Men det är inte bara dis, dimma och regn här på västkusten (se förra inlägget). Det händer att det blir snö, solsken och vintrig krispighet. Här en bild från den 6 februari2010.

Jag letade efter en typisk vinterbild från Bua och fann en från 2011. Dis, dimma, blött och mörkt.

På våra träffar händer det att gitarrerna tas fram. Bilden är från gubbträffen 2014 (se tidigare inlägg).

Efter besöket i Laholm (se föregående inlägg) landade vi framåt eftermiddagen i Halmstad, där vi tog in på vandrarhemmet Kaptenshamn. Efter lite rumsstök (bäddning) så delade vi på ett par flaskor vin ute på gården innan vi tog en liten stadspromenad (såg bl. a Picassostatyn). Vi lyckades slinka in på en restaurang där vi inmundiga några öl, och lite tilltugg.

Efter en natts god sömn och en stadig frukost var det dags för lite glass på torget i Halmstad för att sedan bege oss till Mjellby konstmuseum för att först och främst studera Halmstadsgruppen.

I arla morgonstund, dag två på gubbträffen 2016, styrdes färden mot Laholm. Laholm har en stor betydelse för mig. Min släkt på min mors sida är därifrån och jag tillbringade många av mina barn- och ungdomsår hos min morfar.

Dagen i Laholm började med förmiddagsfika på konditori Cecilia (i folkmun Cecil).

Sedan blev det rundvandring i de gamla stadsdelarna.

Efter rundvandringen var det dags för lunch. Fläskdag på Gröna Hästen. Det märktes för det var alldeles fullt med folk. Alltså fläsk med raggmunk alternativ med potatis och löksås. Vi provade båda varianterna, och mätta blev vi.

Vi hann också med Teckningsmuseet innan färden gick vidare ut till Mellbystrand och sedan till Skummeslövs strand (där man får köra ner med bilen på stranden) där vi passade på att känna på vattentemperaturen.

Efter detta styrdes kosan mot Halmstad för nya äventyr.

För att fortsätta lite på temat ”Gubbträffar” så startade gubbträffen 2016 i Äskhults by utanför Kungsbacka.

”Äskhults by är unik i Sverige, eftersom gårdarna ligger kvar på sina ursprungliga platser och inte splittrades under 1800-talets skiftesreformer”.

Vid Äskhult möttes vi av ett strålande ”högsommarväder”. Tyvärr så var inte byn öppen så vi fick nöja oss med att ströva omkring bland husen.

Efter besöket i Äskhult styrdes kosan mot Bua. Eftermiddagen och kvällen ägnades åt prat, och mer prat, lite mat (gulasch) och ett litet bildspel från våra tidigare gubbträffar.

Ny dag, och snart var det dags för mig att sätta mig på tåget söderut. Men innan dess så hann vi med att göra ett besök på Länsmuseet i Örebro. Den aktuella utställningen handlade om, ja just det, Örebro.

Innan jag satte mig på tåget hann vi med att äta en god lunch på en av Örebros många restauranger.

Efter en stärkande frukost lämnade vi Söderköping och styrde kosan mot Häfla. Där fick vi en fantastisk guidning av Leif Sundeblad. Syftet var att lära lite mer om järntillverkning och om smedernas, och deras familjers, liv och leverne vid bruken.

Tilläggas kan att på väg hem (Testa) stannade vi till vid Rejmyre glasbruk, där vi också fick en guidning i glasmuseet.

Efter nedslag vid Risinge gamla kyrka, besök på Arbetarmuseet i Norrköping styrde vi kosan mot Söderköping, vårt slutmål för dagen. Där tog vi in på vandrarhemmet…

…och träffades snart i dess trädgård med en flaska vin och en pratstund…

…innan vi gav oss ut på stan till en restaurang för att äta en bit. Plankstek. Och det blev ett par öl också.

Efter frukost bar det väg söderut. Första stopp var Risinge gamla kyrka (Mariakyrkan) där vi stannade till (församling där vissa av mina släktingar varit skrivna). Vi träffade på en kyrkvärd som hade vänligheten att visa oss runt och som släppte in oss i kyrkan.

