Alla inlägg av Kenneth Löfgren

Elin Viktoria Bolmér

Jag har tidigare skrivit rätt mycket om min farmor och morfar, så nu är det dags att (fortsätta) skriva lite om min mormor (och senare om min farfar).

1890 års födelse- och dopbok för Halmstads församling.

Min mormor Elin Viktoria föddes den 24 september 1890 i Halmstad, Hallands län. Elins far Otto var 29 år och hennes mor Johanna var 26 år när hon föddes. Elin döptes den 16 november samma år och dopvittnen var ”hustrun Vera Petronella Andersson och pigan Maria Möller, båda från Halmstad”. Elin döptes av J. Wallinder. När Elin föddes fanns redan tre barn i familjen, och det kom att bli fler.

Föräldrar: Skomakaren Otto Lambert Bolmér och Johanna Kristina Ullman.

När Elin föds bor familjen i Norra Förstaden nr. 59.

Förstad: stadsdel eller samhälle som ligger (omedelbart utanför eller i utkanten av en (större) stad (ursprungligen utanför en befäst stads murar).

Källa: Svenska akademins nätordbok

Lite besviken

Det är så här, i alla fall för mig, att när jag släktforskar så är det inte bara kyrkböcker som gäller. Nej, det gäller att gräva i sina egna gömmor och se om där finns material eller foton som kan ge liv åt släktens historia. Men arkiv, tidningar, böcker med mera är också värdefulla hjälpmedel. Och naturligtvis också ”nätet”. Jag skall ta ett exempel. Ett exempel som både var positivt, men också ledde till besvikelse.

I förra inlägget berättade jag om min mormor, och att jag av en tillfällighet fick ett foto av min mormor. Men fanns det flera? Jag gjorde en sökning på nätet och där kom det upp en träff. Ett klassfoto från 1904. Nu skulle jag få en bild av min mormor som ung. Men ack! Tyvärr framgår det inte av fotot vem som är Elin. Alla namnen är angivna i bokstavsordning. Därav besvikelsen.

Klassfotografi1904. Engelbrektsskolan, Östra Folkskolan.

 Bilden fanns på www.digitaltmuseum.se, Hallands konstmuseum.

Upptäckt

År 2017 skrev jag en sammanfattning (biografi) över det som jag ”forskat fram” om mina far- och morföräldrar. Jag konstaterade i den biografin att jag bara hade två bilder av min mormor.

Men när min far hade avlidit fick jag tillgång till en del foton, och då bland annat kortet nedan. Det är min bror Magnus som ligger där på magen, men det skymtar en bit av en tavla på väggen bakom honom. Och då väcktes mitt minne till liv. Javisst ja, den tavlan kommer jag ihåg. Och så i min fars sparade saker fanns denna tavla (målat foto), föreställande min mormor. Så nu finns tre bilder på Elin Viktoria, min mormor.

Min mormor Elin Viktoria Söderström, född Bolmér.

Läsning

Har en trevlig uppgift att läsa, och komma med synpunkter på, Curts ”provbok”. Boken är ett resultat av många års forskning om Karin Bergöö Larssons släkthistoria och liv.

2019-2020

I juni 2019 var det dags för ett besök av Curt. Vi gjorde som vanligt. Det blev en del utflykter, och många samtal om både det ena och det andra. Mycket av samtalen kretsade kring våra olika projekt. Tilläggas skall sägas att mycket av det vi skrivit har vi förmedlat till varandra, för att dela synpunkter på innehåll och struktur.

En av utflyktsturerna gick längs kustvägen mellan Halmstad och Falkenberg. Fikat, med ägg- och falukorvsmackor och kaffe, intogs på stranden vid Ugglarp. Där fick vi uppleva en strand som var fylld av snäckskal.

Stranden var fylld av snäckskal.

Även på hösten var Curt hos mig. Anledningen var att jag var konvalescent efter en knäoperation. Då blev det inga utflykter utan endast kortare promenader. Men vi fick ändå tillfälle att fördjupa oss i varandras projekt.

Ett sargat knä.

2020 var ett sorgens år, på så vis att coronapandemin hade lagt sig som en blöt filt över tillvaron. Det blev inga besök. Men vi fortsatte (ett av våra projekt) att skicka en ”veckans bild” till varandra. En veckobild som (i bästa fall) speglar vardag (och fest).

Ett citat (ur ett brev till Curt daterat 1/11 2010) får spegla år 2020 (och 2021):

Ja, mer än så här blir det inte. Jag skulle ju kunna skriva mer om ångesten (rädslan att bli sjuk) och situationen för oss (och er och andra) under dessa coronatider. Men detta blir man ändå varse om dagligen, så man behöver ju inte späda på detta ännu mer.

2017-2018

Den här veckan omfattar både 2017 och 2018. Anledningen till detta är att vi skall hinna med åren fram till 2020 innan år 2021 ”läggs till handlingarna”.

2017 och 2018 års träffar, liksom alla träffar vi haft, har varit omväxlande och innehållsrika, och vi har säkert lärts oss en hel del. För att visa på spännvidden så skall jag ge ett axplock från Curts och mina träffar 2017 och 2018. Så här kan det vara:

Curt i Bua juni 2017:

Utflykt till Laholm, med övernattning på vandrarhemmet, med besök på biblioteket och stadsarkivet (där vi sökte material om Laholm och min släkt). Vi hann också med ett besök på Teckningsmuseet. På hemvägen tog vi en avstickare till Båstad, Torekov och Mellbystrand.

Jag i Testa september 2017:

En av dagarna en ”naturrunda”, bland annat till Skogaholm. Dagen därpå besök på Officersmässen och Nostalgimuseet i Sannahed. Tredje dagen en heldagsutflykt delvis med koppling till Curts släkt och till hans forskning kring Karin Bergöö. På kvällen var vi vid Kvissmaren och såg drygt 20 000 tranor flyga in för nattvila.

Curt i Bua juni 2018:

Heldagsutflykt i naturens och historiens tecken. Vi körde efter Ätran, sträckan brukar kallas Hallands vackraste väg och efter fikapaus i Vessigebro fortsatte färden till Falkenberg. Ett kort besök till Skrea strand kostade vi också på oss (blev inget bad). Färden fortsatte sedan till naturreservatet Morups tånge vilket är ett typiskt Halländskt kustlandskap där det ”vilda, salta havet” möter ”de gräs- och sandbeklädda betesmarkerna”. Här beskådade vi också den 28 meter höga Morups Tånge fyr. En av dagarna ägnades år ett besök på Varbergs museum där vi studerade Bockstensmannen och såg utställningen ”Från inlandsis till Badparadis”.

