Vecka 52

Jag hade ju spelat fotboll i Gripenbergs
pojklag så det blev naturligt att söka sig till en ny klubb när vi hade flyttat
till stan. Det blev Tranås Allmänna Idrottsförening, TAIF. Fjorton år och ny i
klubben, så jag placerades i b-pojklaget. Inte alls dåligt, jag kunde ju ha
fått börja min karriär i c-pojklaget.
Som lite kuriosa
kan nämnas att i en av de första matcherna (det kanske var den första matchen) jag
spelade för TAIF fick jag möta mitt gamla lag. Så här står det i Tranåsposten (TP)
den 25 maj 1962.

Taif:s b-pojklag har i kväll bortamatch mot
Gripenbergs pojklag och reser från torget kl. 18.00. Laguppställning: Kenneth
Löfgren, Hasse Andersson, Jan Nilsson, Håkan Nöjd, Åke Johansson, Dick
Bergfeldt, Rolf Larsson, Krister Jönsson, Robin Ringström, Håkan Gustafsson, Rolf
Lantz, Göran Tell.

Tiden i b-laget blev inte så långvarig.,
steget in i a-pojklaget var givet. 1963-1964 var jag förstemålvakt i
a-pojklaget. En bedrift 1963 var att vi vann cupen. Cupfinalen gick i Tranås
och det var fyra lag som kämpade om segern. Lagen var TAIF, Nässjö, Sävsjö och
förhandsfavoriterna Bodafors. Efter det att vi besegrat Sävsjö (Bodafors
segrade över Nässjö) så blev det alltså vi (TAIF) och Bodafors som spelade
finalen. Finalen refererades i Tranåsposten (14 oktober 1963).

Det blev sedan en ganska överraskande seger för TAIF
i finalen över storfavoriterna Bodafors med ett mål. Det var i andra halvleken
som segermålet kom genom Bo Hörlenius. Starkaste lagdelen i TAIF var försvaret
där mycket fina prestationer gjordes av mv Kenneth Löfgren ….

Vecka 51

Någon gång under 1962 (tror jag) flyttade vi tillbaka till Tranås. Det blev några olika adresser innan jag
lämnade hemmet 1965, och jag har lite svårt att sätta in dessa i rätt ordning.
Men jag tror att det var så här.Den första
adressen var Nygatan, närmare bestämt vaktmästarbostaden i Betelkapellet. Min
far hade fått jobbet som vaktmästare i Betelförsamlingen i Tranås. Nu var detta
inget heltidsjobb utan han hade ett annat arbete som huvudsyssla (men jag vet
inte vad). Jag vet inte hur länge vi bodde där men det kan inte ha varit så
lång tid eftersom församlingen låg i startgroparna för att bygga en ny kyrka.
Nästa anhalt blev ”rivningshuset” på Tingsvägen. Huset som vi kom att bo i ett
tag låg på den tomt som den nya kyrkan skulle byggas. Jag vet inte hur länge vi
bodde där men nästa adress blev Vasagatan 10. Att vi flyttade hit berodde nog
på att huset skulle rivas och ge plats till den nya kyrkan. Om jag skulle ge
mig på en gissning så flyttade vi nog till Vasagatan någon gång under 1964. Det
skulle visa sig att mina föräldrar flyttade tillbaka till Tingsvägen 6, och nu
till vaktmästarbostaden i den nya kyrkan, någon gång under 1966. Jag hade
lämnat Tranås 1965, men var fortfarande skriven där, och hösten 1966 var adressen
just Tingsvägen 6.

Bilden: Ett av de ställen vi bodde på, Tingsvägen 6. Här både repade vi (i bandet) och här avhölls en del fester.

Vecka 50

Sju år i folkskolan och man var klar för
arbetslivet. Lördagen den tionde juni 1961 slutade jag sjuan. Torsdagen den femtonde
juni började jag arbeta som tandtekniker.

Du undrar kanske
varför jag inte började realskolan efter sexan. Det var aldrig tal om att jag
skulle läsa vidare i mitt hem, nej, det var att så fort som möjligt komma ut i
arbetslivet och bidra till försörjningen. Kanske spelade mina dåliga betyg in.
Det var väl ingen som trodde att jag skulle klara av detta, varken föräldrar
eller lärare. Jag skall erkänna att det tidvis funnits en sorg hos mig att jag
inte fick möjlighet att fortsätta min skolgång.

