Alla inlägg av Kenneth Löfgren

1995

Bloggen 2021 skall vara en kavalkad av bilder från 1965 fram till 2020 med en bild från varje år. Men ibland finns inga bilder, eller ligger gömda i någon låda, och då får man improvisera. Och, med anknytning till vänskap, vad passar då inte bättre än att nämna min barn- och ungdomsvän Bosse.

Ända sedan tidiga barndomsår och upp i tonåren var jag hos min morfar på somrarna. Jag kommer inte ihåg om det var varje sommar, men ofta var det, och det var lyckliga somrar. Nu när jag funderar över det så har jag svårt att sätta ord på denna lyckokänsla. Egentligen var det ju inget märkvärdigt. Men det var kanske det som var det märkvärdiga. Mina dagar tillbringade jag mest med mina kompisar, och främst då med Bosse. Bosse och hans familj bodde i samma hus som morfar.

Jag till vänster och min vän Bo Leonardsson till höger.

En bidragande orsak till dessa lyckliga sommarveckor var Bosse. Nästan hela året var vi ifrån varandra men när jag kom till Laholm så var det bara som om jag varit inne och ätit. Och naturligtvis hade hans föräldrar, Ella och Sven, stor betydelse för mig. Morfar, Ella och Sven och Bosse var min sommarfamilj. Det är ofta jag tänker på och pratar om min fina sommarfamilj.

1993

I Örebro har man chans (lotten) att få fiska kräftor i Svartån. År 1993 föll lotten på mig och Bert. Här är Bert i färd med att vittja en av kräftburarna.

Det regnade nästan hela kvällen så för att få lite värme och möjlighet att torka lite så besökte vi en närliggande pub (som lät oss komma in i stövlar och regnkläder). Ett par öl hjälpte upp humör och vi chans att torka upp lite.

Hur mycket kräftor vi fick har jag glömt.

1992

Åter ett inlägg om nyårsfirande. Inte nog med att den manliga delen stod för underhållningen och nyårsdiktskrivande (se 1974, 1984) så var det oftast så att herrarna stod för maten. Här en bild från 1992 där herrarna har intagit köket.

Från vänster: Gert (från Helsingborg), Bert (med kniven), jag och Curt (som servar med dryck).

1991

När vi var på besök söderut så var ett besök i Helsingör ett måste. En stilla öl på torget var standard. Ibland kompletterades detta med en röd pölse.

Jag med en god dansk öl.

1990

Midsommarvecka: Det får bli en bild från midsommarafton 1990.

Mormor Ingeborg, Malin och Johanna fixar midsommarstången. Morfar Manne i bakgrunden.

1988, 1989

När jag skulle leta bilder för 1988 så fanns det ingen mapp för det året. Varför? Ja, det kan man undra över? Kanske var det så att kameran fick vila det året, eller så har albumet gömts i någon gömma eller så är det så att bilderna ligger osorterade i en låda. Ja, detta får tas med ro. Ett par minnen från 1988 är att jag opererades för tumörer (ofarliga) i höger lår, och om jag inte missminner mig så var äldsta dottern, Malin, i Paris och jobbade som Au pair. Hon läste också franska. Så ingen bild från 1988, det får bli en bild från 1989.

Det här året var det Johannas tur att ta studenten. Här grattas hon med en kram av sin mormor.

1985

Min fina farmor Ida Linnea fyllde 85 år den 11 oktober. Hon föddes på Haddebo bruk, Svennevad, Örebro län.

Farmor Linnea flankerad av Malin och Johanna.

1984

Ett fiskeminne: 1984 fick jag min första, och enda, Brunnshytteöring. Öringen är en kulturfisk som endast finns i Lundsfjärden, Malen och Grecken. Namnet har den fått efter Brunnshyttebäcken där den leker. Öringen vägde drygt tre kilo.

Stolt fiskare.

Kompletterar med en bild från nyårsfirandet. Uppträdande av Bert, Curt och jag.

1983

År 1983 var det dags igen för en tur på Bergslagsleden. Det var Curt och jag som tog oss ann etapperna 12 och 13 (Leken, över Sixtorp, till Svartå herrgård). Jag hade visst besvär med ett knä?

I bakgrunden skymtar sjön Multen.

1982

På semestrarna var det oftast ett par veckor i stugan vid Lundsfjärden, en eller ett par veckor camping, ofta Öland, besök i Ödåkra eller besök hos mina föräldrar i deras stuga i Halmstad. 1982 passade vi på att besöka Liseberg i Göteborg (till barnens glädje).

Malin och Johanna i en av åkattraktionerna.

1981

Åren går. Mycket av det som händer är sig likt år från år. Men värt att nämnas är den vandring Curt och jag gjorde på Bergslagsleden. Vi startade i Kloten och landade så småningom i Stjärnsfors. Första dagen regnade det kontinuerligt. Tanken var att vi skulle tälta, men genomsura som vi var bestämde vi oss för att övernatta på ett vandrarhem. Med nyplockade kantareller och lite annat gott tillredde vi en god måltid innan det var dags att krypa i säng. Andra dagen startade med en god frukost, och framförallt så hade vi torra kläder. Och vi hade tur, sol. Dagens vandring gick som en dans i solskenet.

Kaffepaus.