Nästa stopp var naturreservatet Ekbackarna där vi intogo vår medhavda matsäck innan vi reste vidare mot Norrköping, där vi gjorde ett besök på Arbetarmuseet, och vandrade vid vattnet. På bilden syns Bert och jag på väg till museet.

Gubbträffarna hade flera teman. Träffen i september 2015 gick i historiens tecken. Men som alltid på våra träffar var maten en viktig del av dagarnas upplevelser. På bilden ses Curt där han fixar matsäcken för dagen. Om jag inte missminner mig så var det äggsmörgåsar på menyn.

Mer om Gubbträffen 2015 nästa vecka.

Vilda västern består inte bara av banditer och kofösare. Där finns också indianer.

För att göra en film krävs en regissör. Bert tog sig an den svåra uppgiften att styra över skådespelare och scener.

I maj 2014 hade vi en ”gubbträff” (Bert, Curt och jag) i Berts sommarställe i Simora. Förutom fiske, musicerande, god mat och dryck spelade vi in en ”film”. Filmen, vars titel – Den ensamme ryttaren – bygger på en sång jag skrev till ett nyårsfirande för länge, länge sedan. Filmen utspelar sig i vilda västern. Det blev mycket med manusframtagande, leta rekvisita, besätta roller mm att ta sig an. På bilden två av rollerna i filmen. Länk till filmen finns på Tillbakablick/Gubbträffar/ Gubbträff 2014 Simora.

Efter en skön natt på vandrarhemmet, och frukost, fick vi en intressant guidning i Lotorp av Britta Gustavsson.

I Lotorp finns inget av det gamla bruket kvar. Men vi fick, med hjälp av vår guide, Britta, en bra bild av hur bruket såg ut, och låg, samt var flera av ”smedbostäderna” låg.

Som tur är finns det en del dokumenterat, och bilden nedan är hämtad från ”nätet”.

På väg hem stannade vi till vi Trehörnings masugn, Mariehamn, som ett led i ”att förstå” processen från järnmalm till färdig produkt. I masugnen framställdes tackjärn.

Men det krävs både tid för eftertanke och reflektion, så då passar det med en fikapaus.

Efter en intressant dag i Folkström – där en av mina ”smedförfäder” bott och verkat – och där vi hade turen att få guidning av Åke Edengren landade vi så småningom i Lotorp, och Lotorps vandrarhem. I den varma septembereftermiddagen unnade vi oss ett (kanske två) glas vin i vandrarhemmets trädgård. Detta för att stärka oss inför morgondagens guidning runt Lotorps bruk och brukssamhälle.

Jag har tidigare berättat om Curts och mina träffar och utflykter. Många av dessa har haft teman, antingen kopplade till min släktforskning eller till Cuts forskning om Karin Bergöö (Larsson). Men träffarna och utflykterna har också haft andra syften, nämligen att bara träffas,prata och göra trevliga saker.

Några veckor framåt skall jag berätta lite om våra ”möten” (se också Curts blogg), på ett mer lättsamt sätt.

År 2012 (i juni) var Curt hos mig i Bua. Förutom fina samtal och diskussioner promenerade vi i Bua med omnejd, besökte Varberg och Tjolöholms slott. På bilden Curt med en välförtjänt öl på den lokala restaurangen efter en lång ”ansträngande” promenad.

Nu gör jag ett uppehåll med inläggen. Återkommer vecka 35.

Den 10 juni 2015 somnade Amadeus in, efter en tids sjukdom.

Så här skrev vi den 10 juni 2016 . ”Amadeus vi älskar dig så oerhört mycket och saknaden efter dig är gränslös. Vi kommer att bevara dig i våra hjärtan så länge vi finns kvar. Vi är så glada att vi fått tillbringa så många fina år med dig. Vi hoppas att du känner likadant? Det är inte utan att man skulle vilja få något slags av svar, eller tecken, från dig.”

Amadeus hade många favoritplatser där han kunde koppla av och sova. Spjälsängen, sin bur, en stol i uterummet, på en hylla i linneskåpet, i skuggan av Magnolian, i skuggan av häcken, i bagageutrymmet i bilen och så sin älskade sovkorg.