Sista handen läggs vid en ny tand. Bilden är tagen någon gång på 70-talet när jag besökte min gamla arbetsplats Tandtekniska laboratoriet i Tranås.

Vecka 49

Morfar och jag fikade ofta på konditori Cecil. Cecil finns kvar än idag, och varje gång jag är i Laholm så tar jag en förmiddagsfika på det anrika konditoriet.

Bilden är hämtad ur en av Gamla Laholms årsbcker.

Vecka 48

I det här huset (det gula) med dess omgivande kullerstensgator tillbringade jag mina barndoms somrar.

En bidragande orsak till dessa lyckliga
sommarveckor var Bosse. Nästan hela året var vi ifrån varandra men när jag kom
till Laholm så var det bara som om jag varit inne och ätit. Och naturligtvis
hade hans föräldrar, Ella och Sven, stor betydelse för mig. Morfar, Ella och
Sven och Bosse var min sommarfamilj. Det är ofta jag tänker på och pratar om
min fina sommarfamilj. På bilden: Ella och Sven.

Vecka 46

Mycket av Bosses och min tid ägnades åt
fiske. Morfars hus låg nästan kant i kant med Lagan, det var bara vägen som
skilde tomten från Lagan. Det var där vi var nästan varje dag, och ibland också
på nätterna. På nätterna fiskade vi ål. Ett sådant fiskafänge startade i
trädgården, eller i grannarnas trädgård, för det skulle fångas daggmask. Det
gällde att smyga sig på masken så den inte hann ner i sin gång. Sedan kunde
metandet starta. Två knattar som, i natten, andäktigt satt vid åkanten och
väntade på napp. Jag kommer ihåg morfars förmaning: ”Kommer du hem påg och har drunknat, då får du stryk.” Det vågade
fan inte att ramla i. Vem ville ha stryk?

När vi inte fiskade
var det ofta bad som gällde. Det ena badstället var Glänningesjön som låg i
utkanten av Laholm. Dit cyklade vi. Där kunde vi vara hela dagarna. Där hoppade
vi från hopptornet som var fem meter högt. Men det gick att balansera på räcket
och hoppa därifrån, och då blev det sex meter. Det hände också att vi cyklade
ut till Mellbystrand, en liten nätt cykeltur på cirka sju kilometer. Men det
var det värt. Vi fick ju bada i havet.

Hopptornet i
Glänningesjö

Vecka 45

Ända sedan tidiga barndomsår och upp i tonåren var jag hos min morfar på somrarna. Jag kommer inte ihåg om det var varje sommar, men ofta var det, och det var lyckliga somrar. Nu när jag funderar över det så har jag svårt att sätta ord på denna lyckokänsla. Egentligen var det ju inget märkvärdigt. Men det var kanske det som var det märkvärdiga. Mina dagar tillbringade jag mest med mina kompisar, och främst då med Bosse. Bosse och hans familj bodde i samma hus som morfar. Men morfar och jag hade också tid för varandra. Ofta handlade det om att ta en promenad där målet var Tivolipaviljongen i Tivoliparken där det vankades kaffe och våfflor. Ibland var målet något av stadens kaféer där kaffe och wienerbröd var standard. Sedan kunde vi bli sittandes på en bänk vid torget och studera Laholmare och turister. Våra promenader gick i väldigt maklig takt. Skälet till detta var att morfar hade träben, så det gick inte så fort. Men ändå hände det att han vände sig om och ropade på mig och sa: ”Skynna dej påg!” Jag tog det också väldigt lugnt!
Jag och Bosse (till höger) på en parkbänk.

Vecka 44

Jag skrev för två veckor sedan att min bror Magnus hade en defekt på sitt ena ben/sin ena fot. Här är en bild när han är två månader och man kan se det gipsade benet.

Vecka 43

För många av oss grabbar var det
fotbollen som låg högt upp på intresseskalan. Det var inte bara träningen och
matcherna i klubben, Gripenbergs bollklubb, som gällde. Förutom friidrott,
skidor och skridskor så spelades det mycket fotboll. Som jag nämnt var detta en
typisk rastaktivitet i skolan, men vi drog allt som oftast till fotbollsplanen
för att lira boll. Det var i Gripenberg som min ”korta” fotbollskarriär började.

Gripenbergs
pojklag 1961

Stående
från vänster: Jan-Erik Lago, Kjell Gustavsson, Conny Davidsson, Bernt
Davidsson, Sören
Forsemalm.

