Adolf Söderström

Jag har tidigare nämnt att jag släktforskar, och vid ett tillfälle skrev jag att jag skulle fördjupa mig lite i min morfars far Adolf Söderström. Och detta kommer jag att göra några veckor framåt.

Först lite kuriosa. Under “forskandet” kring Adolf så visade det sig att hans syster Augusta Maria, född den 14 maj 1852, var farmor till kanotisten Gert Fredriksson. Gert var en av Sveriges mest framstående idrottsmän med åtta OS-medaljer, varav sex guld och elva VM-medaljer, varav sju guld.

Gert Fredriksson står staty i Nyköping. Bilden är tagen i maj 2014.

Skogspromenad

Jag kan inte låta bli. Det får bli en bild till på temat stil. Här är jag, min far och en kusin på skogspromenad, och här gäller inte “fritidskläder, för även en promenad i skogen skall göras med stil. Det enda som avviker är att kusinen har stövlar. Lägg märke till myrstacken bakom oss.

Vila i skogsbacke

Fortsätter med ämnet stil. Man kan inget annat säga att att vara uppklädd var viktigt, även vid en skogspromenad. Här vilar farmor (till vänster), farfar och troligtvis en syster till farmor, i en skogsbacke. Barnen är säkert min far, hans bror Erik och så är jag osäker på flickan. Det skall vara kappa, rock och hatt. Inga fritidskläder här inte.

Årets bilder

I år blir det en salig blandning av bilder. Det kommer att bli bilder från min uppväxt, släktbilder, nytagna bilder med mera. Alltså en salig blandning utan någon form av logisk följd eller utifrån teman. Jag börjar med en bild av min bror Magnus. Här är han väl cirka två år.

Sorg

Lördagen den 11 januari 2020

Idag fick vi reda på att vår bonuskatt Berta fick sluta sina dagar igår klockan 16.00. Berta besökte oss med jämna mellanrum och fick en stunds gos i soffan. Berta hade varit sjuk en längre tid men vi trodde ändå att hon skulle få vara kvar lite längre. Må hon vila i frid. Vi kommer att sakna henne jättemycket.

När farfar gifte sig

Vecka 40

Farfar

När farfar gifte sig med farmor stod det att han var guldsmedsarbetare (vet inte vad detta betyder eller var han arbetade), men större delen av sitt yrkesverksamma liv var han skinnberedare och var Tranås Skinnberederi AB trogen i 30 år. På bilden är det picknick i det fria och den lille pojken är min bror Magnus.

Min farfar Sixten

Min farfar, Sixten Gottfrid, föddes den 2 september 1903 i Tranås köping, Säby församling, Jönköpings län. Föräldrarna var skräddaren Karl Gottfrid Löfgren och Hulda Maria Adolfsdotter. Han döptes den 27 november samma år.

Karl Gottfrid och Hulda Maria hade ingått i det äkta ståndet den 11 november 1893. När Sixten föddes fanns redan fyra barn i familjen. Sixten kom att få ytterligare sex syskon, alltså fick Gottfrid och Hulda elva barn, åtta pojkar och tre flickor. Två av barnen kom att emigrera, en till Kanada och en till Amerika.

Farfar
Jag har inga bilder på farfar som barn, så det får bli en bild på farfar Sixten och hans far Gottfrid. Pojken som står framför farfar är min far.

Giftemål och barn

Vecka 36

Linnea flyttar i augusti 1920, tjugo år
gammal, från familjen i Flemminge till Tranås, Säby församling, Jönköpings län.
Hon arbetar (”tjänar”) i lite olika familjer i Tranås fram till 1926 då hon
gifter sig, den 6 mars, med guldsmedsarbetaren Sixten Gottfrid Löfgren. De får
en son den 8 juni. Sonen får namnet Sven Harald (min far).

Jag har inget bröllopsfoto på farmor och
farfar. Däremot finns en bild på farmor med tre av barnen. Linnea och Sixten fick sex barn.

Längst till vänster står Sven.

Flemminge

Vecka 35

År 1916, efter cirka tolv år vid Lotorps
bruk, bär det av till Flemminge i Ekebys församling, Östergötlands län.
Adressen är Smältsmedjan. Efter bara dryga två år på den nya adressen avlider
Linneas mor. Hon dör den 27 september 1918 i spanska sjukan. Det är många i
Ekeby församling som dör i spanska sjukan detta år.

Ännu en bild på syskonen Stenqvist. Linnea (troligtvis) längst till vänster.

Lotorps bruk

Vecka 34

Linneas pappa var smed och han hade
varit, och kom att vara, verksam på flera olika järnbruk. Hösten 1904, när
Linnea var 4 år, bar det av till Lotorp, och Lotorps bruk, Risinge församling i
Östergötland. I Lotorp bodde de i ett hus som kallades Uppsala eller Spikbruket. Huset
innehöll åtta lägenheter (rum) på 22,5 kvm eller 18,6 kvm. I någon av de här
lägenheterna bodde alltså Linnea, hennes föräldrar Gunnar och Ida Teresia med
sina fem barn (ja, det hade tillkommit fyra syskon, en bror och tre systrar).

Bilden ovan har jag hittat i en av böckerna om Lotorp (ABF Finspång).

Farmor Ida Linnea

Vecka 33

Min farmor, Ida Linnea, föddes i
Haddebo, Svennevads församling, Närke, Örebro län, den 11 oktober 1900.
Föräldrarna var smeden Karl Gunnar Stenqvist och Ida Teresia Forsberg. Karl
Gunnar var 24 år och Ida Teresia var 19 år när Linnea föddes. Linnea döptes av
kyrkoherde Pettersson den 4 november.

Det här är den enda bilden på farmor som barn. Stående från vänster farmors bror Karl (Kalle), farmors syster Karin, sedan farmor, och sittande farmors syster Ingrid och vid hennes sida Ester.

Knalle

Vecka 30

Min far slutade inte “jobba” efter sin pensionering. Han hjälpte kompisar med att sälja och demonstrera olika varor på torg och i affärer. Det kunde handla om att sälja skinn, frukt och delikatesser med mera. Här en bild från lokalpressen när han är 81 år.