Jag i Testa och Vaxholm i oktober 2018:

Efter att haft en trevlig eftermiddag och kväll i Testa styrdes kosan mot Stockholm och Vaxholm. En av dagarna i Stockholm stod kultur på meny. Ett besök på ”Fotografiska” där vi så en intressant utställning av Lars Tunbjörk. Den andra dagen gick i forskningens tecken då vi besökte Kungliga Biblioteket där vi, i tidningar, sökte material för vår forskning. Den här dagen hann vi också med ett besök hos min dotter och hennes familj.

Tilläggas skall också göras att våra träffar innehåller en mängd prat, gott att dricka och äta. Mycket av pratet kretsar kring våra olika projekt, men också en del nostalgi (minnen)

Curt fotar en gränd i Laholm.
Officersmässen i Sannahed.
Morups Tånge fyr.
Arkivet på Kungliga Biblioteket.

2016

Gubbträffen 2016 (9-11 maj) inleddes med att vi strålade samman i Äskhults by utanför Kungsbacka. Äskhults by är unik eftersom gårdarna ligger kvar på sina ursprungliga platser, alltså att de inte splittrades under 1800-talets skiftesreformer (i min egen släktforskning har jag stött på bönder som bott i sådana byar).

Ladugård i Äskhults by.

Gubbträffen fortsatte sedan till Laholm och Halmstad. I Halmstad bodde vi en natt på vandrarhem och fick på så sätt chans att ”göra stan” under en eftermiddag och kväll. På vägen hem från Halmstad stannade vi till vi Mjellby konstmuseum, där vi bland annat såg deras (fasta) utställning om Halmstadsgruppen.

Nostalgifika på konditori Cecil i Laholm.
Mjellby konstmuseum.

Mer om gubbträffen finns under rubriken ”Gubbträffar” på ”Tillbakablick”. Under rubriken ”Kennet/Curt” finns också lite text och bilder från Curts och mina träffar under 2016.

2015

Även 2015 genomförde gubbarna en träff, men där hänvisar jag till ”Curts veckobilder.” I stället skall jag uppehålla mig vid en annan tradition som startade 2012.

Curt och jag har träffats ett par gånger om året som ett led i de projekt vi båda höll/håller på med. När det gäller Curt så var/är det främst hans forskning på Karin Bergöös (sedermera gift med Carl Larsson) unga liv som var fokus. När det gäller mig själv så var det främst släktforskning och min spaning på min egen barn- och ungdomstid . Men natur, historia och kultur var viktiga inslag i våra möten.

År 2015 träffades vi vid två tillfällen. På våren reste jag till Testa och dagarna ägnades bland annat åt en tur i ”smedernas fotspår”, alltså till platser med järnbruk där mina släktingar bott och arbetat. Vi var i Lotorp, Sonstorp, Grytgöl, Folkström och Haddebo.

En av dagarna gjorde vi också ett besök på Länsmusset i Örebro.

Fikapaus i Lotorp.

På sensommaren var Curt hos oss i Bua. Då besökte vi bland annat Konstmusset i Halmstad och en tur till Laholm där vi promenerade i mina barndoms kvarter. Men vi hann också med en ångbåtstur på Lagan.

Utsikt från ångbåten.

2014

Årets (2014) gubbträff hade vi i Berts sommarparadis Simora. Förutom trevligt umgänge, god mat, god dryck, sång och musik, lite fiske (Curt fick en gädda som Bert tillredde på grillen), utflykt till Nyköping så gjordes en del utflykter för att hitta miljöer, och rekvesita, för den film som spelades in under dagarna. För en (västern)film blev det. Filmen bygger på en sång jag skrivit till en nyårsfest någon gång på 70-talet. Filmen heter ”Den ensamme ryttaren” (finns under ”Gubbträffar” på Tillbakablick).

En strof från den ensamme ryttaren:

”Och nu var han jagad av Bröderna Dalton, Bröderna Swansson, The Osmonds Brothers, Bröderna Lindkvist, Jack the Ripper, Den siste Mohikanen och en del andra arga maskerade män.”

Arga maskerade män.
Totempåle.

2013

År 2013 genomförde ”gubbarna” en resa som helt fokuserade på mina barn- och ungdomsår. Så här står det i dokumentationen ”Minnesresan – En resa i mina egna fotspår”:

I april månad 2013 gjordes alltså den första riktiga resan. Syftet var att försöka hitta, och besöka, alla de platser där jag en gång bott, lekt, gått i skola etcetera. Och jag hade tur. Jag har två vänner, Curt och Bert, som gjorde mig sällskap. Vi har, nu som tradition, varje år en ”gubbträff” där vi umgås, äter och dricker gott och sjunger och spelar. Men varje träff har också ett tema, ett planerat innehåll, och den här gången var det alltså min minnesresa som gällde.

Utgångspunkten var Tranås (min födelsestad) där vi bodde på stadens vandrarhem. Vi kom att besöka, förutom Tranås, Gripenberg, Frinnaryd och Ödeshög. Min familj flyttade mycket så det blev många ”boplatser” och många skolor att söka efter. En del fanns kvar, annat var rivet, men det blev en riktig minnesvärd resa med många fina möten. Mer om detta finns att läsa om och se (film) under rubriken ”Gubbträffar”.

Bert och Curt är laddade för äventyr. Biden är tagen utanför vandrarhemmet.
Här, Frinnaryds skola, började jag som sjuåring i första klass.

2012

Som Curt skriver på ”Curts veckobilder” träffades Curt, Bert och jag (Gubbträffar) ett antal år för att i nostalgins tecken botanisera lite i våra liv men också utforska miljöer och historier med utgångspunkt från olika projekt (se ”Curts veckobilder” och 2012 under ”Gubbträffar”).

Men det här året inleddes också en speciell era där Curt och jag träffas en eller två gånger om året. Då fokuserar vi på våra olika projekt (kommer att framgå efter hand) och besöker platser och företeelser som har anknytning till detta eller till annat av historiskt eller kulturellt värde. År 2012 besökte oss i Bua. Vi gjorde bland annat en tur för att bese Tjolöhoms slott utanför Kungsbacka (finns mer om detta under rubriken Kennet/Curt på Tillbakablick).

Tjolöholms slott.
Näckrosdammen i slottsparken.

2011

Besök av Monicas pappa. Vi passade bland annat på att ta en tur med båten och efter denna passade det bra med lite mat och en öl på restaurang Marinan.

2010

Ett år fyllt med renovering av huset. Det här året installerades, bland annat, ett nytt kök. Men det hände en del annat, såsom ett sommarbesök av Bert, Ami, Curt och Inga och i november var vi på TV 4 och skrapade en trisslottovinst.