Fler bilder finns under ”Utflykter”.

1980

Fågelskådning!

Det hände sig i flera års tid under 1970- och 1980-talen att vi, Curt, Bert och jag), träffades i gryningen för att bege oss till Kvismarens naturreservat utanför Örebro (eller fågelområdet Oset, Örebro) för att skåda fåglar. Nu var det väl inte så att kunskapen om fåglar var så stor, men det var ändå intressant att följa naturens vingslag i arla morgonstund. Medhavd matsäck var standard.

Curt väntar på den perfekta fågelbilden.

1979

Som jag nämnde förra veckan så var vi ofta på Öland, och Böda, på semester. Barnen sa så här: Åker vi inte till Öland så blir det ingen riktig sommar. Så det var bara att lasta bilen med tält, bord, stolar med mera och ge sig av. Semestrarna var inte bara lata dagar på stranden, utan det blev en del utflykter också. För att nämna några så var ”trollskogen” på norra Öland populärt, Borgholm och Byxelkrok besöktes också, en tur till Kalmar var obligatorisk.

Badliv. Det ser lite kylslaget ut.

1978

Livet består mest av allt av arbete. Men det fanns också tid för annat. Helgerna, och en del av semestern, tillbringade vi i Bergslagen (stugan) där fiske, bad och sol var den dominerande sysselsättningen. Även ett och annat bär och en del svamp plockades. En del av semestern tillbringades på Öland och i Ödåkra.

Som Curt skriver på sin blogg så hade familjerna Wallin, Fröberg och vi (Löfgren) flera gemensamma aktiviteter under året. Vi var hos Fröbergs och grillade korv i deras trädgård , vi var till Kvismaren (fågelskådning?) och vi firade nyår tillsammans.

Bert försöker få eld på brasan.

1977

Ett år med flera trevliga inslag. Dels var vi till Kolmården tillsammans med familjerna Fröberg och Wallin. Curt och jag var och ”fågelskådade” vid Kvismaren (utanför Örebro). Vi var oftast vid stugan (Lundsfjärden) på helgerna (vår, sommar och höst), och delar av semestern. Vi var på en semestertripp till västkusten, dels Varberg och Halmstad. Det var camping som gällde, men också tid för några dagar hos mina föräldrar som hyrde stuga på Östra stranden. Semestern avslutades hos våra kompisar i Ödåkra. Vi firade nyår med familjerna Fröberg och Wallin.

Ett minnesvärt äventyr det här året var Berts, Curts och min vandring på en del av Bergslagsleden. Vandringen startade vid Digerberget (strax utanför Nora). Målet var att ta oss fram till Ånnaboda på två dagar (41 kilometer uppdelat på tre etapper). Med fyllda ryggsäckar, ja, det var mest mat och öl, anträdde vi vår vandring. Vi passerade Pershyttan och ganska snart var det dags för paus. Bert hade fått syn på en bäck, och nu skulle det fiskas. Troligtvis var hans tanke att vi skulle få grillad bäcköring till lunch. Men ack. Ingen fisk. Vi kom så småningom fram till Ånnaboda.

Mer om Bergslagsvandringen finns under fliken ”Utflykter”.

Det får bli två bilder för det här året.

Välförtjänt paus på resan till Kolmården.
I väntan på napp.

1976

År läggs till år. År 1976 fyllde både min mor och far 50 år, vilket firades i deras hem i Tranås.

En tråkig sak, som kunde sluta väldigt illa var att en grannpojke kastade en träpinne som träffade Malin i ena ögat. Det blev några dagar på sjukhus för henne.

1975

Det har blivit många aktiviteter och projekt tillsammans. Den första gemensamma aktiviteten var den kanotfärd vi, Curt, Bert och jag, gjorde 1975. Färden gick från Grythyttan, genom tre sjöar, Torrvarpen, Halvarsnoren och Lundsfjärden. Nattläger slog vi på den lilla ön Killingön i sjön Halvarsnoren. Slutmålet var stugan, vid Lundsfjärden, där fruarna väntade med mat och vin. Bilden visar tre nöjda ”äventyrare” vid lägerelden.

Mer om kanotfärden (karta, text och bilder) finns under fliken ”Utflykter”.

1974

Livet rullar på med vardag och fest. Men två saker minns jag speciellt. Det ena är detta. Mellan februari och juli 1974 var jag tjänstledig från Garphytte sjukhem för att prova på att arbeta med gravt, som det då benämndes, utvecklingsstörda. Nu var det inte så att det bara handlade om utvecklingsstörning, många hade också fysiska bekymmer. Jag arbetade natt på en av paviljongerna på sjukhuset. Sjukhuset hette (är nedlagt) Västra Marks sjukhus.

Det andra är. Det har blivit många nyårsfiranden med vännerna Inga, Curt, Ami och Bert. Om jag inte missminner mig så startade vi en ny tradition 1974, nämligen att vi (av manligt kön) de sista tio minuterarna innan tolvslaget, skrev en nyårsdikt. Upplägget var detta. Först skrev en av oss en rad, sedan nästa en rad och sedan nästa och så vidare, tills dikten var klar. Det blev som det blev?

Bert nedtecknar den första raden på årets nyårsdikt.