Sittande från vänster: Bertil Davidson, Håkan Forsemalm, Gert Vågman (maskot), Kennet Löfgren, Jan-Olof Lago, Bosse Davidsson.

Vecka 42

Den 26 april 1961 utökas familjen. Jag
får en bror till, Magnus. Nu börjar jag fundera över om jag avskärmade mig, för
jag kan konstatera samma fenomen som jag flera gånger tidigare nämnt. Jag
kommer inte ihåg min mors graviditet, jag kommer inte ihåg den dag han föddes,
jag vet inte om vi var på BB och skådade den lille, jag kommer inte ihåg hans
hemkomst, nej, det är tomt. Men när han väl var hemma så blev det annorlunda.
Jag kommer ihåg att det var både lite konstigt och kul med en lillebror som var
så mycket yngre än jag själv. Jag var nog lite stolt.

Magnus föddes
med en defekt på ena benet, foten var böjd uppåt på insidan av benet. En tidig
operation gjordes som rättade till det hela. Men Magnus fick dras med sviterna
av sin defekt i hela sitt (korta) liv. Musklerna i benet utvecklades inte lika
bra som i det andra benet. Men av detta märktes knappast något.

Vecka 41

Efter hand avtog leken (idrotten fanns
kvar) och det blev mer att, på ungdomligt vis, hänga vid stationen och kiosken.
Precis som tidigare var det inte tal om att vara inomhus. När jag träffade
Bertil våren 2014 kunde vi båda konstatera att det var sällan, eller kanske
aldrig, som vi var hemma hos varandra. Förutom att hänga i ”centrum” så cyklade vi till
badet (på somrarna), var på biblioteket (som låg i källaren i ett av
boningshusen) och där vi, gömda av hyllorna, smygläste förbjudna böcker, men en
och annan bok lånades också. Biggles var en favorit.

Det var väl
kiosken som lockade mest. Där kunde vi kika in genom rutan och ana vilka
tidningar det fanns, för att inte säga allt godis (även om det inte
tillnärmelsevis fanns ett sådant utbud som idag). Kruxet var att vi sällan hade
några pengar att handla för. Men det var ändå en samlingsplats. Här hade man
koll på allt som rörde sig i centrum. Ibland kunde vi få syn på Bertils pappa
som med en förskräcklig fart på cykeln passerade oss på väg till
brandstationen. Larmet hade gått. Bertils pappa var deltidsbrandman och det var
också han som körde brandbilen.

Men en gång i
veckan var det ändå en högtidsstund. Då inhandlades veckans upplaga av Davy Crockett
och Kapten Mickey.

Vecka 40

En gång i veckan, eller var det var fjortonde
dag, skulle vi tvagas i byns badstuga. Badstugan förestods av Lilly, som såg
till att vi skrubbade oss och bastade. Till varje tvättplats hörde ett handfat
och en skurborste. Skrubbade sig gjorde man alltså med skurborsten. Jag kommer
inte ihåg om det fanns dusch, i så fall var det endast kallvatten i denna, för
varmvattnet skulle användas vid tvagningen. Innan vi kom dit
hade Lilly tänt i den stora pannan och på så vis fanns det varmvatten. Vilken syn det
måste ha varit. Ett gäng pojkar på rad som skrubbade sig och varandra (på
ryggen) och där vi slutligen hällde det sista vattnet över oss.

Nu undrar du
säkert varför vi var tvungna att gå till badstugan på skoltid. Badstugorna var,
om inte jag är ”helt ute och reser” ett sätt att förbättra hygienen i Sverige.
Ännu under femtio och sextiotalen och en bit in på sjuttiotalet var det många
som saknade vatten, avlopp och bad inomhus så det fanns skäl till att hjälpa
hygienen på traven i landet. För oss skolbarn var (om jag inte har fel) baden
obligatoriska.

Idag är den forna badstugan klubblokal för
Gripenbergs bollklubb. Bilden är tagen i mars 2014.