Här sitter Bert, Curt och Ami på vår altan och smuttar på lite vin. Frågan är vad Inga sysslade med?
Vinsten blev inte så stor.

2009

Första sjösättningen våren 2009. Vi köpte båten 2008 på hösten och då fick den stå kvar på båtfirman tills det var dags att sjösätta i maj 2009.

2008

År 2008 lämnade vi Örebro och flyttade till västkusten, närmare bestämt till Bua. Monica hade fått jobb på Kungsbacka kommun, och jag själv fick jobb på socialförvaltningen i Varbergs kommun, Så nu började en ny era i våra liv.

Vi köpte hus, och så drog husaktiviteterna igång, med målning, tapetsering med mera med mera.

Det som var lite ledsamt var att vi sålde vårt fritidshus i Bergslagen. Det blev lite långt att åka, och bor man på västkusten så vill man ju vara där på sommaren (nära till havet).

Och så köpte vi båt.

Men avståndet var inte avskräckande till oss. Redan första sommaren var bland annat Curt och Inga och hälsade på.

Bua hamn i kvällssol.
Flyttlasset från stugan hamnade först i carporten.

2007

Kompisar! Det är inte bara vi människor som har vänner. Här är det Svante (Britt-Maries katt) och Amadeus som myser tillsammans.

Svante tvättar Amadeus.

2006

Jag kan inte låta bli. Det får bli en bild till på stugan. Nu en vår-vinterbild. Bilden är från påskhelgen 2006. Det var inte bara sommartid vi var i vårt älskade fritidshus, utan också en del sena höst-tidiga vårdagar, men även vintertid hände det att kaminen fick värma oss i vinterkylan.

2005

Stugan igen: Förutom att bygga altan, dra in el, fixa vatten och avlopp, installera toalett och dusch, bygga uthus och börja bygga ytterligare ett hus så fanns tid för fiske och skogsturer. Det var mest svamp och lingon som ”hämtades hem” från skogen.

Lingontuva.

Men inte bara detta. Vi fick ofta besök av släkt och vänner. Jag minns (hittar ingen bild) när Curt, Inga, Bert och Ami var på besök. Jag minns särskilt att vi spelade kubb.

2004

Besök av en björn våren 2004! Det var så här. Som vanligt hade vi varit i stugan på helgen, och som oftast åkte vi hem, och till arbetet, på måndag morgon. Björnen kom på tisdagen, och på bilden syns vad han hade sysslat med. Dels hade han/hon vält fågelmatarhuset (fanns väl frö- och brödrester som lockade) och lyft bort komposttunnan, troligtvis luktade det väl av godsaker där.

När björnen var färdig hos oss fortsatte den in till grannen, rakt igenom deras gärdesgård.

2003

På tal om vänner: Änderna blev väldigt närgångna och sällskapliga. Här tigger de mat på trappan (stugan). En hanand ville gärna vara med när det var lite folk som minglade. Vi kallade honom partyanden.

2002

Den 4 maj föddes Amadeus. Efter att besökt honom, och syskonen och mamman Stina, vid flera tillfällen fick han i mitten av juli flytta hem till oss.

Hans första tid hos oss var i stugan. Här kom han att vänja sig vid skogens möjligheter, men också farorna. Men allt gick bra. Han skapade sitt eget revir, där han var herre på täppan. När vi var hemma i Örebro var han innekatt. Han hade inget emot att alternera mellan innekatt och på sommar och helger vara utekatt.

För oss var han speciell.

2001

Våren 2001 köpte Monica och jag ett fritidshus vid sjön Sörälgen, norr om Hällefors. Där kom vi att tillbringa många helger och semestrar. Det var mycket bad, fiske, trädgårdsarbete, slappande osv, men också mycket underhåll, installation av el, vatten och avlopp med mera.

Kastenhult vid sjön Sörälgen.

1999-2000

Årsskiftet 1999-2000 var inte bara att ta avsked från ett år och hälsa ett nytt år välkommet. Nej, nu skulle vi lämna 1900-talet och ta oss an 2000-talet, ett nytt århundrade. Men vi kommer ihåg alla de farhågor som spreds inför det nya århundradet. Så här skrev SVT 31/12 2019: ”Världen skulle gå under på nyårsafton”. Vidare skriver SVT: ”Flygplan som störtar, havererade kärnkraftverk och hushållsmaskiner som plötsligt dör. Det var några av farhågorna när den befarade millenniebuggen spred oro i samhället för 20 år sedan”.

Millenniebuggen handlade om problem med tidräkningen. Den tidens datorer använde endast två tecken ”för att beräkna årtal i stället för fyra. När 1999 blev 2000 förstod datorerna det som en övergång från 99 till 00. Farhågorna var att 00 skulle tolkas som år 1900 och att det oväntade hoppet bakåt i tiden kunde skapa oväntade datahaverier” (SVT).

Men millennieskiftet gick av stapeln utan några större problem. Och det skålades i  champagne och det sköts fyrverkerier.

Stort fyrverkeri vid Örebro slott.

1998

Jag och döttrarna på en uteservering någonstans i Stockholm. 1998 bodde och arbetade båda två i Stockholm. Sedermera flyttade Malin tillbaka till Helsingborg (där hon bodde tidigare), men Johanna blev kvar i Stockholm.

Fr vä: Malin, Johanna och jag.

1997

Jag skall fortsätta på förra veckans inslagna väg och backa tillbaks till 1994. Detta år var också ett sorgens år. Min mor, Inga-Britta Löfgren, född Söderström, avled, 68 år gammal, på Eksjö lasarett den 1 januari.

Hon föddes den 21 januari 1926 i Laholm.

Min mor som ung (studiobild tror jag).

1996

Det är inte bara det att det ibland saknas bilder på ”viktiga” händelser . Vissa år är det så att det finns flera händelser som skulle vara värda att nämna. Så därför backar jag tillbaka till 1984. På året 1984 tog jag upp mitt stora fiskafänge, nämligen fångsten av en Brunnshytteöring. Men året var också ett sorgens år. Min älskade bror Magnus avled, 23 år gammal. Han hade leukemi. Han avled den 25 augusti.

Magnus f. 26/4 1961, d. 25/8 1984.

1995

Bloggen 2021 skall vara en kavalkad av bilder från 1965 fram till 2020 med en bild från varje år. Men ibland finns inga bilder, eller ligger gömda i någon låda, och då får man improvisera. Och, med anknytning till vänskap, vad passar då inte bättre än att nämna min barn- och ungdomsvän Bosse.

