så får jag vara med på ett hörn.

Sixten föddes den 2/9 1903 i Tranås köping, Säby församling, Jönköpings län, Småland. Sixtens föräldrar var skräddaren Karl Gottfrid Löfgren och Hulda Maria Adolfsdotter. Farfar var skinnberedare större delen av sitt yrkesliv. Han avled 1969 i lungcancer.

Vecka 4

Min farmor Ida Linnea (längst till vänster på bilden) föddes den 11 oktober 1900. Födelseorten var Haddebo bruk, Svennevad, Örebro län, Närke. Hennes föräldrar, smeden Carl Gunnar Stenqvist och Ida Teresia Forsberg, hade den 7 september 1900 ingått ”Borgerligt äktenskap inför kronofogden W.A. Hultström enl. attest af den 12 sept. 1900”.

När Linnea var 18 år dog hennes mor Ida Teresia i spanska sjukan (27/9 1918). Då bodde familjen i Flemminge (Boxholm) och det fanns ytterligare fyra barn (yngre än Linnea) i familjen när Ida Teresia dog. Carl Gunnar gifte om sig med änkan Gerda Maria Stenlöv i september 1920.

Stående från vänster: Linnea, Ester Viola född 8/1 1907, Karl (Kalle) Georg född 27/11 1904, Ingrid Teresia född 24/3 1909 och Karin Aurora född 10/10 1902.
Sittande: Gerda och Gunnar.

Linnea gifte sig med Sixten Gottfrid (min farfar) den 26 mars 1926 och den 8 juni samma år föddes deras första son, Sven Harald (min far). De kom att få ytterligare fem barn. Linnea avled den 29 juni 1991 (91 år gammal) i Aneby.

Värt att notera är att min far fyller 90 år den 8 juni i år.

Vecka 3

Jag vet inget om min mormor,
absolut ingenting. Jag har aldrig kunnat berätta något om henne, inte annat än
att hon var demenssjuk sina sista år i livet. Det är lite sorgligt att
konstatera detta. Men så är det. Och inte nog med detta! Jag har bara två foton av henne, ja, egentligen tre, men det tredje är ett klassfoto där det inte framgår vem som är vem.

Min mormor Elin Viktoria
föddes den 24 september 1890 i Halmstad. Elins far Otto Lambert Bolmér var 29 år
och hennes mor Johanna Kristina Ullman var 26 år när hon föddes. Mormor hade åtta syskon och fyra halvsyskon. Själv fick hon, tillsammans med min morfar Torvald, fyra barn och ett av dessa var min mor Inga Britt.

På fotot, som är taget 1940, står mormor tillsammans med Hertha som var fosterbarn hos mina morföräldrar när hon var barn.

Vecka 2 2016

Detta är ett foto på min morfar, hans föräldrar och bröder. Jag fick fotot efter min mors död 1994. Jag hade alltså haft det i drygt femton år innan jag plockade fram det. Men det har legat där i en låda utan att jag tänkt så mycket på det. Ska sanningen fram så hade jag glömt att jag hade det. Men vad är det då för märkvärdigt med detta foto?

Jo, så här är det! Jag visste inte att min morfar hade så många bröder. Jag visste att han hade en bror, Henry, men de andra visste jag inte om. Det fanns ytterligare en person på fotot som jag kände till, Ernst, men inte att han var bror till min morfar. På baksidan av fotot fanns namnen på brödraskaran, Fredrik, Henry, Ivar, Torvald och Ernst och deras föräldrar Johanna Mathilda och Adolf Fredrik. Detta foto var en av anledningarna till att jag började forska lite om släkten.

Min morfar Fritz Torvald sitter längst till höger.

Det var ganska spännande för en liten grabb, det där med morfars träben. Ibland  skojade han med mig. Han sa att jag skulle lägga örat till det lilla hål som fanns i den del av träbenet där han satte ner ”stumpen” och lyssna på fågelsången. Jag lyssnade, men ingen
fågelsång. Hålet var väl till för att det skulle bli lite ventilation för
”stumpen”.

Morfar hade råkat ut för en olycka där han blev av med benet precis ovanför sitt knä, därav detta träben.

Jag kommer så väl ihåg benet där det stod lutat mot väggen när han hade lagt sig och hur han spände på sig benet på morgnarna med hjälp av ett antal remmar.

Jag kommer ihåg våra promenader som framskred i maklig takt. Inte gjorde det mig något att det inte gick så fort. Det hände till och med att han vände sig om  och ropade ”skynna dej påg”. Våra promenader hade alltid ett mål. Antingen var det till Tivolipaviljongen där vi drack kaffe och åt våfflor, eller så var det något kafé inne i staden där kaffe och wienerbröd var en av favoriterna. Favoritkaféet var
Cecil (egentligen Cecilia, men det var Cecil i folkmun) som ligger vid torget.