Skräddaren

Vecka 28

Efter slutförd skolgång (som för övrigt startade 1933) började Sven sin skräddarbana. Först som skräddarlärling hos skräddare Oskar Fransson. Han kom sedan att, till största delen, syssla med kläder under sitt yrkesverksamma liv.
Företag han arbetade på var Konfektions AB Zober i Tranås, Pälsvarukompaniet (TPK) i Tranås (1/12 1949-18/10 1951) där han var pressare och avsynare, Wånex i Tranås och därefter i Ödeshög (1955-1957).

Konfektionsindustrin i Sverige kom så småningom att föra en tynande tillvaro vilket fick till följd att Sven fick byta bana, men fortfarande så handlade det om kläder, men nu blev det kemtvätt. Först så arbetade han i flera år på Åkervalls kemtvätt i Tranås. Här hade han naturligtvis stor nytta av sina kunskaper som skräddare och pressare. Förutom att kläderna tvättades och ströks/pressades så kunde kunderna få sina kläder lagade och ändrade.

Efter Åkervalls tog han över en annan kemtvätt (Snabbtvätten) i Tranås vilken han drev fram till sin pensionering.
Bilden är tagen när han arbetade på Wånex i Ödeshög.

Min morfar spelade fotboll

När jag, vid ett besök på
biblioteket i Laholm, bläddrade i föreningen Gamla Laholms årsskrifter så fann jag
till min förvåning, och glädje, bilder och texter på och om min ”Laholmssläkt”. En bild
visar att morfar och två av hans bröder, i sin ungdom, spelade fotboll i Laholms IF. Detta har
han inte berättat för mig, trots att jag själv spelade fotboll när jag var ung.

LIF:s fotbollslag 1911. Övre raden från vänster: Torvald
Söderström, S Eklund, A Strandberg.

Mellersta raden från vänster: Ernst Corné, Ivar Söderström, Axel
Olsson, Ernst Söderström, Sigfrid Nilsson.

Nedre raden: Karl Nilsson, Svante Ebbeson, Börje Nilsson.

Min morfar hade träben

Det var ganska spännande för en liten
grabb, det där med morfars träben. Ibland skojade han med mig. Han sa att jag
skulle lägga örat till det lilla hål som fanns i den del av träbenet där han
satte ner ”stumpen” och lyssna på fågelsången. Jag lyssnade, men ingen
fågelsång. Hålet var väl till för att det skulle bli lite ventilation för
”stumpen”. Morfar hade råkat ut för en olycka där han blev av med benet precis
ovanför sitt knä, därav detta träben
Jag kommer så
väl ihåg benet där det stod lutat mot väggen när han hade lagt sig och hur han
spände på sig benet på morgnarna med hjälp av ett antal remmar. Jag kommer ihåg
våra promenader som framskred i maklig takt. Inte gjorde det mig något att det
inte gick så fort. Det hände till och med att han vände sig om och ropade ”skynna dej påg”. Våra promenader hade
alltid ett mål. Antingen var det till Tivolipaviljongen där vi drack kaffe och
åt våfflor, eller så var det något kafé inne i staden där kaffe och wienerbröd
var en av favoriterna. Favoritkaféet var Cecil som ligger vid torget.

Morfar

Min morfar, Fritz Torvald, föddes i
Laholm (Laholms stadsförsamling) den 17 maj 1891. Föräldrarna var läderhandlare
Adolf Fredrik Söderström och Johanna Matilda Johansson. Adolf var 41 år och
Johanna var 31 år när Torvald föddes. Torvald döptes en månad senare, nämligen
den 17 juni. Dopvittnen var stadsvaktmästaren BP Hallén och hans hustru
Carolina Hallén.

Mormor igen

Vecka 22

Jag vet nästan inget om min mormor. Jag
har aldrig kunnat berätta något om henne, inte annat än att hon var demenssjuk
sina sista år i livet. Det är lite sorgligt att konstatera detta. Men så är
det.

Det jag ändå vet är att hon flyttade
till Laholm i januari 1911. Där tjänar hon piga hos postmästaren Heimers. Hon
flyttar redan i december samma år tillbaka till familjen i Halmstad, och som
det skall visa sig för att föda sitt första barn (26 juni 1912). Elin flyttar
tillbaka till Laholm i oktober 1912 och den 27 oktober 1912 gifter hon sig med
Torvald (min morfar). De får ytterligare tre barn, varav ett av dessa är min
mor.

Min mormor Elin Viktoria avled den 8
november 1951, 61 år gammal.

Mormor och Herta (se tidigare om Herta). Bilden är tagen 1940.

Mormor

Vecka 21

Min mormor Elin Viktoria Bolmér föddes
den 24 september 1890 i Halmstad, Hallands län. Elins far Otto Lambert var 29
år och hennes mor Johanna var 26 år när hon föddes. När Elin föddes fanns redan
tre barn i familjen, och det kom att bli fler. Elin fick ytterligare fem syskon
och fyra halsyskon.

Elins far, Otto Lambert Bolmér, var född
den 25 juli 1861 i Vrå, Kronobergs län, och hennes mor, Johanna Kristina
Ullman, var född den 11 februari 1864 i Veinge, Hallands län.

Tillskärarakademin

Vecka 19

Min mor gick alltså på Tillskärarakademin i Stockholm. Jag vet inte mellan vilka datum hon gick där. Jag har varit i kontakt med dem (skolan finns fortfarande), men de har inte några sparade betyg, listor eller dylikt. Troligtvis var det en ettårig sömmerskeutbildning. Det jag vet är att hon var i Stockholm 1945 (se bild).

18 år

Vecka 18

Den 21 februari 1944 fyller Inga-Britt
arton år och det är kaffekalas tillsammans med vänner. Sittande längst fram
till vänster är Herta och bredvid henne Inga-Britt (de andra personerna har jag
ingen uppgift om).

Kanske är det också avskedsfika? För
drygt en månad efter sin artonårsdag (31 mars) flyttar Inga-Britt till Tranås. Undrar
varför hon flyttar till just Tranås? Är det kanske för hälsans skull (hon led
av svår astma)? Jag vet inte.