Ända sedan tidiga barndomsår och upp i tonåren var jag hos min morfar på somrarna. Jag kommer inte ihåg om det var varje sommar, men ofta var det, och det var lyckliga somrar. Nu när jag funderar över det så har jag svårt att sätta ord på denna lyckokänsla. Egentligen var det ju inget märkvärdigt. Men det var kanske det som var det märkvärdiga. Mina dagar tillbringade jag mest med mina kompisar, och främst då med Bosse. Bosse och hans familj bodde i samma hus som morfar.

Jag till vänster och min vän Bo Leonardsson till höger.

En bidragande orsak till dessa lyckliga sommarveckor var Bosse. Nästan hela året var vi ifrån varandra men när jag kom till Laholm så var det bara som om jag varit inne och ätit. Och naturligtvis hade hans föräldrar, Ella och Sven, stor betydelse för mig. Morfar, Ella och Sven och Bosse var min sommarfamilj. Det är ofta jag tänker på och pratar om min fina sommarfamilj.

1993

I Örebro har man chans (lotten) att få fiska kräftor i Svartån. År 1993 föll lotten på mig och Bert. Här är Bert i färd med att vittja en av kräftburarna.

Det regnade nästan hela kvällen så för att få lite värme och möjlighet att torka lite så besökte vi en närliggande pub (som lät oss komma in i stövlar och regnkläder). Ett par öl hjälpte upp humör och vi chans att torka upp lite.

Hur mycket kräftor vi fick har jag glömt.

1992

Åter ett inlägg om nyårsfirande. Inte nog med att den manliga delen stod för underhållningen och nyårsdiktskrivande (se 1974, 1984) så var det oftast så att herrarna stod för maten. Här en bild från 1992 där herrarna har intagit köket.

Från vänster: Gert (från Helsingborg), Bert (med kniven), jag och Curt (som servar med dryck).

1991

När vi var på besök söderut så var ett besök i Helsingör ett måste. En stilla öl på torget var standard. Ibland kompletterades detta med en röd pölse.

Jag med en god dansk öl.

1990

Midsommarvecka: Det får bli en bild från midsommarafton 1990.

Mormor Ingeborg, Malin och Johanna fixar midsommarstången. Morfar Manne i bakgrunden.

1988, 1989

När jag skulle leta bilder för 1988 så fanns det ingen mapp för det året. Varför? Ja, det kan man undra över? Kanske var det så att kameran fick vila det året, eller så har albumet gömts i någon gömma eller så är det så att bilderna ligger osorterade i en låda. Ja, detta får tas med ro. Ett par minnen från 1988 är att jag opererades för tumörer (ofarliga) i höger lår, och om jag inte missminner mig så var äldsta dottern, Malin, i Paris och jobbade som Au pair. Hon läste också franska. Så ingen bild från 1988, det får bli en bild från 1989.

Det här året var det Johannas tur att ta studenten. Här grattas hon med en kram av sin mormor.

1985

Min fina farmor Ida Linnea fyllde 85 år den 11 oktober. Hon föddes på Haddebo bruk, Svennevad, Örebro län.

Farmor Linnea flankerad av Malin och Johanna.

1984

Ett fiskeminne: 1984 fick jag min första, och enda, Brunnshytteöring. Öringen är en kulturfisk som endast finns i Lundsfjärden, Malen och Grecken. Namnet har den fått efter Brunnshyttebäcken där den leker. Öringen vägde drygt tre kilo.

Stolt fiskare.

Kompletterar med en bild från nyårsfirandet. Uppträdande av Bert, Curt och jag.

1983

År 1983 var det dags igen för en tur på Bergslagsleden. Det var Curt och jag som tog oss ann etapperna 12 och 13 (Leken, över Sixtorp, till Svartå herrgård). Jag hade visst besvär med ett knä?

I bakgrunden skymtar sjön Multen.

1982

På semestrarna var det oftast ett par veckor i stugan vid Lundsfjärden, en eller ett par veckor camping, ofta Öland, besök i Ödåkra eller besök hos mina föräldrar i deras stuga i Halmstad. 1982 passade vi på att besöka Liseberg i Göteborg (till barnens glädje).

Malin och Johanna i en av åkattraktionerna.

1981

Åren går. Mycket av det som händer är sig likt år från år. Men värt att nämnas är den vandring Curt och jag gjorde på Bergslagsleden. Vi startade i Kloten och landade så småningom i Stjärnsfors. Första dagen regnade det kontinuerligt. Tanken var att vi skulle tälta, men genomsura som vi var bestämde vi oss för att övernatta på ett vandrarhem. Med nyplockade kantareller och lite annat gott tillredde vi en god måltid innan det var dags att krypa i säng. Andra dagen startade med en god frukost, och framförallt så hade vi torra kläder. Och vi hade tur, sol. Dagens vandring gick som en dans i solskenet.

Kaffepaus.

Fler bilder finns under ”Utflykter”.

1980

Fågelskådning!

Det hände sig i flera års tid under 1970- och 1980-talen att vi, Curt, Bert och jag), träffades i gryningen för att bege oss till Kvismarens naturreservat utanför Örebro (eller fågelområdet Oset, Örebro) för att skåda fåglar. Nu var det väl inte så att kunskapen om fåglar var så stor, men det var ändå intressant att följa naturens vingslag i arla morgonstund. Medhavd matsäck var standard.

Curt väntar på den perfekta fågelbilden.

1979

Som jag nämnde förra veckan så var vi ofta på Öland, och Böda, på semester. Barnen sa så här: Åker vi inte till Öland så blir det ingen riktig sommar. Så det var bara att lasta bilen med tält, bord, stolar med mera och ge sig av. Semestrarna var inte bara lata dagar på stranden, utan det blev en del utflykter också. För att nämna några så var ”trollskogen” på norra Öland populärt, Borgholm och Byxelkrok besöktes också, en tur till Kalmar var obligatorisk.

Badliv. Det ser lite kylslaget ut.

1978

Livet består mest av allt av arbete. Men det fanns också tid för annat. Helgerna, och en del av semestern, tillbringade vi i Bergslagen (stugan) där fiske, bad och sol var den dominerande sysselsättningen. Även ett och annat bär och en del svamp plockades. En del av semestern tillbringades på Öland och i Ödåkra.

Som Curt skriver på sin blogg så hade familjerna Wallin, Fröberg och vi (Löfgren) flera gemensamma aktiviteter under året. Vi var hos Fröbergs och grillade korv i deras trädgård , vi var till Kvismaren (fågelskådning?) och vi firade nyår tillsammans.

Bert försöker få eld på brasan.