Vecka 39

En stor del av vår fritid ägnades åt
idrott, och här kan man tala om spontanidrott (idag får man en känsla av att
spontanidrott skall organiseras). Det lilla fältet, mellan vår väg och
järnvägen, blev vår friidrottsplats. Här grävdes längd- och höjdhoppsgrop, här
byggdes höjdhoppsställning av hässjestänger (som användes när höet skulle
torkas; hässja hö) och spik (en hässjestång kunde också tjäna som stav vid
stavhoppning). Sedan kunde träningen och tävlingarna starta. På bilden är det jag som just klarat en höjd.
På vintrarna var
det skidor och skridskor som gällde. Skulle vi åka längdskidor fick vi först
spåra upp ett spår och ibland gav vi oss iväg flera kilometer för att komma
till en rejäl backe där vi kunde åka nedför. Då skall du betänka att vi åkte på
våra vanliga träskidor och vanliga pjäxor. Men fort gick det.
Bakom vårt hus
fanns en liten slänt, ja den var liten, som fick bli vår backhopparbacke. Här
byggdes själva ”guppet” längst ner och så var det bara hoppa. Med start ”högst
upp”, med samma pjäxor och skidor bar det av ner mot själva
”uthoppningsguppet”. Vi slog inga världsrekord, det enda som blev var att vi
ofta slog oss. När vi väl lämnat backen så var nästa steg landningen. Ofta
hamnade vi i buskarna och slyn som vi inte hade röjt undan.
Vår
skridskoarena var en liten göl (en liten sjö) som låg en bit utanför samhället.
Det var likadant här. Skulle det åkas skridskor så fick vi allt själva skotta
undan snön. Men här spelades ishockey och bandy. Skulle man vara målvakt så
gällde det också att tillverka lite skydd. Jag minns att jag gjorde benskydd av
wellpapp som jag snörde fast på benen.

Vecka 38

När vi började sjunde klass hösten 1960
var vi endast fyra elever kvar. Håkan hade börjat realskolan och när det gäller
Inger så vet jag inte. Nu var det bara jag, Ing-Marie, Sören och Bertil som
skulle göra det sista skolåret tillsammans. Vi satt på rad (efter varandra) på
den vänstra sidan av klassrummet, femmorna satt till höger och sexorna i
mitten. Dagarna och veckorna gick med lektioner (på den tiden gick vi också i
skolan på lördagarna), fotboll på rasterna, löpning, längdhopp med mera på
gymnastiken och snart var det dags att avsluta sin skolgång. Sju år i
folkskolan och man var klar för arbetslivet. Lördagen den tionde juni slutade
jag sjuan. Torsdagen den femtonde juni började jag arbeta. Men mer om detta
senare.

Du undrar kanske
varför jag inte började realskolan efter sexan. Det var aldrig tal om att jag
skulle läsa vidare i mitt hem, nej, det var att så fort som möjligt komma ut i
arbetslivet och bidra till försörjningen. Kanske spelade mina dåliga betyg in.
Det var väl ingen som trodde att jag skulle klara av detta, varken föräldrar
eller lärare. Jag skall erkänna att det tidvis funnits en sorg hos mig att jag
inte fick möjlighet att fortsätta min skolgång.

Vecka 37

Gripenbergs skola

Någon gång sommaren – hösten 1959
flyttade vi alltså till Gripenberg och det var dags för ännu en ny skola.
Fördelen nu var att jag kände mina gamla skolkamrater. Hösten 1959, och jag
hade börjat i sjätte klass. Vi var sex elever i klassen, men sjuorna och
femmorna gick i samma klassrum. Vi som gick i sexan var Sören, Bertil, Håkan, Ing-Marie och Inger och så jag.
Läraren hette Bengt Lantz.

Vår lärare hade
alltså tre klasser att undervisa, och inte nog med detta, han hade oss också i
”gymnastik med lek och idrott” (som det hette), ja, nu var det ingen
inomhusgympa eftersom vi inte hade någon gymnastiksal, utan lektionerna hölls
oftast (vår och höst) på skolgården eller idrottsplanen. Det var löpning sextio
meter, längdhopp, kast med ”liten boll” och ”slunga” och säkert några andra
aktiviteter.

Och inte nog med detta. Han var också
slöjdlärare (träslöjden). Hur det var med tjejerna kommer jag inte ihåg, men
troligtvis hade de syslöjd som någon undervisade i. I samma
skolbyggnad gick också ettorna och tvåorna så det fanns ytterligare en lärare
på skolan.