1973

Efter utbildningen fick jag tjänst som ”ordinarie skötare” på Sankta Maria sjukhus, och jag tänkte mig en ”utvecklande” framtid på sjukhuset. Hade i alla fall inga direkta planer på att, inom den närmaste tiden, söka mig till något annat sjukhus. Men på grund av olika omständigheter och händelser på sjukhuset blev det så att jag sökte mig ett annat arbete, och vi flyttade från Ödåkra. Det nya arbetet, från den 1 mars, blev Garphytte sjukhem (psykiatri). Vi flyttade också till Garphyttan. Nu kom vi närmare våra ”Örebrovänner”, men nu blev det tvärtom, längre till vännerna i Ödåkra.

Nu skall det tilläggas att vi flyttade från Garphyttan till Örebro redan på hösten 1973.

En första, gemensam, aktivitet på våren var Barnens dag i Stadsparken i Örebro. Med på denna barnens egna dag, var förutom Örebrovännerna också vännerna från Ödåkra.

Jag hjälper Johanna med styltorna. Lägg märke till frisyren och skägget.

1972

Den 17 december 1972 var jag klar med ”skötarutbildningen”, efter bland annat ”somapraktik” på Ljungby lasarett kompletterat med teori i medicin och kirurgi. Den största delen, av både praktik och teori, genomfördes på Sankta Maria sjukhus.

Men det var inte bara studier. Även detta år tillbringades en vecka hos mina föräldrar, som hyrde stuga på Östra stranden (Halmstad), och några veckor i stugan vid Lundsfjärden. På vintern vinterfiskade vi på Lundsfjärden. På bilden syns min bror Magnus som väntar på napp.

Om jag inte missminner mig så firade vi nyår med Curt, Inga, Bert och Ami.

1971

Den 1 april 1971 började jag min grundutbildning till skötare inom psykiatrin. Nu blev det lite jobbigt under våren, för samtidigt läste jag ”svenska språket” och ”litteratur kunskap och språkorientering” kvällstid på vuxengymnasiet. Det fick bli de sista kurserna på gymnasiet och jag fick lägga mitt fokus på ”skötarutbildningen”.

Men det fanns tid för annat också. Vi hälsade på barnens farmor och farfar, som hyrde stuga på Östra stranden (Halmstad) och naturligtvis var vi i stugan vid Lundsfjärden (Hällefors). Så det blev mycket sol och bad på båda ställena.

En höjdpunkt den sommaren var vännernas (Bert, Ami, Curt och Inga) besök hos oss i Ödåkra. Det blev en tur till Köpenhamn, och så blev det lite fest också.

Bert och Ami tar en rökpaus.

1970

Tiden går sin lugna lunk. Ja, detta är en sanning med modifikation. En ny era i yrkeslivet, nu inom psykiatrin, flytt till Skåne och allra främst, Johanna föddes detta år. Utöver detta började jag läsa på gymnasiet (kvällsgymnasium).

Kontakten med vännerna sköttes brevledes. Men Curt och Inga var visst och hälsade på. Detta har jag listat ut genom ett brev från Curt där han skriver att ”tågresan hem gick bra.”

Johanna några veckor gammal.

1969

År 1969 var ett år att minnas. Efter ett år i nationens tjänst ”muckade” jag från det militära och, mycket på grund av slumpen, började jag den 15 september på Sankta Maria mentalsjukhus i Hälsingborg och i december flyttade vi till Ödåkra (lite utanför Hälsingborg).

Och brevväxlingen med Curt fortsatte (Curt ”låg” också i lumpen). Här är ett exempel på brevämne, litteratur. Så här skriver Curt.

”Får jag rekommendera en bok av hög klass. Processen av Franz Kafka. Kafkas grundproblem är, hur människan skall kunna bli kvitt sin skuld, hur man skall slippa undan sin inre rättegång. Boken är fantastisk, fråga efter den hos din bokhandel. 9,50 är priset i pocketformat”.

Kan man inte ses så ofta, så får kontakten upprätthållas brevledes.

På väg till förrådet för att lämna in utrustning.

1968

Den 3 juni 1968 föddes vår dotter Malin. Vi bodde då i Boxholm. Hösten 1968 var det dags igen för ”lumpen”, nu på sjukvårdsplutonen, 10:e kompaniet, I 4 i Linköping. Nu blev jag kvar.

Malin knappt två månader. Vi är på semester hos min älskade morfar i Laholm. Det är min mor som har Malin i sin famn. Bredvid sitter morfar, Torvald, och så är det jag.

Eftersom vi bodde i Boxholm och vännerna bodde i Örebro så fick mycket av kontakten ske brevledes. En del brev var ”seriösa”, en del bar spår av trams och skojigheter. Så här kunde ett brev till Curt inledas: ”Detta är ett brev i receptklubben, Receptklubben. Var vänlig skicka ett av dina bästa recept till det översta av de fyra namnen nedan. Ria Wägner, Erik XIV (han äter bara ärtsoppa), G. Fröding, Bödeln”.

1967

Efter två år på Kävesta folkhögskola var jag redo för nya steg i livet. Under tiden på Kävesta hade en djup vänskap uppstått med några personer på skolan. Dels var det Bert och Ami, dels Curt och Inga (Inga jobbade i köket). Dessutom träffade jag där BM som kom att bli min hustru.