I Tranås stannar hon till september
1945. Hon flyttar tillbaka till Laholm. Samma fråga kan ställas här. Varför
flyttar hon tillbaka? Har det att göra med att hon studerar, eller kommer att
studera. För någonstans 1944-1945 går hon på Tillskärarakademin i Stockholm.

Min mor

Vecka 17

Min mor, Inga-Britt, född Söderström,
föddes den 21 februari 1926. När Inga-Britt kommer till världen bor familjen i
kvarteret Abborren nr 4 i Gamlebyroten, Laholm. När Inga-Britt föddes fanns
redan fyra barn i familjen, dels hennes bröder Kurt, Åke och Folke, dels
fosterdottern Herta.

Jag har ingen bild på min mor som liten.
Den första bilden på henne när hon är barn är en skolbild. Min mor står framför
läraren (fyra från höger).

Nya steg i livet

Vecka 15

Efter drygt fyra år på Tandtekniska
laboratoriet var det dags att ta ett nytt steg i livet. Det var nog så att det
tidvis funnits en sorg hos mig att jag inte fick möjlighet att fortsätta min
skolgång efter folkskolan. Denna känsla förstärktes när kompisarna tog sin
realexamen och sedan fortsatte till gymnasiet. Känslan att något saknades
gnagde som en tagg inom mig. Men nu, arton år gammal, var det dags. Jag började
undersöka olika utbildningsvägar och det gällde att hitta något som skulle
passa en som tidigare bara tillbringat sju år i skolan. Det fick bli
folkhögskola. Nu skulle jag fylla igen en del av de kunskapsluckor som fanns.

I september 1965 klev jag in på Kävesta
Folkhögskola utanför Örebro. En ny epok i mitt liv startade. Men detta är en
helt annan historia.

Lite bus

Vecka 14

Det fanns en stor kreativ ådra i vårt gäng, en
ådra som skapade en del lustiga aktiviteter. Ett sådant exempel var ett lussefirande.
Varför skulle inte vi kunna lussa för folk? Sagt och gjort. En av oss fick bli
lucia, en tärna och en stjärngosse. I den sena natten/tidiga morgonen begav vi
oss ut för att lussa för bekanta och obekanta. Vi ringde helt sonika på hos
folk och så sjöng vi ”Staffan var en
stalledräng, vi tackom nu så gärna. Han vattná sina fålar fem, allt för den
ljusa stjärna. Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka”.
Jag
vet inte om vi gjorde succé på alla ställen, men vi hade roligt

Andra tillfällen när vår kreativitet kunde
blomstra ut var när kompisar tog sin realexamen. Här fanns tillfälle att spöka
ut sig rejält. Succén i ”tåget” var given. Bilden är från
Lasses och Kerstins examen den 23 maj 1964. Kerstin och Lasse ”var ihop”.

Från vänster ser
vi Sören Ljungberg, som matar Eser, därefter Lasse Karlsson och Kerstin och så
jag. Det syns att jag arbetade med tänder.

Semestertripp 2

Vecka 12

Nästa semesteräventyr hade också Laholm
som mål. Men planeringen var också att vi skulle åka till Köpenhamn. ”Vi” var
Eser och jag. Den här gången var det tåg som gällde. Nu blev det så här att vi
tog ett tåg på eftermiddagen dagen innan vi hade planerat vilket fick sina
följder. Det tåg vi skulle ha åkt med skulle gå ända fram till Laholm, men det
tåg som vi tog gick bara till Halmstad. Så där stod vi, jag tror att det var en
sen lördagskväll, på stationen i Halmstad. Inga mer tåg eller bussar till
Laholm den här dagen. Nu fanns två
alternativ. Hitta någonstans att övernatta eller försöka ta oss på annat sätt
till Laholm. Det fick bli det senare. Vi liftade! Och den färden är en historia
för sig. Men min morfar blev något överraskad. Vi kom en dag för tidigt, och så
var det natt.

Semestern skulle dels tillbringas i
Köpenhamn, dels camping på Marias camping i Mellbystrand. Eftersom det inte
finns några bilder från Köpenhamnsvistelsen, så blir det heller ingen
berättelse om denna (för det finns en sådan).

Väl tillbaka till Laholm så skulle nu campinglivet ta vid. Sol och bad, fika på Valhall, minigolf, umgås med min kompis Bosse och åka in till morfar i Laholm för att få lite god lagad mat.

Två stiliga killar på Marias camping.

Semestertripp

Vecka 11

En sommar begav vi oss av, jag och en
kompis som jag tyvärr glömt namnet på, på mopedsemester. Resmålet var Laholm
och Mellbystrand. Mopederna packades med en del av utrustningen, men resten
skickades (tält med mera) med tåget till Laholm..
Resan gick bra
ända till en bit söder om Värnamo. Där strejkade min moped. Det gick inte att
få igång den igen. Det var lördagseftermiddag så möjligheten att få hjälp på
någon verkstad fanns knappast. Med mycket stor möda, svett och svordomar ömsom
drog jag mopeden eller sparkade mig fram. Kvällen och natten lägrade sig över
oss och vårt nattläger blev på en timmertrave efter vägen.
På söndagen
lyckades vi få tag på en reparatör i Lagan. Det visade sig att det var
tändspolen som hade gett upp. Men som tur var så hade han en tändspole hemma.

Väl framme blev det campingliv. Min kompis
Bosse från Laholm anslöt sig också till oss, så nu gällde sol och bad, fika på
Valhall, minigolf och att umgås med en massa andra ungdomar.

Jag, Bosseoch ?, ja, tyvärr har jag glömt namnet.

Kompisar

Vecka 9

I och med att jag spelade fotboll, hade
ett arbete och spelade i ett band omgavs jag av en stor mängd kompisar. Även om
jag inte umgicks med mina lagkompisar utanför fotbollen (med något undantag) så
var de ändå mina kompisar. Kontakten mellan oss var tät. Vi tränade och spelade
flera gånger i veckan. Det är klart att det uppstod vänskapsband mellan oss.