1977

Ett år med flera trevliga inslag. Dels var vi till Kolmården tillsammans med familjerna Fröberg och Wallin. Curt och jag var och ”fågelskådade” vid Kvismaren (utanför Örebro). Vi var oftast vid stugan (Lundsfjärden) på helgerna (vår, sommar och höst), och delar av semestern. Vi var på en semestertripp till västkusten, dels Varberg och Halmstad. Det var camping som gällde, men också tid för några dagar hos mina föräldrar som hyrde stuga på Östra stranden. Semestern avslutades hos våra kompisar i Ödåkra. Vi firade nyår med familjerna Fröberg och Wallin.

Ett minnesvärt äventyr det här året var Berts, Curts och min vandring på en del av Bergslagsleden. Vandringen startade vid Digerberget (strax utanför Nora). Målet var att ta oss fram till Ånnaboda på två dagar (41 kilometer uppdelat på tre etapper). Med fyllda ryggsäckar, ja, det var mest mat och öl, anträdde vi vår vandring. Vi passerade Pershyttan och ganska snart var det dags för paus. Bert hade fått syn på en bäck, och nu skulle det fiskas. Troligtvis var hans tanke att vi skulle få grillad bäcköring till lunch. Men ack. Ingen fisk. Vi kom så småningom fram till Ånnaboda.

Mer om Bergslagsvandringen finns under fliken ”Utflykter”.

Det får bli två bilder för det här året.

Välförtjänt paus på resan till Kolmården.
I väntan på napp.

1976

År läggs till år. År 1976 fyllde både min mor och far 50 år, vilket firades i deras hem i Tranås.

En tråkig sak, som kunde sluta väldigt illa var att en grannpojke kastade en träpinne som träffade Malin i ena ögat. Det blev några dagar på sjukhus för henne.

1975

Det har blivit många aktiviteter och projekt tillsammans. Den första gemensamma aktiviteten var den kanotfärd vi, Curt, Bert och jag, gjorde 1975. Färden gick från Grythyttan, genom tre sjöar, Torrvarpen, Halvarsnoren och Lundsfjärden. Nattläger slog vi på den lilla ön Killingön i sjön Halvarsnoren. Slutmålet var stugan, vid Lundsfjärden, där fruarna väntade med mat och vin. Bilden visar tre nöjda ”äventyrare” vid lägerelden.

Mer om kanotfärden (karta, text och bilder) finns under fliken ”Utflykter”.

1974

Livet rullar på med vardag och fest. Men två saker minns jag speciellt. Det ena är detta. Mellan februari och juli 1974 var jag tjänstledig från Garphytte sjukhem för att prova på att arbeta med gravt, som det då benämndes, utvecklingsstörda. Nu var det inte så att det bara handlade om utvecklingsstörning, många hade också fysiska bekymmer. Jag arbetade natt på en av paviljongerna på sjukhuset. Sjukhuset hette (är nedlagt) Västra Marks sjukhus.

Det andra är. Det har blivit många nyårsfiranden med vännerna Inga, Curt, Ami och Bert. Om jag inte missminner mig så startade vi en ny tradition 1974, nämligen att vi (av manligt kön) de sista tio minuterarna innan tolvslaget, skrev en nyårsdikt. Upplägget var detta. Först skrev en av oss en rad, sedan nästa en rad och sedan nästa och så vidare, tills dikten var klar. Det blev som det blev?

Bert nedtecknar den första raden på årets nyårsdikt.

1973

Efter utbildningen fick jag tjänst som ”ordinarie skötare” på Sankta Maria sjukhus, och jag tänkte mig en ”utvecklande” framtid på sjukhuset. Hade i alla fall inga direkta planer på att, inom den närmaste tiden, söka mig till något annat sjukhus. Men på grund av olika omständigheter och händelser på sjukhuset blev det så att jag sökte mig ett annat arbete, och vi flyttade från Ödåkra. Det nya arbetet, från den 1 mars, blev Garphytte sjukhem (psykiatri). Vi flyttade också till Garphyttan. Nu kom vi närmare våra ”Örebrovänner”, men nu blev det tvärtom, längre till vännerna i Ödåkra.

Nu skall det tilläggas att vi flyttade från Garphyttan till Örebro redan på hösten 1973.

En första, gemensam, aktivitet på våren var Barnens dag i Stadsparken i Örebro. Med på denna barnens egna dag, var förutom Örebrovännerna också vännerna från Ödåkra.

Jag hjälper Johanna med styltorna. Lägg märke till frisyren och skägget.

1972

Den 17 december 1972 var jag klar med ”skötarutbildningen”, efter bland annat ”somapraktik” på Ljungby lasarett kompletterat med teori i medicin och kirurgi. Den största delen, av både praktik och teori, genomfördes på Sankta Maria sjukhus.

Men det var inte bara studier. Även detta år tillbringades en vecka hos mina föräldrar, som hyrde stuga på Östra stranden (Halmstad), och några veckor i stugan vid Lundsfjärden. På vintern vinterfiskade vi på Lundsfjärden. På bilden syns min bror Magnus som väntar på napp.

Om jag inte missminner mig så firade vi nyår med Curt, Inga, Bert och Ami.

1971

Den 1 april 1971 började jag min grundutbildning till skötare inom psykiatrin. Nu blev det lite jobbigt under våren, för samtidigt läste jag ”svenska språket” och ”litteratur kunskap och språkorientering” kvällstid på vuxengymnasiet. Det fick bli de sista kurserna på gymnasiet och jag fick lägga mitt fokus på ”skötarutbildningen”.

Men det fanns tid för annat också. Vi hälsade på barnens farmor och farfar, som hyrde stuga på Östra stranden (Halmstad) och naturligtvis var vi i stugan vid Lundsfjärden (Hällefors). Så det blev mycket sol och bad på båda ställena.

En höjdpunkt den sommaren var vännernas (Bert, Ami, Curt och Inga) besök hos oss i Ödåkra. Det blev en tur till Köpenhamn, och så blev det lite fest också.

Bert och Ami tar en rökpaus.

1970

Tiden går sin lugna lunk. Ja, detta är en sanning med modifikation. En ny era i yrkeslivet, nu inom psykiatrin, flytt till Skåne och allra främst, Johanna föddes detta år. Utöver detta började jag läsa på gymnasiet (kvällsgymnasium).

Kontakten med vännerna sköttes brevledes. Men Curt och Inga var visst och hälsade på. Detta har jag listat ut genom ett brev från Curt där han skriver att ”tågresan hem gick bra.”

Johanna några veckor gammal.