Efter skolan var det dags för lumpen. Men där stannade jag (den här gången) i knappt en månad. Så det fick bli lite fabriksarbete tills jag kom på vad jag ville göra i framtiden.

Bert (till vänster) och Curt i ett ”djupt” samtal inför dagens lektioner.

1966

Två terminer avklarade och sommarlovet nalkas. På sommarlovet arbetade jag som vårdare på ”Allmänna vårdanstalten för alkoholmissbrukare Romanäs”. Ett minne därifrån. En natt tog jag emot en ”lindrigt” berusad patient som eskorterades av två poliser. Han fick duscha, fick ett par smörgåsar och lite mjölk, innan han fick sitt rum. Men innan dess sa han så här: Innan du slutar skall du få en tavla (han var konstnär) av mig. Jag trodde knappast på honom, han var ju inte direkt nykter, så jag slog detta ur hågen. Men den sista natten jag arbetade knackade det på expeditionsdörren, och där stod han med ett paket under armen. Han höll sitt löfte. Tavlan hänger på väggen här hemma.

Min far, jag och min bror Magnus. Bilden är från ”terminsavslutningen” 1966.

1965

Vecka 1 2021

Efter drygt fyra år på Tandtekniska laboratoriet i Tranås var det dags för en ny era i mitt liv. Med sjuårig folkskola i bagaget var målet inställt på studier, nu på Kävesta folkhögskola. Det var inte bara kunskaper i samhällskunskap, historia, svenska, psykologi med mera som berikade mitt liv, nej, jag fick också nya insikter om, och i, livet. En bidragande orsak till detta var naturligtvis nyvunna kunskaper, men också den sociala gemenskapen mellan oss som både studerade och bodde på skolan. För det gjorde vi, vi bodde på skolan. Några av eleverna kom att bli vänner för livet, men mer om detta vid ett senare tillfälle (se också Curts blogg).

Elevhemmet Asgård.

Bilden visar det manliga elevhemmet, Asgård, där jag kom att bo i närmare två år. Tjejernas elevhem kallades Nuckebo.

GOD JUL

Vecka 52

Första lördagen i december ordnas en liten julmarknad i Bua centrum med lokala hantverkare, det lokala föreningslivet med flera. Det bjuds på glögg, det finns fiskedamm för barnen och den lokala mataffären bjuder på smakprov från julbordet. Och så tomte naturligtvis! Men i år blev det hela inställt av känd anledning. Så bilden på tomten är från ett annat år.

GOD JUL ALLA MÄNNISKOBARN!

Fyren

Vecka 49

I inloppet till Bua hamn står Buas egen lilla fyr. Det är inte en verksam fyr, men den står där och välkomnar sjöfararna. Platsen är också ett populärt utflyktsmål. Passar bra att sitta ner på klipporna, med lite gott att äta, och dricka, och blicka ut mot det blå havet.

mER SNÖ

Vecka 48

Som sagt! Det är inte ofta det är snö här på västkusten. Oftast bara lite puder på backen. Det är sällan man behöver skotta. Kanske ett par tre gånger per vinter. Men 2010 kom det det massor. Vi fick till och med skotta taken.

Bilden är från februari 2010

Bua hamn

Vecka 44

Resten av året blir det lite bilder från det lilla samhälle, Bua, som vi bor i. Den första bilden är från Bua hamn. Bua är ett ”fiskeläge” där det fortfarande finns ett litet antal ”aktiva” fiskebåtar. Dessutom bedrivs landnära fiske, bland annat kräftor, från lite mindre båtar. Bua är också en stor hamn för fritidsbåtar. Men mera om detta senare.

Gunnar och Gerda

Vecka 41

Gerda och Gunnar fick 43 år tillsammans. År 1941 var deras adress Mulebo Flemminge arbetarebostäder nr. 7. I 1950 års folkräkning framgår att de bodde kvar på samma adress (mer detaljerad). Fastighet Mulebo 1:1. Adress: Fleminge bostad 7, Vallonv. 3, Boxholm.

Flemminge 2

Vecka 39.

Först Gunnars egna ord (från Åke Edengrens hemsida).

Sen när di slog igen i Lotorp 1915 så flytta ja ner hit te Boxholm å jobba i Flemminge.  Å där dog mi gumma 1918 i spanska sjukan.  Dä va svält å elende å umbäranden på alla möjliga sätt.  Själv hadde ja nervfeber på våren 1918 å ”spanskan” på hösten, hur ja tog mej igenom dä vet ja inte.  Men dä va mer än bedrövligt.  Å barn hadde vi 5 stycken.  Sen gifte ja mej mä Gerda Stenlöv, ho vart änka 1918.  Sen ha vi kört ihop å dä ha gått bra. 

Det var säkert ett riktigt elände, fattigt och upp på detta en massa sjukdomar, och död. Ida Teresia dog den 27 september 1918 och begravdes den 6 oktober.

Av de sjuttioen personer som avled i Ekeby församling år 1918 dog (minst) trettiotre i spanska sjukan.

Nu stod Gunnar där med fem barn där den yngsta var nio år och den äldsta arton. Det var nu som änkan Gerda Stenlöv (född Karlsson) kom in i bilden.