Likadant med mina
arbetskamrater. Inte heller dem umgicks jag med utanför arbetet. De flesta var dessutom
mycket äldre än jag var. Men sex dagar i veckan (vi arbetade på lördagarna
också) tillsammans satte naturligtvis sina spår. Det var ett fantastiskt gäng,
med mycket stor yrkesskicklighet och noggrannhet, men där fanns också mycket
humor och de flesta hade lite ”full i fan” i sig. De var viktiga för mig, för
min utveckling, min mognad och det var där jag lärde mig att noggrannhet och
kvalitet alltid skulle sättas i första rummet.

Men det fanns
naturligtvis en inre kärna av vänner. Det var kring dessa som det mesta skedde.
Där fanns bland annat Lasse och Sören (vi umgicks också innan vi bildade
bandet) och framförallt Eser. Eser blev som en extra bror och familjemedlem
(under en period bodde han också hemma hos oss). Så småningom anslöt sig
Susanne (från bandet) samt flickvänner.

Nu skall det
sägas att det inte bara var fester, att festa, hänga på stan eller hemma hos
någon etcetera som gällde. I en så här nära tajt relation som kompisgänget var
så avhandlades naturligtvis en massa livsfrågor. Här bearbetades tonårstidens
motgångar och glädjeämnen. Det var inte bara arbetet, fotbollen och bandet som
formade mig. Vännerna spelade en viktig roll för mig på min väg in i
vuxenlivet.

Vuxenlivet ja?
Det var inte alltid lätt att veta vilket läger man tillhörde. Var man vuxen,
eller vad var man? I ena änden arbetade man och förväntades att klara sig
själv, i andra änden fanns vuxenlivets formella gräns, 21-årsdagen,
myndighetsdagen.

Eser och jag firar jul.

Musiken

Vecka 8

1960-talet var rockens tidevarv. Beatles,
Elvis, Animals, Rolling Stones, Hep Stars, Tages med flera satte sina spår i
ungdomskullarna. Rocken andades lite stök och revolution och önskan att bilda
band fanns hos många, även hos mig. Nu skall det sägas att mina kunskaper på
gitarr inte var så utvecklade, men vad gjorde det?

Vi var några
kompisar som bestämde att vi skulle bilda ett band. Det bestämdes att jag
skulle spela kompgitarr, Lasse skulle bli trumslagare och Sören skulle spela
bas. Lasse hade aldrig spelat trummor, jag hade lärt mig några ackord på min
mors gitarr och det var endast Sören som kunde spela (men inte bas). Han
spelade både piano/orgel och kornett (Sören spelade kornett i Frälsningsarmén)
så det blev han som fick bli kapellmästare (låter konstigt i ett rockband).

Nästa steg blev
att skaffa instrument och annan utrustning. Alla gick vi till den lokala
musikhandlaren och inhandlade gitarrer, trummor, förstärkare, mikrofoner med
mera (undrar var vi fick pengarna ifrån).

Efter ett tag
utökades bandet med Krister, sologitarr, och Susanne på sång och gitarr. Och
sedan var det bara att både lära sig spela och öva in låtar.

Skryt

Vecka 1 2019

När jag går igenom tidningsklipp från tiden i
TAIF kan jag konstatera att jag ofta omnämndes som bra eller bäst i laget, både
tiden i pojklagen och juniorlaget. Här ett exempel från Tranåsposten.

Fotbollen

Vecka 52

Jag hade ju spelat fotboll i Gripenbergs
pojklag så det blev naturligt att söka sig till en ny klubb när vi hade flyttat
till stan. Det blev Tranås Allmänna Idrottsförening, TAIF. Fjorton år och ny i
klubben, så jag placerades i b-pojklaget. Inte alls dåligt, jag kunde ju ha
fått börja min karriär i c-pojklaget.
Som lite kuriosa
kan nämnas att i en av de första matcherna (det kanske var den första matchen) jag
spelade för TAIF fick jag möta mitt gamla lag. Så här står det i Tranåsposten (TP)
den 25 maj 1962.

Taif:s b-pojklag har i kväll bortamatch mot
Gripenbergs pojklag och reser från torget kl. 18.00. Laguppställning: Kenneth
Löfgren, Hasse Andersson, Jan Nilsson, Håkan Nöjd, Åke Johansson, Dick
Bergfeldt, Rolf Larsson, Krister Jönsson, Robin Ringström, Håkan Gustafsson, Rolf
Lantz, Göran Tell.

Tiden i b-laget blev inte så långvarig.,
steget in i a-pojklaget var givet. 1963-1964 var jag förstemålvakt i
a-pojklaget. En bedrift 1963 var att vi vann cupen. Cupfinalen gick i Tranås
och det var fyra lag som kämpade om segern. Lagen var TAIF, Nässjö, Sävsjö och
förhandsfavoriterna Bodafors. Efter det att vi besegrat Sävsjö (Bodafors
segrade över Nässjö) så blev det alltså vi (TAIF) och Bodafors som spelade
finalen. Finalen refererades i Tranåsposten (14 oktober 1963).

Det blev sedan en ganska överraskande seger för TAIF
i finalen över storfavoriterna Bodafors med ett mål. Det var i andra halvleken
som segermålet kom genom Bo Hörlenius. Starkaste lagdelen i TAIF var försvaret
där mycket fina prestationer gjordes av mv Kenneth Löfgren ….

Tillbaka till Tranås

Vecka 51

Någon gång under 1962 (tror jag) flyttade vi tillbaka till Tranås. Det blev några olika adresser innan jag
lämnade hemmet 1965, och jag har lite svårt att sätta in dessa i rätt ordning.
Men jag tror att det var så här.Den första
adressen var Nygatan, närmare bestämt vaktmästarbostaden i Betelkapellet. Min
far hade fått jobbet som vaktmästare i Betelförsamlingen i Tranås. Nu var detta
inget heltidsjobb utan han hade ett annat arbete som huvudsyssla (men jag vet
inte vad). Jag vet inte hur länge vi bodde där men det kan inte ha varit så
lång tid eftersom församlingen låg i startgroparna för att bygga en ny kyrka.
Nästa anhalt blev ”rivningshuset” på Tingsvägen. Huset som vi kom att bo i ett
tag låg på den tomt som den nya kyrkan skulle byggas. Jag vet inte hur länge vi
bodde där men nästa adress blev Vasagatan 10. Att vi flyttade hit berodde nog
på att huset skulle rivas och ge plats till den nya kyrkan. Om jag skulle ge
mig på en gissning så flyttade vi nog till Vasagatan någon gång under 1964. Det
skulle visa sig att mina föräldrar flyttade tillbaka till Tingsvägen 6, och nu
till vaktmästarbostaden i den nya kyrkan, någon gång under 1966. Jag hade
lämnat Tranås 1965, men var fortfarande skriven där, och hösten 1966 var adressen
just Tingsvägen 6.