1969

År 1969 var ett år att minnas. Efter ett år i nationens tjänst ”muckade” jag från det militära och, mycket på grund av slumpen, började jag den 15 september på Sankta Maria mentalsjukhus i Hälsingborg och i december flyttade vi till Ödåkra (lite utanför Hälsingborg).

Och brevväxlingen med Curt fortsatte (Curt ”låg” också i lumpen). Här är ett exempel på brevämne, litteratur. Så här skriver Curt.

”Får jag rekommendera en bok av hög klass. Processen av Franz Kafka. Kafkas grundproblem är, hur människan skall kunna bli kvitt sin skuld, hur man skall slippa undan sin inre rättegång. Boken är fantastisk, fråga efter den hos din bokhandel. 9,50 är priset i pocketformat”.

Kan man inte ses så ofta, så får kontakten upprätthållas brevledes.

På väg till förrådet för att lämna in utrustning.

1968

Den 3 juni 1968 föddes vår dotter Malin. Vi bodde då i Boxholm. Hösten 1968 var det dags igen för ”lumpen”, nu på sjukvårdsplutonen, 10:e kompaniet, I 4 i Linköping. Nu blev jag kvar.

Malin knappt två månader. Vi är på semester hos min älskade morfar i Laholm. Det är min mor som har Malin i sin famn. Bredvid sitter morfar, Torvald, och så är det jag.

Eftersom vi bodde i Boxholm och vännerna bodde i Örebro så fick mycket av kontakten ske brevledes. En del brev var ”seriösa”, en del bar spår av trams och skojigheter. Så här kunde ett brev till Curt inledas: ”Detta är ett brev i receptklubben, Receptklubben. Var vänlig skicka ett av dina bästa recept till det översta av de fyra namnen nedan. Ria Wägner, Erik XIV (han äter bara ärtsoppa), G. Fröding, Bödeln”.

1967

Efter två år på Kävesta folkhögskola var jag redo för nya steg i livet. Under tiden på Kävesta hade en djup vänskap uppstått med några personer på skolan. Dels var det Bert och Ami, dels Curt och Inga (Inga jobbade i köket). Dessutom träffade jag där BM som kom att bli min hustru.

Efter skolan var det dags för lumpen. Men där stannade jag (den här gången) i knappt en månad. Så det fick bli lite fabriksarbete tills jag kom på vad jag ville göra i framtiden.

Bert (till vänster) och Curt i ett ”djupt” samtal inför dagens lektioner.

1966

Två terminer avklarade och sommarlovet nalkas. På sommarlovet arbetade jag som vårdare på ”Allmänna vårdanstalten för alkoholmissbrukare Romanäs”. Ett minne därifrån. En natt tog jag emot en ”lindrigt” berusad patient som eskorterades av två poliser. Han fick duscha, fick ett par smörgåsar och lite mjölk, innan han fick sitt rum. Men innan dess sa han så här: Innan du slutar skall du få en tavla (han var konstnär) av mig. Jag trodde knappast på honom, han var ju inte direkt nykter, så jag slog detta ur hågen. Men den sista natten jag arbetade knackade det på expeditionsdörren, och där stod han med ett paket under armen. Han höll sitt löfte. Tavlan hänger på väggen här hemma.

Min far, jag och min bror Magnus. Bilden är från ”terminsavslutningen” 1966.

1965

Vecka 1 2021

Efter drygt fyra år på Tandtekniska laboratoriet i Tranås var det dags för en ny era i mitt liv. Med sjuårig folkskola i bagaget var målet inställt på studier, nu på Kävesta folkhögskola. Det var inte bara kunskaper i samhällskunskap, historia, svenska, psykologi med mera som berikade mitt liv, nej, jag fick också nya insikter om, och i, livet. En bidragande orsak till detta var naturligtvis nyvunna kunskaper, men också den sociala gemenskapen mellan oss som både studerade och bodde på skolan. För det gjorde vi, vi bodde på skolan. Några av eleverna kom att bli vänner för livet, men mer om detta vid ett senare tillfälle (se också Curts blogg).

Elevhemmet Asgård.

Bilden visar det manliga elevhemmet, Asgård, där jag kom att bo i närmare två år. Tjejernas elevhem kallades Nuckebo.

GOD JUL

Vecka 52

Första lördagen i december ordnas en liten julmarknad i Bua centrum med lokala hantverkare, det lokala föreningslivet med flera. Det bjuds på glögg, det finns fiskedamm för barnen och den lokala mataffären bjuder på smakprov från julbordet. Och så tomte naturligtvis! Men i år blev det hela inställt av känd anledning. Så bilden på tomten är från ett annat år.

GOD JUL ALLA MÄNNISKOBARN!

Fyren

Vecka 49

I inloppet till Bua hamn står Buas egen lilla fyr. Det är inte en verksam fyr, men den står där och välkomnar sjöfararna. Platsen är också ett populärt utflyktsmål. Passar bra att sitta ner på klipporna, med lite gott att äta, och dricka, och blicka ut mot det blå havet.

mER SNÖ

Vecka 48

Som sagt! Det är inte ofta det är snö här på västkusten. Oftast bara lite puder på backen. Det är sällan man behöver skotta. Kanske ett par tre gånger per vinter. Men 2010 kom det det massor. Vi fick till och med skotta taken.

Bilden är från februari 2010

Bua hamn

Vecka 44

Resten av året blir det lite bilder från det lilla samhälle, Bua, som vi bor i. Den första bilden är från Bua hamn. Bua är ett ”fiskeläge” där det fortfarande finns ett litet antal ”aktiva” fiskebåtar. Dessutom bedrivs landnära fiske, bland annat kräftor, från lite mindre båtar. Bua är också en stor hamn för fritidsbåtar. Men mera om detta senare.

Gunnar och Gerda

Vecka 41

Gerda och Gunnar fick 43 år tillsammans. År 1941 var deras adress Mulebo Flemminge arbetarebostäder nr. 7. I 1950 års folkräkning framgår att de bodde kvar på samma adress (mer detaljerad). Fastighet Mulebo 1:1. Adress: Fleminge bostad 7, Vallonv. 3, Boxholm.

Flemminge 2

Vecka 39.

Först Gunnars egna ord (från Åke Edengrens hemsida).

Sen när di slog igen i Lotorp 1915 så flytta ja ner hit te Boxholm å jobba i Flemminge.  Å där dog mi gumma 1918 i spanska sjukan.  Dä va svält å elende å umbäranden på alla möjliga sätt.  Själv hadde ja nervfeber på våren 1918 å ”spanskan” på hösten, hur ja tog mej igenom dä vet ja inte.  Men dä va mer än bedrövligt.  Å barn hadde vi 5 stycken.  Sen gifte ja mej mä Gerda Stenlöv, ho vart änka 1918.  Sen ha vi kört ihop å dä ha gått bra. 