Flemminge skola där de yngsta av Gunnars barn gick.

Flemminge

Vecka 38

Lotorps bruk ”slog igen” i slutet av 1915 och detta innebar att det var dags för Gunnar att söka nytt arbete. Och nu, april 1916, blev det Flemminge bruk (Boxholm), Ekeby församling, Östergötland.  Adressen i Flemminge var ”Smältsmedjan”.

Flemminge bruk. Fotograf: Arvid Reiner. Järnvägsmuseet.

Lotorp 4

Vecka 37

Gunnar hade ett stort samhälleligt intresse och engagerade sig mot orättvisorna, både i arbetslivet och i samhället i stort. Han var en stor förkämpe för ett rättvisare samhälle och för ett bättre liv. Vi låter Gunnar berätta:

Sen va ja mä där å bilda fackförening å ungdomsklubb å arbetarekommun, å ja va där te de slog igen.  Ja blev vice ordförande i fackföreninga å sekreterare i ungdomsklubben.  Så va ja ordförande i arbetarekommun å dessutom va ja sekreterare i en medecinfond.  Å för allt dä där hadde ja inte ett öre.  Om en beräknar den långa arbetsti`n vi hadde, så va dä ett oerhört arbete.

Så var det. Gunnar var en av initiativtagarna till att starta upp en avdelning inom Järn- och metallarbetareförbudet och Lotorps socialdemokratiska arbetarekommun, där han också blev dess förste ordförande.  

Bilden är hämtad ur ”Boken om Lotorp”

Åtta från höger i den övre raden står alltså en av initiativtagarna till Järn- och metallarbetareföreningen i Lotorp, Gunnar Stenqvist.

Lotorp 3

Där bruket låg finns idag en idrottsplats. Nedan en bild på bruksområdet. Bilden är hämtad från Jernkontorets hemsida.

Anläggningarna sedda från SV. Lotorp, Östergötland 1898-1905. Fotograf Viggo Jacobsson. Jernkontoret.

Lotorp 2

Det fanns åtta lägenheter (rum) på 22,5 kvm eller 18,6 kvm i Spikbruket (även kallat Uppsala). I någon av de här lägenheterna bodde alltså Gunnar och Ida Teresia med sina fem barn. Barnaskaran hade alltså utökats till fem (Ester, Ingrid och Karl).

Bilden hämtad ur ”Boken om Lotorp”.

Tiden i Lotorp 1

År 1904 flyttade Gunnar och Teresia med de två barnen Linnea och Karin (född 1902) till Lotorp.

Med hjälp av ett foto i farmors album och ett foto i ”Boken om Lotorp” har jag kommit fram till att de bodde i huset som kallades Spikbruket. Huset låg lite på en höjd (stämmer väl överens med farmors kort) och låg nästan granne med huset som kallades Långholmen (där Gunnars mor bodde vid sin död). Idag ligger Lotorps skola i området.

Bilden är hämtad ur ”Boken om Lotorp” (ABF Finspång).

Nästa vecka blir det lite mer om boendet.

Smedernas klädsel

Innan jag berättar om tiden i Lotorp visar jag en typisk ”skjorta” som smederna hade i smedjan. Så här beskriver Gunnar denna speciella klädsel.

Ja våran klädsel, dä va bare e lång skjorte å sen hadde vi ett par holkar ihopsydda utå tyg som vi drog på bena, å dä va för att en inte skulle bränne sej så mycke, å så ett par strumper.  Dä va hela habiten. Men när dä va ordentligt varmt så vart den där skjorta blöt så dä gick å vri ur henne när en gjorde smälta.  Å så fick en ju byta då å ta igen sej när kamraten gjorde e smälta. Men dä räckte väl te, ja, ja vet inte va ja ska säje mer om`et.

Texten är hämtad från Åke Edengrens hemsida.

Bilden är tagen i Hävla 2015.

Haddebo

Haddebo bruk lades ner 1902 och förutsättningarna förändrades. Gunnar berättar: ”Men så slog de igen ve Haddebo å då kom ja in på verkstan,…”

Rester från brukstiden.

I Haddebo stannar de till 1904. Då bär det av till Lotorp.

Giftemål

År 1900 inträder en ny period för Carl Gunnar. Han gifter sig den 7 september 1900. Smeden Carl Gunnar Stenqvist från Haddebo och Ida Teresia Forsberg från Haddebo ingår ”Borgerligt äktenskap inför kronofogden W.A. Hultström enligt attest af den 12 sept.1900”. Finns också en anteckning att Gunnar inte är konfirmerad.

Ida Teresia föddes den 26 januari 1881. Föräldrar är valsverksarbetaren Anders Fredrik Forsberg och dagkarlsdottern Ida Charlotta Lidström vid Haddebo bruk. Hon döptes den 31 januari och dopvittnen var smältaren Johan Gustaf Hane och hans hustru Klara Mathilda Björn vid Haddebo bruk.

En månad senare föds deras första barn (den 11 oktober 1900) Ida Linnea (min farmor).

Ida Teresia Forsberg

Ett år vid Sonstorps bruk

Gunnar lämnar alltså familjen i november 1896 och beger sig till Sonstorp, adress Mellanbacken, och han är dräng hos smältarmästaren Frans Edvard Bonnivier. Men efter ett år i Sonstorp flyttar han till Haddebo bruk. Det visar sig att hans familj lämnat Elvestorp 1897 och flyttat tillbaka till Haddebo.