Lämplig liggplats.

Bryggan och trappan till bryggan är en spännande lekplats. Här kan man smyga på både matte och husse och på alla ”kuliga” djur.

När vi hämtade Amadeus så åkte vi direkt till vårt fritidshus, så Amadeus fick börja sin tid hos oss på landet. Så på helger och semestrar var han utekatt och övriga tiden var han innekatt i stan.

Nu ett litet uppehåll från tema ”släktforskning”. Jag skall berätta lite om vår katt under några veckor.

Den 4 maj 2002 föddes tre små katter, en kille och två tjejer. Två dagar efter den stora tilldragelsen träffade vi dessa små ljuvliga kattungar. Då bestämde vi också att det var den lille killen, som kom att få namnet Amadeus, som skulle flytta till oss.

Ett sätt att närma sig förfädernas liv och leverne är att besöka platser där de bott och verkat. Jag, och mina vänner, Curt och Bert, har ägnat några resor i järnbrukens tecken. Jag skall fortsätta berätta om Gunnar Stenqvist.

Carl Gunnar föds den 4 maj 1876 vid Sonstorps bruk, Hällestads församling. Föräldrar är smeden Carl Alfred Theodor Stenqvist och Elin Wilhelmina Palmqvist. Carl Gunnar döps den 21 maj och dopvittnen är smeden Pehr Johan Segerdal och hans hustru Carol Söderström, drängen Otto Palmqvist och pigan Stina Warg, alla vid Sonstorp. Så här berättar Gunnar själv:

Ja ä född ve Sonstorps Bruk i Östergötland.  Min far dä va Karl Stenqvist å han va född ve Folkströmmen, mamma va född ve Sonstorp.  För övrit ä mor å ja födda i samma rum te å mä.

I maj 2015 besökte Curt och jag, Sonstorps bruk.

På Åke Edengrens hemsida finns en intervju med Gunnars Stenqvist, om hans liv och leverne, och främst om tiden som smed på olika järn bruk. Så här berättar han själv om bildandet av fackföreningen och arbetarekommunen.

Sen va ja mä där å bilda fackförening å ungdomsklubb å arbetarekommun, å ja va där te de slog igen.  Ja blev vice ordförande i fackföreninga å sekreterare i ungdomsklubben.  Så va ja ordförande i arbetarekommun å dessutom va ja sekreterare i en medecinfond.  Å för allt dä där hadde ja inte ett öre.  Om en beräknar den långa arbetsti`n vi hadde, så va dä ett oerhört arbete.

Detta gjorde han mellan skiften (12 timmars) på bruket, och då skall man betänka att hela familjen bodde i ett rum på antingen 22,5 kvm eller 18,6 kvm. Jag vet vilket hus de bodde i.

Åtta lägenheter (rum) på 22,5 kvm eller 18,6 kvm. I någon av de här lägenheterna bodde alltså Gunnar och Ida Teresia med sina fem barn.

I mitt förra inlägg berättade jag om farmors klippbok, där det bland annat fanns uppgifter om farmors far, Gunnar Stenqvist, som var med om att både starta en fackförening och en socialdemokratisk arbetarekommun i Lotorp. Detta väckte naturligtvis min nyfikenhet, jag ville veta mera. Ett sätt är att besöka platsen, och se om därfanns mer uppgifter om detta. Sagt och gjort.

Jag och min vän Curt gjorde en tvådagars utflykt till Lotorp (och Folkströms bruk). I Lotorp blev vi guidade av Britta som berättade om bruket och samhället. Men genom Britta fick jag också nyss om en bok ”Boken om Loptorp” (som hade arbetats fram av en studiecirkel). I den boken berättades om bildandet av Järn- och metallarbetareförbudet och Lotorps socialdemokratiska arbetarekommun.

 Det skall också sägas att vandrarhemmet som vi bodde på hade en gång i tiden vari smedbostäder.