Det var säkert ett riktigt elände, fattigt och upp på detta en massa sjukdomar, och död. Ida Teresia dog den 27 september 1918 och begravdes den 6 oktober.

Av de sjuttioen personer som avled i Ekeby församling år 1918 dog (minst) trettiotre i spanska sjukan.

Nu stod Gunnar där med fem barn där den yngsta var nio år och den äldsta arton. Det var nu som änkan Gerda Stenlöv (född Karlsson) kom in i bilden.

Flemminge skola där de yngsta av Gunnars barn gick.

Flemminge

Vecka 38

Lotorps bruk ”slog igen” i slutet av 1915 och detta innebar att det var dags för Gunnar att söka nytt arbete. Och nu, april 1916, blev det Flemminge bruk (Boxholm), Ekeby församling, Östergötland.  Adressen i Flemminge var ”Smältsmedjan”.

Flemminge bruk. Fotograf: Arvid Reiner. Järnvägsmuseet.

Lotorp 4

Vecka 37

Gunnar hade ett stort samhälleligt intresse och engagerade sig mot orättvisorna, både i arbetslivet och i samhället i stort. Han var en stor förkämpe för ett rättvisare samhälle och för ett bättre liv. Vi låter Gunnar berätta:

Sen va ja mä där å bilda fackförening å ungdomsklubb å arbetarekommun, å ja va där te de slog igen.  Ja blev vice ordförande i fackföreninga å sekreterare i ungdomsklubben.  Så va ja ordförande i arbetarekommun å dessutom va ja sekreterare i en medecinfond.  Å för allt dä där hadde ja inte ett öre.  Om en beräknar den långa arbetsti`n vi hadde, så va dä ett oerhört arbete.

Så var det. Gunnar var en av initiativtagarna till att starta upp en avdelning inom Järn- och metallarbetareförbudet och Lotorps socialdemokratiska arbetarekommun, där han också blev dess förste ordförande.  

Bilden är hämtad ur ”Boken om Lotorp”

Åtta från höger i den övre raden står alltså en av initiativtagarna till Järn- och metallarbetareföreningen i Lotorp, Gunnar Stenqvist.

Lotorp 3

Där bruket låg finns idag en idrottsplats. Nedan en bild på bruksområdet. Bilden är hämtad från Jernkontorets hemsida.

Anläggningarna sedda från SV. Lotorp, Östergötland 1898-1905. Fotograf Viggo Jacobsson. Jernkontoret.

Lotorp 2

Det fanns åtta lägenheter (rum) på 22,5 kvm eller 18,6 kvm i Spikbruket (även kallat Uppsala). I någon av de här lägenheterna bodde alltså Gunnar och Ida Teresia med sina fem barn. Barnaskaran hade alltså utökats till fem (Ester, Ingrid och Karl).

Bilden hämtad ur ”Boken om Lotorp”.

Tiden i Lotorp 1

År 1904 flyttade Gunnar och Teresia med de två barnen Linnea och Karin (född 1902) till Lotorp.

Med hjälp av ett foto i farmors album och ett foto i ”Boken om Lotorp” har jag kommit fram till att de bodde i huset som kallades Spikbruket. Huset låg lite på en höjd (stämmer väl överens med farmors kort) och låg nästan granne med huset som kallades Långholmen (där Gunnars mor bodde vid sin död). Idag ligger Lotorps skola i området.

Bilden är hämtad ur ”Boken om Lotorp” (ABF Finspång).

Nästa vecka blir det lite mer om boendet.

Smedernas klädsel

Innan jag berättar om tiden i Lotorp visar jag en typisk ”skjorta” som smederna hade i smedjan. Så här beskriver Gunnar denna speciella klädsel.

Ja våran klädsel, dä va bare e lång skjorte å sen hadde vi ett par holkar ihopsydda utå tyg som vi drog på bena, å dä va för att en inte skulle bränne sej så mycke, å så ett par strumper.  Dä va hela habiten. Men när dä va ordentligt varmt så vart den där skjorta blöt så dä gick å vri ur henne när en gjorde smälta.  Å så fick en ju byta då å ta igen sej när kamraten gjorde e smälta. Men dä räckte väl te, ja, ja vet inte va ja ska säje mer om`et.

Texten är hämtad från Åke Edengrens hemsida.

Bilden är tagen i Hävla 2015.

Haddebo

Haddebo bruk lades ner 1902 och förutsättningarna förändrades. Gunnar berättar: ”Men så slog de igen ve Haddebo å då kom ja in på verkstan,…”

Rester från brukstiden.

I Haddebo stannar de till 1904. Då bär det av till Lotorp.

Giftemål

År 1900 inträder en ny period för Carl Gunnar. Han gifter sig den 7 september 1900. Smeden Carl Gunnar Stenqvist från Haddebo och Ida Teresia Forsberg från Haddebo ingår ”Borgerligt äktenskap inför kronofogden W.A. Hultström enligt attest af den 12 sept.1900”. Finns också en anteckning att Gunnar inte är konfirmerad.

Ida Teresia föddes den 26 januari 1881. Föräldrar är valsverksarbetaren Anders Fredrik Forsberg och dagkarlsdottern Ida Charlotta Lidström vid Haddebo bruk. Hon döptes den 31 januari och dopvittnen var smältaren Johan Gustaf Hane och hans hustru Klara Mathilda Björn vid Haddebo bruk.

En månad senare föds deras första barn (den 11 oktober 1900) Ida Linnea (min farmor).

Ida Teresia Forsberg

Ett år vid Sonstorps bruk

Gunnar lämnar alltså familjen i november 1896 och beger sig till Sonstorp, adress Mellanbacken, och han är dräng hos smältarmästaren Frans Edvard Bonnivier. Men efter ett år i Sonstorp flyttar han till Haddebo bruk. Det visar sig att hans familj lämnat Elvestorp 1897 och flyttat tillbaka till Haddebo.

Bod vid Sonstorps bruk.

Elvestorp, Grythyttan

Efter tio år vid Haddebo flyttade familjen till Grythyttan, närmare bestämt till Elvestorps bruk. Så här berättar Gunnar själv (från Åke Edengrens hemsida):

Sen flytta mina föräldrar när ja va 15 år.  De flytta opp te Elvestorp, dä ligger oppe i Västmanland.  När ja va 17 år då börja ja i smältsmedja där, men sen flytta ja hemifrån å dä vart te Sonstorp, ja vart smedräng där. 