Bod vid Sonstorps bruk.

Elvestorp, Grythyttan

Efter tio år vid Haddebo flyttade familjen till Grythyttan, närmare bestämt till Elvestorps bruk. Så här berättar Gunnar själv (från Åke Edengrens hemsida):

Sen flytta mina föräldrar när ja va 15 år.  De flytta opp te Elvestorp, dä ligger oppe i Västmanland.  När ja va 17 år då börja ja i smältsmedja där, men sen flytta ja hemifrån å dä vart te Sonstorp, ja vart smedräng där. 

Från Sonstorp till Haddebo

År 1881 flyttade familjen till Haddebo bruk i Svennevads socken, Närke. Vi låter Gunnar själv berätta:

Ja va 4 år ungefär när mina föräldrar flytta opp te Haddebo, ett litet järnverk oppe i Närike.  Å där va de kvar sen dess att ja hadde sluta skolan.  När ja va 12 år fick ja börja i valsverket där som rätarpojke.  Vi körde från 6 på sönda kväll te 6 på lörda kväll, vi hadde 5 öre i timmen för ett slit som va oerhört.

Texten hämtad från Åke Edengrens hemsida.

En av smedbostäderna. Bilden tagen 2015.

Så här beskriver Gunnar sitt barndomshem i Haddebo.

Jaa, förstår du, när vi va i Haddebo å vi va väl en 6 – 7 ungar då  …. , ja vi hadde ett rum.  Å där skulle vi ligge å sove skift, förstår du, så dä va inte grant.  Jaa, dä va trångt om utrymmet. 

Smeden Carl Gunnar Stenqvist

En av mina släktgrenar består av smeder, alltså sådana smeder som arbetade vid olika järnbruk i Sverige. Jag tar min utgångspunkt i farmors far Carl Gunnar Stenqvist och hans familj.

Carl Gunnar föddes den 4 maj 1876 vid Sonstorps bruk, Hällestads församling. Föräldrar var smeden Carl Alfred Theodor Stenqvist och Elin Wilhelmina Palmqvist. Carl Gunnar döptes den 21 maj och dopvittnen var smeden Pehr Johan Segerdal och hans hustru Carol Söderström, drängen Otto Palmqvist och pigan Stina Warg, alla vid Sonstorp. Så här berättar Gunnar själv: ”Ja ä född ve Sonstorps Bruk i Östergötland.  Min far dä va Karl Stenqvist å han va född ve Folkströmmen, mamma va född ve Sonstorp.  För övrit ä mor å ja födda i samma rum te å mä”. (texten är hämtad från Åke Edengrens hemsida).

Smedjan vid Sonstorp. Bilden är tagen 2015.

Saknad!

För fem år sedan (den 10 juni) lämnade vår älskade katt Amadeus oss. Så här skrev jag ett år efter det att Amadeus dog. Byt bara ut orden ”ett år” till ”fem år”, för orden gäller fortfarande.

Älskade Amadeus! Nu har det gått ett år sedan du lämnade oss. Och det har varit ett år av oerhörd saknad och sorg. Ju längre tiden går, ju mer uppenbart blir det hur viktig du var för oss. Du var vår lille pojke! Du var speciell! Vi hoppas att du kände detta, och vi hoppas att vi var viktiga för dig. Vi tror det! Eller! Vi vet! Du visade detta bland annat med din tillgivenhet, och du litade på oss.

Amadeus på en av sina favoritplatser, under Magnolian.

Förkämpen 3

Adolf Söderström vurmade för staden och dess invånare, särskilt då ”småfolket”. Och vad passade sig inte bättre då än att engagera sig politiskt? Men det fanns en hake, den hundragradiga röstskalan. Så här skriver Hallandsposten den 1/8 1924.

Från Amerika hade Söderström importerat en hel del moderna och frisinnade idéer, vilka han sökte omsätta i Lagastaden, och han var den förste som började bedriva propaganda för den radikala politiken, vilken då helt naturligt vid denna tid rönte ett skarpt motstånd.

Envis och oförtruten arbetade S. emellertid, trots allt motstånd, för sin sak, och med åren samlades där omkring honom en liten flock medborgare, som gjorde opposition mot det rådande extrema högerväldet i samhället. Trots att Söderström alltid stod i opposition mot de styrande beredde de honom likväl en plats i stadsfullmäktige, ty med den hundragradiga röstskalans tillämpning hade småfolket aldrig själva utan storgubbarnas hjälp förmått placera honom i stadsfullmäktige, och där raljerade S. värre och riktade många skarpa attacker mot påveväldet inom stadsfullmäktige samt slog ned på allt vad han ansåg vara vrångt och orätt.

Självsäker och orädd som han var och en säker debattör lyckades Söderström vid flera tillfällen vinna bifall till sina förslag trots att de s.k. storgubbarna voro fulla av förbittring mot det nya han förde fram. I många år var Söderström också den ende verklige oppositionsmannen i stadsfullmäktige, och då småfolket ville hava något fram, var det S. som fick ”rida för roten”.