En källa som hjälpt mig i min släktforskning är farmors klippbok. Farmor klippte ut artiklar om staden, Tranås, om stadens folk och om olika lokala händelser ur de två lokaltidningarna och klistrade in dessa i sin bok. Till stor del bestod klippboken av dikter, som varit publicerade i en av tidningarna, skrivna av Pelle Näver, men där fanns också en del dödsannonser, dödsrunor och andra noteringar från familjesidan. Nu fick jag namn på en del av min fars förfäder, både på farmors och på farfars sida. Ta bara exemplet nedan. Det är minnesorden över min farmors far. Här får man reda på att han varit smältsmed (detta hade man fått reda på i kyrkböckerna) men att han dessutom varit med om att starta upp en fackförening och varit med om att bilda en socialdemokratisk arbetarekommun. Bara en sådan sak gör en nyfiken och skapar en vilja att ta reda på mer. Mer om detta nästa vecka.

Sommaren 2012 besökte jag Laholm där min morfar var född och där han levde tills sin död. Nu hör det till saken att jag tillbringat många somrar hos min morfar, så ett av syftena var att besöka barndomens platser och försöka återuppliva lite barndomsminnen. Men det fanns också ett annat syfte med besöket och det var att söka lite litteratur om staden och då blev biblioteket ett självklart mål.

Efter lite slötittande på litteratur som handlade om Laholm fastnade jag för en hel serie årsböcker som ges ut av föreningen Gamla Laholm. Nu var jag fast. Det blev flera timmar på biblioteket.

Jag bläddrade igenom alla upplagor mellan 1990 till 2011, och vad tror ni att jag fann? Jo, där dök min släkt (på min mors sida) upp i flera av böckerna, både i bild och i text och detta spädde på min nyfikenhet ytterligare. Bara genom denna snabba genomgång av böckerna fick jag veta mycket om släkten Söderström som jag inte hade en aning om. På ett ställe står det så här. ”Sönerna Fredrik, Ernst, Torvald, Henry och Ivar blev alla kända Laholmsprofiler”. Och en av dessa profiler, Torvald, var alltså min morfar.

En bild som fanns i en av böckerna visar att morfar och två av hans bröder spelade fotboll i Laholms IF. Detta har han inte berättat för mig, trots att jag själv spelade fotboll när jag var ung.

Ur Gamla Laholms årsbok år ?

Jag skall under några veckor fortsätta på temat foton (och lite annat) med utgångspunkten viktiga upptäckter.

Detta är ett foto på min morfar, hans föräldrar och bröder. Jag fick fotot efter min mors död 1994. Jag hade haft det i drygt femton år innan jag plockade fram det. Det hade legat där i en låda utan att jag tänkt så mycket på det. Ska sanningen fram så hade jag glömt att jag hade det. Men vad är det då för märkvärdigt med detta foto?

Jo, så här är det! Jag visste inte att min morfar hade så många bröder. Jag visste att han hade en bror, Henry, men de andra visste jag inte om. Det fanns ytterligare en person på fotot som jag kände till, Ernst, men inte att han var bror till min morfar. På baksidan av fotot fanns namnen på brödraskaran, Fredrik, Henry, Ivar, Torvald och Ernst och deras föräldrar Mathilda och Adolf. Detta blev en viktigt upptäckt för min forskning om släkten Söderström.

I min mors fotoalbum finns två bilder på en finsk pojke, jag tror att det står Lauri Vallonen under en av bilderna. Bilden är från början av 1940-talet och det trista är att jag inte frågade min mor medans hon levde vem denna pojke var. Nu kan jag bara spekulera. Kan det vara så att min morfar och mormor hade denna Lauri boende hos sig? Var han ett så kallat finskt krigsbarn? Jag vet att flera finska krigsbarn hade en fristad i Laholm.

Här fanns ett foto, och ett namn, men med min tidigare brist på nyfikenhet så vet jag ingenting om pojken, och hans situation, bakgrund, vad som sedan hände med honom (återvände han till Finland?) etcetera.

Det är inte bara foton och namn på personerna (och platser etc) som är viktiga, utan också berättelserna om personerna (och platserna etc). Så en uppmaning: Var nyfikna!