Bilden: Ett av de ställen vi bodde på, Tingsvägen 6. Här både repade vi (i bandet) och här avhölls en del fester.

Dags för arbetslivet

Vecka 50

Sju år i folkskolan och man var klar för
arbetslivet. Lördagen den tionde juni 1961 slutade jag sjuan. Torsdagen den femtonde
juni började jag arbeta som tandtekniker.

Du undrar kanske
varför jag inte började realskolan efter sexan. Det var aldrig tal om att jag
skulle läsa vidare i mitt hem, nej, det var att så fort som möjligt komma ut i
arbetslivet och bidra till försörjningen. Kanske spelade mina dåliga betyg in.
Det var väl ingen som trodde att jag skulle klara av detta, varken föräldrar
eller lärare. Jag skall erkänna att det tidvis funnits en sorg hos mig att jag
inte fick möjlighet att fortsätta min skolgång.

Sista handen läggs vid en ny tand. Bilden är tagen någon gång på 70-talet när jag besökte min gamla arbetsplats Tandtekniska laboratoriet i Tranås.

Cecil

Vecka 49

Morfar och jag fikade ofta på konditori Cecil. Cecil finns kvar än idag, och varje gång jag är i Laholm så tar jag en förmiddagsfika på det anrika konditoriet.

Bilden är hämtad ur en av Gamla Laholms årsbcker.

Lyckliga sommarveckor

En bidragande orsak till dessa lyckliga
sommarveckor var Bosse. Nästan hela året var vi ifrån varandra men när jag kom
till Laholm så var det bara som om jag varit inne och ätit. Och naturligtvis
hade hans föräldrar, Ella och Sven, stor betydelse för mig. Morfar, Ella och
Sven och Bosse var min sommarfamilj. Det är ofta jag tänker på och pratar om
min fina sommarfamilj. På bilden: Ella och Sven.

Laholmsaktiviteter

Vecka 46

Mycket av Bosses och min tid ägnades åt
fiske. Morfars hus låg nästan kant i kant med Lagan, det var bara vägen som
skilde tomten från Lagan. Det var där vi var nästan varje dag, och ibland också
på nätterna. På nätterna fiskade vi ål. Ett sådant fiskafänge startade i
trädgården, eller i grannarnas trädgård, för det skulle fångas daggmask. Det
gällde att smyga sig på masken så den inte hann ner i sin gång. Sedan kunde
metandet starta. Två knattar som, i natten, andäktigt satt vid åkanten och
väntade på napp. Jag kommer ihåg morfars förmaning: ”Kommer du hem påg och har drunknat, då får du stryk.” Det vågade
fan inte att ramla i. Vem ville ha stryk?

När vi inte fiskade
var det ofta bad som gällde. Det ena badstället var Glänningesjön som låg i
utkanten av Laholm. Dit cyklade vi. Där kunde vi vara hela dagarna. Där hoppade
vi från hopptornet som var fem meter högt. Men det gick att balansera på räcket
och hoppa därifrån, och då blev det sex meter. Det hände också att vi cyklade
ut till Mellbystrand, en liten nätt cykeltur på cirka sju kilometer. Men det
var det värt. Vi fick ju bada i havet.

Hopptornet i
Glänningesjö

Morfar, Bosse och jag

Vecka 45

Ända sedan tidiga barndomsår och upp i tonåren var jag hos min morfar på somrarna. Jag kommer inte ihåg om det var varje sommar, men ofta var det, och det var lyckliga somrar. Nu när jag funderar över det så har jag svårt att sätta ord på denna lyckokänsla. Egentligen var det ju inget märkvärdigt. Men det var kanske det som var det märkvärdiga. Mina dagar tillbringade jag mest med mina kompisar, och främst då med Bosse. Bosse och hans familj bodde i samma hus som morfar. Men morfar och jag hade också tid för varandra. Ofta handlade det om att ta en promenad där målet var Tivolipaviljongen i Tivoliparken där det vankades kaffe och våfflor. Ibland var målet något av stadens kaféer där kaffe och wienerbröd var standard. Sedan kunde vi bli sittandes på en bänk vid torget och studera Laholmare och turister. Våra promenader gick i väldigt maklig takt. Skälet till detta var att morfar hade träben, så det gick inte så fort. Men ändå hände det att han vände sig om och ropade på mig och sa: ”Skynna dej påg!” Jag tog det också väldigt lugnt!
Jag och Bosse (till höger) på en parkbänk.

Fotbollskarriären börjar

Vecka 43

För många av oss grabbar var det
fotbollen som låg högt upp på intresseskalan. Det var inte bara träningen och
matcherna i klubben, Gripenbergs bollklubb, som gällde. Förutom friidrott,
skidor och skridskor så spelades det mycket fotboll. Som jag nämnt var detta en
typisk rastaktivitet i skolan, men vi drog allt som oftast till fotbollsplanen
för att lira boll. Det var i Gripenberg som min ”korta” fotbollskarriär började.

Gripenbergs
pojklag 1961

Stående
från vänster: Jan-Erik Lago, Kjell Gustavsson, Conny Davidsson, Bernt
Davidsson, Sören
Forsemalm.

Sittande från vänster: Bertil Davidson, Håkan Forsemalm, Gert Vågman (maskot), Kennet Löfgren, Jan-Olof Lago, Bosse Davidsson.