Visst blir det tjatigt, men så är det.
Jag minns inte så mycket från skoltiden i Gripenberg. Mest kommer jag ihåg
rasterna. Vi killar spelade nästan alltid, även på vintern, fotboll på
rasterna. Att vara inne på rasterna var inte att tänka på. Maten åts i källaren
på pensionärshemmet. Det var Tyra som basade i bespisningen. Tyra var också ledare
för strängmusiken i missionshuset. Hennes instrument var cittran. Maten lagades
inte på plats, den kom från ett skolkök i Tranås, men en sak gjorde Tyra,
nämligen filbunke. Nu var det så att jag inte tyckte om filbunke. Men detta
hindrade inte Tyra. Jag skulle i alla fall smaka. En sked med filbunke med lite
socker på iordningställdes. Med skeden i sin hand försökte hon med lock och
pock få mig att öppna munnen och smaka. Till sist lyckade hon. Jag gapade,
svalde och grinade illa. Men det som är det konstiga, det är att jag än idag
kan ana smaken. Jag brukar säga att det var den godaste filbunke jag någonsin
smakat på, även om jag då inte tyckte så. Inte förrän i mer vuxen ålder började
jag äta fil, och nu tycker jag att fil och yoghurt är jättegott. Men jag skulle
vilja få en tallrik av Tyras filbunke.

Vecka 36

Efter cirka ett och halvt år i Tranås
var det dags för ännu en flytt. Nu tillbaka till Gripenberg. Adressen var
Månstorp. Jag kommer ihåg själva huset, vattenpumpen på gården, och så
utedasset. Förutom att det eldades med ved så hade vi en stor ”oljekamin” i ena
rummet. Vi bodde på andra våningen men jag kommer inte ihåg vem som bodde på
första våningen. Men jag kommer ihåg våra närmaste grannar, familjen Lago med
tvillingarna Jan-Erik och Jan-Olof och familjen Carlsson med Håkan. Så här
långt sträcker sig mitt minne. Men som vanligt har jag en klar minnesbild av
omgivningarna. Jag kommer ihåg det lilla fältet mellan vår väg och järnvägen
där vi idkade spontansport, jag kommer ihåg slänten bakom huset där vi byggde
hoppbacke, jag kommer ihåg den lilla vägen som ledde ner till ladan där vi,
säkert olovandes, lekte, jag kommer ihåg åkern vi var tvungna att passera ner
till ån, jag kommer ihåg kvarnen som låg alldeles i närheten av där vi bodde,
jag kommer ihåg stationshuset och kiosken, jag kommer ihåg gölen där vi åkte
skridskor på vintern, ja, jag kommer ihåg det mesta av omgivningarna.

Bilden visar huset (Månstorp) där vi bodde. Bilden har jag hittat på nätet. Fotograf okänd.

Vecka 35

Skolkort från 5:e klass, Norra skolan Tranås. Prydlig kille!

Vecka 34

Den nya skolan hette Norra skolan.
Skolbyggnaden från den tiden är borta, men på samma plats finns nu en
modernare skola. Skolgården bestod av asfaltsplaner, men också en ”skogsdunge”
med lite kullar, stenblock och träd, mest tallar.
Bilden: Norra skolan då det begav sig.

Jag har nästan inga minnen från mina
olika skolstarter, men från Norra skolan finns ett. Till Norra skolan kom en
lantis, alltså jag, och han skulle sättas på plats. Han skulle, som jag tror,
placeras in i klassens rangordning. I klassen var det fyra av grabbarna som
stod högst i rangordning, och nu skulle en av dessa ta sig an mig. Nu var det
brottning, eller rättare sagt, slagsmål som gällde. Nu skulle jag sättas på
plats. Men det de inte visste var att ”vi på landet” ägnade nästan all vår tid
åt idrott, indianliv och andra aktiviteter som stärkte både kropp och själ. Det
tog inte många minuter förrän jag segervisst satt grensle över min
motståndare. Så lätt var det att komma
högt upp på klassens rangordningslista. Men egentligen vet jag inte om detta
hade så stor betydelse. Jag kan inte påminna mig att denna rangordning hade
någon reell betydelse i vår skolvardag.

Vecka 33

Det blir mer Gripenberg så småningom, men innan dess tar vi en sväng om Tranås. Alltså åter till födelsestaden. Någon gång under 1958 flyttade vi till Tranås, närmare bestämt till Svartågatan 14. Att jag vet att det var 1958 som vi flyttade till Tranås är att jag har ett terminsbetyg från våren 1958.

Den nya adressen var alltså Svartågatan 14. Det låter kanske lite tjatigt, men minnena från själva huset är obefintliga. Vi bodde i alla fall i den norra delen av staden, inte så långt från skolan och sjukstugan, vilken jag fick besöka vid ett tillfälle. Ett flödande näsblod efter en örfil av min mor (jag skrämde henne) fick som följd ett besök på sjukstugan för att bränna kärl i näsan.