Adolf var också ledamot i fattigvårdsstyrelsen.

Laholms Rådhus. Bilden tagen 1968.

Förkämpen 2

Adolf hade ett stort engagemang i Höks härads arbetareförening. Bland annat var han dess ordförande under många år. Föreningen syfte ”avsåg att bereda (ekonomisk) hjälp vid sjukdomsfall och dödsfall”, alltså en föregångare till försäkringskassan. Skillnaden var att verksamheten byggde på medlemsavgifter och ideellt arbete. Man hedrade också sina medlemmar genom att deltaga vid deras sista färd här på jorden.

Förkämpen

Adolf var engagerad i många frågor och områden. Många av idéerna hade han uppsnappat under sin tid i Amerika. Han engagerade sig, bland annat, i kyrkopolitiken, i kampen för allmän rösträtt och i den lokala politiken. Ett exempel från den kyrkliga horisonten gäller den ”förlegade” traditionen om kyrkbänksindelningen.

På ett ställe i Verner Andersson bok. ”Laholms socken. Bygden som blev vår arvedel” finner man, under rubriken ”Bänkrumsfrågan 1887”, att det under långliga tider funnits en besvikelse (upprördhet) från landsförsamlingens företrädare över stadsbornas privilegium när det gäller kyrkbänksindelningen i kyrkan. Stadsborna skulle sitta i de främre bänkarna och således fick landsförsamlingens folk sitta längre bak i kyrkan.

Vid kyrkostämman 1887 utspann sig en livlig och upprörd diskussion om detta. Landsförsamlingens folk som förfäktade sina krav och stadsförsamlingens folk som yrkade att de gamla bestämmelserna skulle gälla. Och det var här som Adolf Söderström och C.P. Ahlqvist från stadssidan trädde in och ”klandrade den orättvisa och rangskillnad, som den gamla ordningen ledde till, och framhöll att åtminstone kyrkorummet borde hållas fritt från sådan åtskillnad människor emellan”. Man föreslog därför ”att den gamla ordningen med bänkrumsindelningen måste alldeles upphävas och åt envar lämnas fritt att intaga den plats i kyrkan honom för gott syntes”.

Laholms kyrka. Bilden tagen i augusti 2014.

Lagapärlor

Så här står det i Hallandsposten den 1 augusti 1924 (Adolf Söderström 75 år):

I många år har S. bedrivit handel med äkta pärlor, och under gångna tider, då det fanns gott om dessa dyrgripar i Lagan, var hans uppköp av pärlor mycket betydande. Genom att avyttra lagapärlorna förnämligast till Köpenhamn samt andra större städer, där goda priser erhölls, kunde S. göra pärlfisket till en lönande hantering för ortens befolkning.

Ja, han hade många strängar på sin lya, den gode Adolf, och en av dessa var alltså att köpa upp pärlor av lokalbefolkningen, för att sedan sälja dessa till bästa pris. Jag tror (har hört) att min morfar, och kanske hans bröder, fiskade pärlor.

Pärlfiskare i Lagan. Hallands konstmuseum – Digitalmuseum

Handelsmannen

Som tidigare nämnts öppnade Adolf, till många skomakares förtret, sin verksamhet i början av 1881. Citatet nedan är från Hallandsposten den 1 augusti 1924 (inför Adolfs 75-årsdag).

I hans lilla affärslokal i Östertullsgatan ökades kundkretsen stadigt, men stadens och ortens skomakare sågo inte med blida ögon på den nya affären, ty i stället för att folk eljest alltid varit vana vid att låta skomakarna sy sina skor, köpte folk nu sådana färdiga hos Adolf Söderström till priser som voro betydligt lägre än de, som skomakarna måste betinga sig för sitt arbete.

Men verksamheten var kommen för att stanna, och vad jag kan förstå, så blev den, så småningom, en väl etablerad, mångfasetterad (förklaring kommer allt eftersom) och lönsam verksamhet. Han var en flitig annonsör. Ett exempel på detta.

Men det var inte bara försäljning av läderartiklar och skor, utan Adolf köpte också upp skinn med mera. Troligtvis vidarebefordrade han detta till ”företag” (exempelvis garverier) för vidare behandling.

Adolf Söderström 4

När Adolf kom från Amerika landade han en tid i föräldrahemmet, men någon gång 1880 flyttar han till Östertullsroten, där han hyr av värdshusidkaren och garvaren Carl Olof Edman. Nu byts yrkestiteln från garvare till läderhandlare. Det var också här han startade, troligtvis i januari 1881, sin läderhandel. Vad bygger jag då detta mitt antagande på? Jo, i Hallandsposten fanns följande annons införd mellan 25 oktober till 6 december 1880

Så småningom köper han fastigheten, och där kommer en omfattande handelsverksamhet spira. Fastigheten låg där Systembolaget ligger idag.

I en artikel om Östertullsgatan, i föreningen Gamla Laholms årsbok från 2000, skriver Richard Frummerin så här:

Adolf Söderström hette nästa husägare. Han hade läder- och skoaffär och så hade hans stora familj sin bostad här. Sönerna Fredrik, Ernst, Torvald, Henry och Ivar blev alla kända Laholmsprofiler”.