Min bror Magnus kommer till världen

Vecka 42

Den 26 april 1961 utökas familjen. Jag
får en bror till, Magnus. Nu börjar jag fundera över om jag avskärmade mig, för
jag kan konstatera samma fenomen som jag flera gånger tidigare nämnt. Jag
kommer inte ihåg min mors graviditet, jag kommer inte ihåg den dag han föddes,
jag vet inte om vi var på BB och skådade den lille, jag kommer inte ihåg hans
hemkomst, nej, det är tomt. Men när han väl var hemma så blev det annorlunda.
Jag kommer ihåg att det var både lite konstigt och kul med en lillebror som var
så mycket yngre än jag själv. Jag var nog lite stolt.

Magnus föddes
med en defekt på ena benet, foten var böjd uppåt på insidan av benet. En tidig
operation gjordes som rättade till det hela. Men Magnus fick dras med sviterna
av sin defekt i hela sitt (korta) liv. Musklerna i benet utvecklades inte lika
bra som i det andra benet. Men av detta märktes knappast något.

Stationen och kiosken-våra mötesplatser

Vecka 41

Efter hand avtog leken (idrotten fanns
kvar) och det blev mer att, på ungdomligt vis, hänga vid stationen och kiosken.
Precis som tidigare var det inte tal om att vara inomhus. När jag träffade
Bertil våren 2014 kunde vi båda konstatera att det var sällan, eller kanske
aldrig, som vi var hemma hos varandra. Förutom att hänga i ”centrum” så cyklade vi till
badet (på somrarna), var på biblioteket (som låg i källaren i ett av
boningshusen) och där vi, gömda av hyllorna, smygläste förbjudna böcker, men en
och annan bok lånades också. Biggles var en favorit.

Det var väl
kiosken som lockade mest. Där kunde vi kika in genom rutan och ana vilka
tidningar det fanns, för att inte säga allt godis (även om det inte
tillnärmelsevis fanns ett sådant utbud som idag). Kruxet var att vi sällan hade
några pengar att handla för. Men det var ändå en samlingsplats. Här hade man
koll på allt som rörde sig i centrum. Ibland kunde vi få syn på Bertils pappa
som med en förskräcklig fart på cykeln passerade oss på väg till
brandstationen. Larmet hade gått. Bertils pappa var deltidsbrandman och det var
också han som körde brandbilen.

Men en gång i
veckan var det ändå en högtidsstund. Då inhandlades veckans upplaga av Davy Crockett
och Kapten Mickey.

Badstugan

Vecka 40

En gång i veckan, eller var det var fjortonde
dag, skulle vi tvagas i byns badstuga. Badstugan förestods av Lilly, som såg
till att vi skrubbade oss och bastade. Till varje tvättplats hörde ett handfat
och en skurborste. Skrubbade sig gjorde man alltså med skurborsten. Jag kommer
inte ihåg om det fanns dusch, i så fall var det endast kallvatten i denna, för
varmvattnet skulle användas vid tvagningen. Innan vi kom dit
hade Lilly tänt i den stora pannan och på så vis fanns det varmvatten. Vilken syn det
måste ha varit. Ett gäng pojkar på rad som skrubbade sig och varandra (på
ryggen) och där vi slutligen hällde det sista vattnet över oss.

Nu undrar du
säkert varför vi var tvungna att gå till badstugan på skoltid. Badstugorna var,
om inte jag är ”helt ute och reser” ett sätt att förbättra hygienen i Sverige.
Ännu under femtio och sextiotalen och en bit in på sjuttiotalet var det många
som saknade vatten, avlopp och bad inomhus så det fanns skäl till att hjälpa
hygienen på traven i landet. För oss skolbarn var (om jag inte har fel) baden
obligatoriska.

Idag är den forna badstugan klubblokal för
Gripenbergs bollklubb. Bilden är tagen i mars 2014.

Spontanidrott

Vecka 39

En stor del av vår fritid ägnades åt
idrott, och här kan man tala om spontanidrott (idag får man en känsla av att
spontanidrott skall organiseras). Det lilla fältet, mellan vår väg och
järnvägen, blev vår friidrottsplats. Här grävdes längd- och höjdhoppsgrop, här
byggdes höjdhoppsställning av hässjestänger (som användes när höet skulle
torkas; hässja hö) och spik (en hässjestång kunde också tjäna som stav vid
stavhoppning). Sedan kunde träningen och tävlingarna starta. På bilden är det jag som just klarat en höjd.
På vintrarna var
det skidor och skridskor som gällde. Skulle vi åka längdskidor fick vi först
spåra upp ett spår och ibland gav vi oss iväg flera kilometer för att komma
till en rejäl backe där vi kunde åka nedför. Då skall du betänka att vi åkte på
våra vanliga träskidor och vanliga pjäxor. Men fort gick det.
Bakom vårt hus
fanns en liten slänt, ja den var liten, som fick bli vår backhopparbacke. Här
byggdes själva ”guppet” längst ner och så var det bara hoppa. Med start ”högst
upp”, med samma pjäxor och skidor bar det av ner mot själva
”uthoppningsguppet”. Vi slog inga världsrekord, det enda som blev var att vi
ofta slog oss. När vi väl lämnat backen så var nästa steg landningen. Ofta
hamnade vi i buskarna och slyn som vi inte hade röjt undan.
Vår
skridskoarena var en liten göl (en liten sjö) som låg en bit utanför samhället.
Det var likadant här. Skulle det åkas skridskor så fick vi allt själva skotta
undan snön. Men här spelades ishockey och bandy. Skulle man vara målvakt så
gällde det också att tillverka lite skydd. Jag minns att jag gjorde benskydd av
wellpapp som jag snörde fast på benen.

Sista skolåret

Vecka 38

När vi började sjunde klass hösten 1960
var vi endast fyra elever kvar. Håkan hade börjat realskolan och när det gäller
Inger så vet jag inte. Nu var det bara jag, Ing-Marie, Sören och Bertil som
skulle göra det sista skolåret tillsammans. Vi satt på rad (efter varandra) på
den vänstra sidan av klassrummet, femmorna satt till höger och sexorna i
mitten. Dagarna och veckorna gick med lektioner (på den tiden gick vi också i
skolan på lördagarna), fotboll på rasterna, löpning, längdhopp med mera på
gymnastiken och snart var det dags att avsluta sin skolgång. Sju år i
folkskolan och man var klar för arbetslivet. Lördagen den tionde juni slutade
jag sjuan. Torsdagen den femtonde juni började jag arbeta. Men mer om detta
senare.