För min far var läget perfekt för hans arbetsplats låg i huset bredvid. Han arbetade på Åkervalls kemtvätt. det var kanske tio meter från dörr till dörr. Huset där vi bodde finns inte längre kvar. Det enda som finns kvar är hållaren till brevlådan och grinden.

Curt begrundar resterna av Svartågatan 14. Bilden är tagen i april 2013.

Vecka 32

Det går inte att lämna tiden i Ådala skola utan att visa ett skolfoto från den tiden.

Skolkortet är från 1957, och jag går i fjärde klass. Jag står som nummer tre från höger. De övriga som gick i fjärde klass (de andra gick i trean) är Bertil (tvåa från vänster), bredvid honom Sören (trea från vänster), Håkan som står bredvid läraren David och bredvid mig Inger och Ing-Marie.

Torsdag vecka 31

På besök i Laholm och en stund grottande på biblioteket. Bilden påminner mig om att det snart är dags (höst) att ta upp släktforskningen igen. Bilden är hämtad (avfotograferad) i Hallands läns Porträttgalleri från 1927, och föreställer Adolf Söderström (min morfars far). På samma sida fanns även två av hans söner avporträtterade, nämligen Fredrik och Ivar.

Vecka 30

30 grader och massor av vatten. Då kan det vara gott med en GT.

Vecka 29

En liten utflykt till Byaregården (kafé, gårdsbutik, ölbryggeri mm) där vi inmundigade pizza från vedeldad ugn. På Byaregården brygger de fantastisk god öl.

Lördagen den 14 juli.

Ett litet avbrott i mitt barndomsbotaniserande. Nu i stället en aktuell händelse, nämligen årets höjdpunkt i Bua, den årliga Makrillfestivalen. På festivalen serveras makrill med potatismos, korv, våfflor, buapudding, kaffe, dricka, öl och vin. På festivalen finns ”knallar”, hantverkare, chokladhjul, lotteristånd med mera med mera. På scenen uppträder flera olika artister och höjdpunkten var en riktig tvåtimmars rockkonsert med Peter Johansson och Jenna- Lee James med band. Fantastiskt!!

Här poserar Monica tillsammans med Peter och Jenna-Lee.

Vecka 27

Någon gång under vårterminen 1957
började jag i Ådala skola. Jag gick i tredje klass och i samma klassrum gick
också fyrorna. Lärarinnan hette Jacobsson (jag kan inte tyda hennes förnamn på
betyget). Jag kommer ihåg skolsalen, med sin vedkamin, kapprummet och
slöjdsalen. Slöjdsalen användes inte av oss, utan av eleverna som gick i
femman, sexan och sjuan. Bakom skolhuset fanns dasset.

Det finns inte många minnen av själva skoltiden,
varken här eller någon annanstans, men det finns ett minne som ändå etsat sig
fast där inne i hjärnans vindlingar. Det handlar om skolavslutningen. På den
tiden gick det till så, förutom att det sjöngs någon psalm, att vi barn
utsattes för någon form av läxförhör. Jag fick uppgiften att peka ut Sveriges högsta
berg på kartan som hängde där framme vid katedern. Jag visste att jag kunde
detta, jag tyckte allt själv att jag var rätt duktig på geografi, även om detta
inte framgår av betyget (ja, enligt betygen från folkskolan var jag inte något större
geni). Men denna tant (jag skriver inte kärring, fast jag menar det) hade
hissat upp kartan så högt att jag inte räckte upp till Kebnekaise. Med en sådan
där lite anklagande röst säger hon: ”Kenneth,
kan du inte detta?” Jag var för blyg för att protestera och så fick det bli
Håkan (jag tror att han var lite favorit hos tanten) som fick peka ut fjället,
och därmed fick beröm. Jag skämdes oerhört inför alla föräldrar som satt efter
väggarna i klassrummet. Tilläggas kan att mitt geografibetyg var BC när jag
slutade trean.

Skolan används idag mest som förråd och verkstad. Men på bilden (som Curt tagit) syns ändå kaminen som värmde oss barn på vintern. Bilden är tagen 2013.

Vecka 26

År 1957 tog min far körkort (innan var det mopeder som gällde). Jag har inget minne av att han övningskörde eller gick på teorilektioner, men jag kommer ihåg den första bilen, ja, inte bilmärket, men att det plötsligt fanns en bil i familjen. Bilminnet förstärks av en speciell händelse, nämligen denna.