Jag har nämnt det förr. När det gäller släkten så är det ont om foton som kan ge en bild av personerna och de miljöer de levde i. Då var det inte utan att jag blev jätteglad när jag fick två fina album, med en mängd fina och intressanta foton i, av min kusin i Laholm.

Så här är det! Min morfars mors syster emigrerade till Amerika, och nu skulle jag få bilder av henne och hennes nära och kära. Men ack! Jag drog ur varje bild ur deras fack för att se om det fanns några noteringar om namn eller platser. Det fanns inga noteringar alls. Så albumen hjälpte mig inte i identifieringen av personerna i albumen.

Ett tips: Notera på era foton vilka som avbildas, och helst när och var.

Vi följer, med stor oro, händelseutvecklingen i Ukraina.

Elin och Torvald kommer att bo på flera olika adresser i Laholm. Den sista adressen var Gamlebygränd 6 (där jag tillbringade många somrar under min barndom). Någon gång under 1940-talet drabbades Elin av demens, vilket så småningom ledde till vård på ”institution” (S:ta Maria mentalsjukhus i Helsingborg). Troligtvis blev hon ”intagen” någon gång i slutet av fyrtiotalet. På sjukhuset delade hon säkert rum med ytterligare tre till fem patienter, eller fler. Miljön var torftig. Möblemanget bestod av sängar och sängbord. Kanske fanns det ett gemensamt bord och ett par stolar i rummet. Och du skall veta! Det var säkert inget värdigt liv hon levde sina sista år. Jag vet ju hur det var i början av sjuttiotalet! Jag har arbetat där. Men detta är en annan historia.

Elin avled den 8 november 1951.

Elins familj kom att bo på flera (många) olika adresser i Halmstad. Men tjugoett år gammal lämnar Elin föräldrahemmet och flyttar (i januari 1911) till Laholm. Men redan i december samma år flyttar hon tillbaka till familjen i Halmstad. Det visar sig att Elin är gravid och kanske är det så att hon återvänder till familjen inför födandet. Hon får en (oäkta) son den 26 juni 1912.

Under det knappa år som Elin är i Laholm är hon piga hos postmästare Bernt Nilsson Heimers.

Skall man spekulera lite här så har nog tycke uppstått mellan Elin och cykelreparatören Torvald (min morfar), och så blev det som det blev. Elin återvänder alltså till familjen i Halmstad, och föder där, i juni 1912, deras ”gemensamme” son.

Elin flyttar tillbaka till Laholm. Sonen får stanna kvar i Ottos familj ett tag. Den 4 oktober 1912 registreras Elin som inflyttad till Laholm. Hon flyttar till kvarter 29, Vägporten nr 1. Det visar sig att detta skall bli mormors och morfars första egna hem, för den 26 oktober registreras Torvald på samma adress.

Elin och Torvald gifter sig den 27 oktober 1912 och i december återförenas deras son med sina föräldrar.

Elin och Torvald fick ytterligare tre barn, två söner och en dotter (min mor).

Elins föräldrar var Otto Lambert Bolmér och Johanna Kristina Ullman. Otto föddes den 26 juni 1861 i Vrå, Kronobergs län. Hans yrke var bland annat skomakare och bromsare:

”För att kunna bromsa lok och vagnar användes från början skruvbromsar. Bromsarna i vagnarna sköttes av bromsaren som på lokförarens signal skulle skruva åt eller lossa på bromsen.

Källa: Sveriges Järnverksmuseum. www.trafikverket.se

Otto avled den 8 december 1940 (i Halmstad). Dödsorsaken var prostatacancer.

Johanna Föddes den 11 november 1864 i Veinge, Hallands län. Innan hon gifte sig med Otto tjänstgjorde hon som piga. Hon avled den 28 mars 1902 (i Halmstad). Dödsorsaken var akut gulsot.

Otto och Johanna gifte sig den 14 augusti 1885 och de fick tillsamman 9 barn, där Elin var den fjärde i raden.

När Johanna avled 1902 gifte Otto om sig (1904) med Ida Maria Dalin, född den 26 februari 1968 i Norra Vånga, Skaraborgs län. Maria och Otto fick fyra barn.

Tyvärr har jag inga bilder på Otto, Johanna eller Maria.