Du undrar kanske
varför jag inte började realskolan efter sexan. Det var aldrig tal om att jag
skulle läsa vidare i mitt hem, nej, det var att så fort som möjligt komma ut i
arbetslivet och bidra till försörjningen. Kanske spelade mina dåliga betyg in.
Det var väl ingen som trodde att jag skulle klara av detta, varken föräldrar
eller lärare. Jag skall erkänna att det tidvis funnits en sorg hos mig att jag
inte fick möjlighet att fortsätta min skolgång.

Ny skola

Vecka 37

Gripenbergs skola

Någon gång sommaren – hösten 1959
flyttade vi alltså till Gripenberg och det var dags för ännu en ny skola.
Fördelen nu var att jag kände mina gamla skolkamrater. Hösten 1959, och jag
hade börjat i sjätte klass. Vi var sex elever i klassen, men sjuorna och
femmorna gick i samma klassrum. Vi som gick i sexan var Sören, Bertil, Håkan, Ing-Marie och Inger och så jag.
Läraren hette Bengt Lantz.

Vår lärare hade
alltså tre klasser att undervisa, och inte nog med detta, han hade oss också i
”gymnastik med lek och idrott” (som det hette), ja, nu var det ingen
inomhusgympa eftersom vi inte hade någon gymnastiksal, utan lektionerna hölls
oftast (vår och höst) på skolgården eller idrottsplanen. Det var löpning sextio
meter, längdhopp, kast med ”liten boll” och ”slunga” och säkert några andra
aktiviteter.

Och inte nog med detta. Han var också
slöjdlärare (träslöjden). Hur det var med tjejerna kommer jag inte ihåg, men
troligtvis hade de syslöjd som någon undervisade i. I samma
skolbyggnad gick också ettorna och tvåorna så det fanns ytterligare en lärare
på skolan.

Visst blir det tjatigt, men så är det.
Jag minns inte så mycket från skoltiden i Gripenberg. Mest kommer jag ihåg
rasterna. Vi killar spelade nästan alltid, även på vintern, fotboll på
rasterna. Att vara inne på rasterna var inte att tänka på. Maten åts i källaren
på pensionärshemmet. Det var Tyra som basade i bespisningen. Tyra var också ledare
för strängmusiken i missionshuset. Hennes instrument var cittran. Maten lagades
inte på plats, den kom från ett skolkök i Tranås, men en sak gjorde Tyra,
nämligen filbunke. Nu var det så att jag inte tyckte om filbunke. Men detta
hindrade inte Tyra. Jag skulle i alla fall smaka. En sked med filbunke med lite
socker på iordningställdes. Med skeden i sin hand försökte hon med lock och
pock få mig att öppna munnen och smaka. Till sist lyckade hon. Jag gapade,
svalde och grinade illa. Men det som är det konstiga, det är att jag än idag
kan ana smaken. Jag brukar säga att det var den godaste filbunke jag någonsin
smakat på, även om jag då inte tyckte så. Inte förrän i mer vuxen ålder började
jag äta fil, och nu tycker jag att fil och yoghurt är jättegott. Men jag skulle
vilja få en tallrik av Tyras filbunke.

Gripenberg, andra anhalten

Vecka 36

Efter cirka ett och halvt år i Tranås
var det dags för ännu en flytt. Nu tillbaka till Gripenberg. Adressen var
Månstorp. Jag kommer ihåg själva huset, vattenpumpen på gården, och så
utedasset. Förutom att det eldades med ved så hade vi en stor ”oljekamin” i ena
rummet. Vi bodde på andra våningen men jag kommer inte ihåg vem som bodde på
första våningen. Men jag kommer ihåg våra närmaste grannar, familjen Lago med
tvillingarna Jan-Erik och Jan-Olof och familjen Carlsson med Håkan. Så här
långt sträcker sig mitt minne. Men som vanligt har jag en klar minnesbild av
omgivningarna. Jag kommer ihåg det lilla fältet mellan vår väg och järnvägen
där vi idkade spontansport, jag kommer ihåg slänten bakom huset där vi byggde
hoppbacke, jag kommer ihåg den lilla vägen som ledde ner till ladan där vi,
säkert olovandes, lekte, jag kommer ihåg åkern vi var tvungna att passera ner
till ån, jag kommer ihåg kvarnen som låg alldeles i närheten av där vi bodde,
jag kommer ihåg stationshuset och kiosken, jag kommer ihåg gölen där vi åkte
skridskor på vintern, ja, jag kommer ihåg det mesta av omgivningarna.

Bilden visar huset (Månstorp) där vi bodde. Bilden har jag hittat på nätet. Fotograf okänd.

Norra skolan

Vecka 34

Den nya skolan hette Norra skolan.
Skolbyggnaden från den tiden är borta, men på samma plats finns nu en
modernare skola. Skolgården bestod av asfaltsplaner, men också en ”skogsdunge”
med lite kullar, stenblock och träd, mest tallar.
Bilden: Norra skolan då det begav sig.

Jag har nästan inga minnen från mina
olika skolstarter, men från Norra skolan finns ett. Till Norra skolan kom en
lantis, alltså jag, och han skulle sättas på plats. Han skulle, som jag tror,
placeras in i klassens rangordning. I klassen var det fyra av grabbarna som
stod högst i rangordning, och nu skulle en av dessa ta sig an mig. Nu var det
brottning, eller rättare sagt, slagsmål som gällde. Nu skulle jag sättas på
plats. Men det de inte visste var att ”vi på landet” ägnade nästan all vår tid
åt idrott, indianliv och andra aktiviteter som stärkte både kropp och själ. Det
tog inte många minuter förrän jag segervisst satt grensle över min
motståndare. Så lätt var det att komma
högt upp på klassens rangordningslista. Men egentligen vet jag inte om detta
hade så stor betydelse. Jag kan inte påminna mig att denna rangordning hade
någon reell betydelse i vår skolvardag.