Det var så att bilen inte alltid behagade starta och det är ett sådant tillfälle som etsat sig fast, säkert därför att det blev ganska så dramatiskt. Bilen ville inte så det var bara att försöka skjuta igång den. Far i förarsätet och jag och min mor som sköt på där bak. Lite innan järnvägsövergången var det en liten utförslöpa och detta hjälpte till med farten. Men inte, bilen ville inte starta, och till slut stod vi mitt på järnvägsspåren. Och inte nog med det. Bommarna gick ned och vi hörde tåget närma sig. Far ur bilen, röt till min mor att hon skulle sätta sig och styra och så tog han och jag i med alla våra krafter och fick till slut bort bilen från spåren och vi kunde lättade se tåget rusa förbi. Bilen ställdes utanför häcken till banvaktstugan och lämnades där (åtminstone tillfälligt).
Undrar om det kan ha varit den här bilen. På bilden min far, mor och Tomas.

Vecka 25

I missionshuset, som låg alldeles i närheten av där vi bodde, gick jag i söndagsskola. En liten rolig händelse som utspelade sig på en söndagsskoleavslutning var denna. Jag och Bertil skulle läsa något, jag kommer inte ihåg vad, i dialogform. Men jag kommer ihåg avslutningen. Bertil hade den sista repliken som skulle lyda ungefär så här: ”Och nu tar vi upp kollekten!” Men det blev lite fel. I stället sa Bertil så här: ”Och nu tar vi upp kotletten!”

Missionshuset. Bilden är tagen 2013.

Vecka 24

Som de flesta ställen vi bodde på när jag var barn så kommer jag inte ihåg hur det såg ut inomhus. Och det var likadant här, jag har inga minnen från lägenheten. De minnen jag ändå har är hagarna och skogen som vette från baksidan av huset och ut i oändligheten. Det enda som gömde sig i skogen var luffartorpet. En fristad för de kringvandrande luffarna som ofta stannade upp i Gripenberg (en del ansåg nog också att Gripenberg var deras hemort). Luffarna kunde man oftast hitta inne, eller utanför, den lilla lanthandeln som låg precis på andra sidan vägen. Där samlades de och tog en pilsner och pratade om de vedermödor de genomgått och genomgår. Lanthandlaren var en godmodig människa som lät dem ha lanthandel som samlingsplats, och det var ingen annan heller som hade ont av luffarna. De fanns där emellanåt, de störde ingen, och så helt plötsligt var de som bortblåsta. Då var de ute på vägarna och luffade.

Bilden på lanthandeln har jag hittat på nätet. Ursprung okänt.

Vecka 23

I utflyttningslängden för Ödeshög (finns ingen inflyttningslängd för det året för Säby församling vilken Gripenberg tillhör) anges adressen till Höckle 1:5. Box 56, Gripenberg.

Vi lämnade, enligt utflyttningslängden Ödeshög i oktober 1957. Men det är något som inte stämmer för jag har betyg från Ådala skola för vårterminen 1957. Men hur det än var med den saken så hamnade vi av någon outgrundlig anledning i Gripenberg. Troligtvis var det svårt med bostäder, för det naturliga skulle vara att bosätta oss i Tranås, för det var där min far arbetade. Men för min del gjorde det inget att det blev Gripenberg. Jag kom att trivas där, även om jag saknade Ödeshög.

Huset där vi bodde. Bilden är tagen 2013.

Vecka 22

Det finns mer att berätta från tiden i Ödeshög. Bland annat en födelsedag med förhinder, kräftfiske, mopedolyckan, mina kaniner, men detta får bli en annan gång.

Efter dryga två år, närmare bestämt i början av oktober 1957, i Ödeshög var det åter dags att flytta alla pinaler till ett nytt ställe. Jag vet inte varför vi återigen bröt upp, men nästa anhalt blev Gripenberg utanför Tranås.

När vi (Curt, Bert och jag) besökte (2013) platsen där det vita huset låg fanns bara lite fruktträd kvar samt vattenpumpen, som stod där i ensamt majestät.

Vecka 21

Detta hände hösten 1955. Knappt hade skolterminen börjat, andra klass, förrän det var dags för lov. Ja, nu var detta inget lov där tiden skulle ägnas åt lek och idrott. Nej, det var det så kallade potatislovet. Tanken med detta var att barnen skulle vara hemma och hjälpa till med att ta upp potatis och kanske hjälpa till med andra höstgöromål. Nu hade vi inte egenodlad potatis, men desto mer fanns på gården, för på gården fanns ett brännvinsbränneri, så det gick åt mycket potatis.