Från Sonstorp till Haddebo

År 1881 flyttade familjen till Haddebo bruk i Svennevads socken, Närke. Vi låter Gunnar själv berätta:

Ja va 4 år ungefär när mina föräldrar flytta opp te Haddebo, ett litet järnverk oppe i Närike.  Å där va de kvar sen dess att ja hadde sluta skolan.  När ja va 12 år fick ja börja i valsverket där som rätarpojke.  Vi körde från 6 på sönda kväll te 6 på lörda kväll, vi hadde 5 öre i timmen för ett slit som va oerhört.

Texten hämtad från Åke Edengrens hemsida.

En av smedbostäderna. Bilden tagen 2015.

Så här beskriver Gunnar sitt barndomshem i Haddebo.

Jaa, förstår du, när vi va i Haddebo å vi va väl en 6 – 7 ungar då  …. , ja vi hadde ett rum.  Å där skulle vi ligge å sove skift, förstår du, så dä va inte grant.  Jaa, dä va trångt om utrymmet. 

Smeden Carl Gunnar Stenqvist

En av mina släktgrenar består av smeder, alltså sådana smeder som arbetade vid olika järnbruk i Sverige. Jag tar min utgångspunkt i farmors far Carl Gunnar Stenqvist och hans familj.

Carl Gunnar föddes den 4 maj 1876 vid Sonstorps bruk, Hällestads församling. Föräldrar var smeden Carl Alfred Theodor Stenqvist och Elin Wilhelmina Palmqvist. Carl Gunnar döptes den 21 maj och dopvittnen var smeden Pehr Johan Segerdal och hans hustru Carol Söderström, drängen Otto Palmqvist och pigan Stina Warg, alla vid Sonstorp. Så här berättar Gunnar själv: ”Ja ä född ve Sonstorps Bruk i Östergötland.  Min far dä va Karl Stenqvist å han va född ve Folkströmmen, mamma va född ve Sonstorp.  För övrit ä mor å ja födda i samma rum te å mä”. (texten är hämtad från Åke Edengrens hemsida).

Smedjan vid Sonstorp. Bilden är tagen 2015.

Saknad!

För fem år sedan (den 10 juni) lämnade vår älskade katt Amadeus oss. Så här skrev jag ett år efter det att Amadeus dog. Byt bara ut orden ”ett år” till ”fem år”, för orden gäller fortfarande.

Älskade Amadeus! Nu har det gått ett år sedan du lämnade oss. Och det har varit ett år av oerhörd saknad och sorg. Ju längre tiden går, ju mer uppenbart blir det hur viktig du var för oss. Du var vår lille pojke! Du var speciell! Vi hoppas att du kände detta, och vi hoppas att vi var viktiga för dig. Vi tror det! Eller! Vi vet! Du visade detta bland annat med din tillgivenhet, och du litade på oss.

Amadeus på en av sina favoritplatser, under Magnolian.

Förkämpen 3

Adolf Söderström vurmade för staden och dess invånare, särskilt då ”småfolket”. Och vad passade sig inte bättre då än att engagera sig politiskt? Men det fanns en hake, den hundragradiga röstskalan. Så här skriver Hallandsposten den 1/8 1924.

Från Amerika hade Söderström importerat en hel del moderna och frisinnade idéer, vilka han sökte omsätta i Lagastaden, och han var den förste som började bedriva propaganda för den radikala politiken, vilken då helt naturligt vid denna tid rönte ett skarpt motstånd.

Envis och oförtruten arbetade S. emellertid, trots allt motstånd, för sin sak, och med åren samlades där omkring honom en liten flock medborgare, som gjorde opposition mot det rådande extrema högerväldet i samhället. Trots att Söderström alltid stod i opposition mot de styrande beredde de honom likväl en plats i stadsfullmäktige, ty med den hundragradiga röstskalans tillämpning hade småfolket aldrig själva utan storgubbarnas hjälp förmått placera honom i stadsfullmäktige, och där raljerade S. värre och riktade många skarpa attacker mot påveväldet inom stadsfullmäktige samt slog ned på allt vad han ansåg vara vrångt och orätt.

Självsäker och orädd som han var och en säker debattör lyckades Söderström vid flera tillfällen vinna bifall till sina förslag trots att de s.k. storgubbarna voro fulla av förbittring mot det nya han förde fram. I många år var Söderström också den ende verklige oppositionsmannen i stadsfullmäktige, och då småfolket ville hava något fram, var det S. som fick ”rida för roten”.

Adolf var också ledamot i fattigvårdsstyrelsen.

Laholms Rådhus. Bilden tagen 1968.

Förkämpen 2

Adolf hade ett stort engagemang i Höks härads arbetareförening. Bland annat var han dess ordförande under många år. Föreningen syfte ”avsåg att bereda (ekonomisk) hjälp vid sjukdomsfall och dödsfall”, alltså en föregångare till försäkringskassan. Skillnaden var att verksamheten byggde på medlemsavgifter och ideellt arbete. Man hedrade också sina medlemmar genom att deltaga vid deras sista färd här på jorden.

Förkämpen

Adolf var engagerad i många frågor och områden. Många av idéerna hade han uppsnappat under sin tid i Amerika. Han engagerade sig, bland annat, i kyrkopolitiken, i kampen för allmän rösträtt och i den lokala politiken. Ett exempel från den kyrkliga horisonten gäller den ”förlegade” traditionen om kyrkbänksindelningen.

På ett ställe i Verner Andersson bok. ”Laholms socken. Bygden som blev vår arvedel” finner man, under rubriken ”Bänkrumsfrågan 1887”, att det under långliga tider funnits en besvikelse (upprördhet) från landsförsamlingens företrädare över stadsbornas privilegium när det gäller kyrkbänksindelningen i kyrkan. Stadsborna skulle sitta i de främre bänkarna och således fick landsförsamlingens folk sitta längre bak i kyrkan.

Vid kyrkostämman 1887 utspann sig en livlig och upprörd diskussion om detta. Landsförsamlingens folk som förfäktade sina krav och stadsförsamlingens folk som yrkade att de gamla bestämmelserna skulle gälla. Och det var här som Adolf Söderström och C.P. Ahlqvist från stadssidan trädde in och ”klandrade den orättvisa och rangskillnad, som den gamla ordningen ledde till, och framhöll att åtminstone kyrkorummet borde hållas fritt från sådan åtskillnad människor emellan”. Man föreslog därför ”att den gamla ordningen med bänkrumsindelningen måste alldeles upphävas och åt envar lämnas fritt att intaga den plats i kyrkan honom för gott syntes”.

Laholms kyrka. Bilden tagen i augusti 2014.