Flytt igen

Vecka 33

Det blir mer Gripenberg så småningom, men innan dess tar vi en sväng om Tranås. Alltså åter till födelsestaden. Någon gång under 1958 flyttade vi till Tranås, närmare bestämt till Svartågatan 14. Att jag vet att det var 1958 som vi flyttade till Tranås är att jag har ett terminsbetyg från våren 1958.

Den nya adressen var alltså Svartågatan 14. Det låter kanske lite tjatigt, men minnena från själva huset är obefintliga. Vi bodde i alla fall i den norra delen av staden, inte så långt från skolan och sjukstugan, vilken jag fick besöka vid ett tillfälle. Ett flödande näsblod efter en örfil av min mor (jag skrämde henne) fick som följd ett besök på sjukstugan för att bränna kärl i näsan.

För min far var läget perfekt för hans arbetsplats låg i huset bredvid. Han arbetade på Åkervalls kemtvätt. det var kanske tio meter från dörr till dörr. Huset där vi bodde finns inte längre kvar. Det enda som finns kvar är hållaren till brevlådan och grinden.

Curt begrundar resterna av Svartågatan 14. Bilden är tagen i april 2013.

Ådala skola igen

Vecka 32

Det går inte att lämna tiden i Ådala skola utan att visa ett skolfoto från den tiden.

Skolkortet är från 1957, och jag går i fjärde klass. Jag står som nummer tre från höger. De övriga som gick i fjärde klass (de andra gick i trean) är Bertil (tvåa från vänster), bredvid honom Sören (trea från vänster), Håkan som står bredvid läraren David och bredvid mig Inger och Ing-Marie.

Släktforskning

Torsdag vecka 31

På besök i Laholm och en stund grottande på biblioteket. Bilden påminner mig om att det snart är dags (höst) att ta upp släktforskningen igen. Bilden är hämtad (avfotograferad) i Hallands läns Porträttgalleri från 1927, och föreställer Adolf Söderström (min morfars far). På samma sida fanns även två av hans söner avporträtterade, nämligen Fredrik och Ivar.

Makrillfestival i Bua 2018

Lördagen den 14 juli.

Ett litet avbrott i mitt barndomsbotaniserande. Nu i stället en aktuell händelse, nämligen årets höjdpunkt i Bua, den årliga Makrillfestivalen. På festivalen serveras makrill med potatismos, korv, våfflor, buapudding, kaffe, dricka, öl och vin. På festivalen finns “knallar”, hantverkare, chokladhjul, lotteristånd med mera med mera. På scenen uppträder flera olika artister och höjdpunkten var en riktig tvåtimmars rockkonsert med Peter Johansson och Jenna- Lee James med band. Fantastiskt!!



Här poserar Monica tillsammans med Peter och Jenna-Lee.

Ådala skola

Vecka 27

Någon gång under vårterminen 1957
började jag i Ådala skola. Jag gick i tredje klass och i samma klassrum gick
också fyrorna. Lärarinnan hette Jacobsson (jag kan inte tyda hennes förnamn på
betyget). Jag kommer ihåg skolsalen, med sin vedkamin, kapprummet och
slöjdsalen. Slöjdsalen användes inte av oss, utan av eleverna som gick i
femman, sexan och sjuan. Bakom skolhuset fanns dasset.

Det finns inte många minnen av själva skoltiden,
varken här eller någon annanstans, men det finns ett minne som ändå etsat sig
fast där inne i hjärnans vindlingar. Det handlar om skolavslutningen. På den
tiden gick det till så, förutom att det sjöngs någon psalm, att vi barn
utsattes för någon form av läxförhör. Jag fick uppgiften att peka ut Sveriges högsta
berg på kartan som hängde där framme vid katedern. Jag visste att jag kunde
detta, jag tyckte allt själv att jag var rätt duktig på geografi, även om detta
inte framgår av betyget (ja, enligt betygen från folkskolan var jag inte något större
geni). Men denna tant (jag skriver inte kärring, fast jag menar det) hade
hissat upp kartan så högt att jag inte räckte upp till Kebnekaise. Med en sådan
där lite anklagande röst säger hon: ”Kenneth,
kan du inte detta?”
Jag var för blyg för att protestera och så fick det bli
Håkan (jag tror att han var lite favorit hos tanten) som fick peka ut fjället,
och därmed fick beröm. Jag skämdes oerhört inför alla föräldrar som satt efter
väggarna i klassrummet. Tilläggas kan att mitt geografibetyg var BC när jag
slutade trean.

Skolan används idag mest som förråd och verkstad. Men på bilden (som Curt tagit) syns ändå kaminen som värmde oss barn på vintern. Bilden är tagen 2013.

En trilskande bil

Vecka 26

År 1957 tog min far körkort (innan var det mopeder som gällde). Jag har inget minne av att han övningskörde eller gick på teorilektioner, men jag kommer ihåg den första bilen, ja, inte bilmärket, men att det plötsligt fanns en bil i familjen. Bilminnet förstärks av en speciell händelse, nämligen denna.

Det var så att bilen inte alltid behagade starta och det är ett sådant tillfälle som etsat sig fast, säkert därför att det blev ganska så dramatiskt. Bilen ville inte så det var bara att försöka skjuta igång den. Far i förarsätet och jag och min mor som sköt på där bak. Lite innan järnvägsövergången var det en liten utförslöpa och detta hjälpte till med farten. Men inte, bilen ville inte starta, och till slut stod vi mitt på järnvägsspåren. Och inte nog med det. Bommarna gick ned och vi hörde tåget närma sig. Far ur bilen, röt till min mor att hon skulle sätta sig och styra och så tog han och jag i med alla våra krafter och fick till slut bort bilen från spåren och vi kunde lättade se tåget rusa förbi. Bilen ställdes utanför häcken till banvaktstugan och lämnades där (åtminstone tillfälligt).
Undrar om det kan ha varit den här bilen. På bilden min far, mor och Tomas.