Adolf och Johanna

Adolf och Johanna Matilda Johansson gifte sig alltså den 18 november 1883. Johanna Matilda var född den 29 januari 1860 i Kungälv.

De kom att få fem barn, nämligen Fredrik Vilhelm, född den 1 november 1884, Henry William, född den 15 december 1886, Ernst Verner ”Sille”, född den 2 april 1889, Fritz Torvald (min morfar), född den 17 maj 1891 och Karl Ivar, född den 15 mars 1895. Samtliga blev starka profiler i den lilla staden Laholm.

Stående från vänster: Fredrik och Adolf. Framför från vänster: Henry, Johanna, Ivar, Torvald och Ernst.

Adolf Söderström 3

Efter skolgången slog sig Adolf in på garveribanan. Adolf börjar sin ”läderbana” som lärling hos garvare Thelin, där hans far Fredrik är logarvaregesäll. Framgår inte vilket år han började på sin lärlingsplats, men rimligtvis var det runt 1863. Då var Adolf fjorton år. Han stannade hos Thelin till den 1 mars 1870 (då är han gesäll) då han som tjugoettåring gav sig iväg till ”N Amerika”. Han reser från Göteborg den 22 april till England med ångfartyget Albion. Bestämmelseorten är Boston.

Frågan är vad han gjorde i Amerika? Det finns uppgift om att han sysslat med garveriyrket. Hur det än är med det så får han ihop en ansenlig summa pengar under sin vistelse i Amerika och som det uttrycks i Hallandsposten 1 augusti 1924: ”Där inne i Amerika var honom lyckan bevågen, ..”). En annan fråga är? När kom han tillbaka till Sverige och Laholm? För han kom tillbaka (men det finns ingen uppgift i inflyttningslängden om hans återkomst). Men i Post- och Inrikes Tidningar (21/3, 31/3 och 4/5 1879) ges viss vägledning. Där finner vi följande:

Den 18 november 1883 gifter Adolf sig med den 23 åriga Johanna Mathilda Johansson (Wigde af Pastor S. Dahl).

Adolf Söderström 2

Adolf, min morfars far, föddes den 2 augusti 1849. Föräldrar var Johan Fredrik Söderström och Christina Fredrika Lundberg. Jag vet inte så mycket, knappast något, om Adolfs barndom. Ett vet jag dock, han skrevs in den 8 mars 1858 (som nioåring) i 1:a klass i Pedagogin. Hur länge han gick i skolan har jag ej kunnat utröna, men troligtvis till 1863, för då någon gång började han som lärling hos garvaren Thelin.

Pedagogin som det ser ut idag (bilden tagen 2014).

Adolf Söderström

Jag har tidigare nämnt att jag släktforskar, och vid ett tillfälle skrev jag att jag skulle fördjupa mig lite i min morfars far Adolf Söderström. Och detta kommer jag att göra några veckor framåt.

Först lite kuriosa. Under ”forskandet” kring Adolf så visade det sig att hans syster Augusta Maria, född den 14 maj 1852, var farmor till kanotisten Gert Fredriksson. Gert var en av Sveriges mest framstående idrottsmän med åtta OS-medaljer, varav sex guld och elva VM-medaljer, varav sju guld.

Gert Fredriksson står staty i Nyköping. Bilden är tagen i maj 2014.

Skogspromenad

Jag kan inte låta bli. Det får bli en bild till på temat stil. Här är jag, min far och en kusin på skogspromenad, och här gäller inte ”fritidskläder, för även en promenad i skogen skall göras med stil. Det enda som avviker är att kusinen har stövlar. Lägg märke till myrstacken bakom oss.

För tio år sedan

Onsdagen den 19 februari.

Promenaden idag innehöll sol och lärkans drill. Gräsmattorna är gröna och man ser i trädgårdarna att vårblommorna är på gång. Annat var det för exakt tio år sedan. Så här såg det ut hos oss i februari 2010.

Vila i skogsbacke

Fortsätter med ämnet stil. Man kan inget annat säga att att vara uppklädd var viktigt, även vid en skogspromenad. Här vilar farmor (till vänster), farfar och troligtvis en syster till farmor, i en skogsbacke. Barnen är säkert min far, hans bror Erik och så är jag osäker på flickan. Det skall vara kappa, rock och hatt. Inga fritidskläder här inte.

Årets bilder

I år blir det en salig blandning av bilder. Det kommer att bli bilder från min uppväxt, släktbilder, nytagna bilder med mera. Alltså en salig blandning utan någon form av logisk följd eller utifrån teman. Jag börjar med en bild av min bror Magnus. Här är han väl cirka två år.

Sorg

Lördagen den 11 januari 2020

Idag fick vi reda på att vår bonuskatt Berta fick sluta sina dagar igår klockan 16.00. Berta besökte oss med jämna mellanrum och fick en stunds gos i soffan. Berta hade varit sjuk en längre tid men vi trodde ändå att hon skulle få vara kvar lite längre. Må hon vila i frid. Vi kommer att sakna henne jättemycket.

Min far och Tusse

Vecka 51

Ännu ingen snö i Bua. Då får man leta snöbilder i fotoarkivet. Hittade denna bild från den tid vi bodde i Ödeshög (troligtvis vintern 55-56). På bilden min far som leker med vår katt Tusse.