Nu skulle det plockas potatis! Mitt mål var att tjäna ihop så mycket pengar så jag kunde köpa nya stövlar. Ja, så var det. Alltså inga fickpengar till godis eller annat förgängligt, nej, det var stövlar som gällde.

En traktor med en ”potatisspridare” där bak åkte upp och ner för fårorna och ”sprätte” upp potatisen. Nu skulle det plockas snabbt plockas upp och läggas i korgar innan traktorn kom tillbaka och nya potatisar ”sprättes” upp. Detta gick bra den första dagen, jag hann undan innan traktorn närmade sig. Värre gick det dag två. I min iver att göra rätt för mig glömde jag traktorn, jag hann inte undan. Jag hann slänga mig bakåt men olyckan gick inte att undvika. Framhjulet, jag såg detta själv, körde över mina lår och bäcken och man fick hejd på traktorn när bakhjulet var på väg upp samma väg. Jag har många gånger tänkt på vad som skulle ha hänt om även bakhjulen hade kört över mig helt, och för att inte tala om vad som hade hänt om jag kommit i kontakt med spridaren som hängde där bak på traktorn.

Jag tror att det var på den här åkern som olyckan skedde (bilden är tagen 2013).

Nu undrar du säkert om det blev ambulans och sjukhus. Men inte. Där kanske jag själv bidrog till detta. Jag sa säkert att jag inte hade så ont, att det inte behövdes. Men ändå? Kunde ett barn bedöma detta. Har någon blivit överkörd, och allra helst ens egen son, så borde detta väl ha varit det naturliga, att bli skjutsad till en sjukstuga. Jag förstår heller inte alla de som fanns runt omkring, att inte de reagerade. Jag kunde ju ha haft krosskador på skelett och inre blödningar i buken.

Veck 20

Åter till lite barndomsminnen från Ödeshög.

Ett sådant minne var skolvägen. Vi bodde ju utanför Ödeshög så det var säkert 5-6 kilometer till skolan. På våren och tidig höst var det att cykla, men på vinterhalvåret var det att grensla pakethållaren på pappas moped (Novoletten). Detta innebar att mina skoldagar blev väldigt långa. Min far började klockan sju och slutade fem. Mitt ”fritids” blev konfektionsfabriken Wånex (sydde kappor och dräkter). Här tillbringade jag den dryga morgontimmen och eftermiddagstimmarna, ofta med att jobba lite. Barnarbete säger du. Men jag tjänade några ören för varje kappskärp jag vände ut och in. Mitt mellanmål bestod ofta av en stor bit drömtårta.

Byggnaden stod kvar när vi (Bert, Curt och jag) besökte Ödeshög 2013.

Vecka 19

13 maj och årets första dopp i havet.

Vecka 18

Med fackeltåg, anförd av musikkåren Varbergs kustband, brasa, sång och tal och fyrverkeri hälsade vi buabor våren välkommen. Nu väntar vi bara på att det också skall bli lite vårvärme.

Vecka 17

Den 4 maj 1955 är inskrivningsdatumet i min nya skola. Jag har väldigt få minnen från skoltiden i Ödeshög, men det finns några minnesfragment som är förknippade med skolan. Det ena är syslöjden. Jag minns särskilt gymnastikpåsen. Alla barn skulle sy sig en påse där de kunde ha sina gymnastikskor, gymnastikbyxor och tröja. Nu kan man inte jämföra detta med dagens utrustning. Skorna var tunna, blå tygskor med en jättetunn sula. Byxorna var enkla kortbyxor och tröjan var oftast en undertröja. Efter skolan träffade jag på en liknande utrustning när jag gjorde lumpen. Samma skor, samma byxor och tröja. Det var bara påsen som fattades.

Min fröken hette Solveig Bark. Enligt mitt förmenande den bästa läraren jag haft i folkskolan, så som jag minns det.

Vecka 16

Det var en som inte ville flytta. Tusse vägrade följa med. Mina föräldrar gick flera gånger till torpet och lockade på honom, men han vägrade. Men han saknade oss för han jamade gnällde varje gång vi försökte få hem honom till det nya hemmet. När min far till sist lyckades få med honom så krävde det en speciell insats av min far. När han närmade sig torpet så satt Tusse uppkrupen i ett träd och jamade och gnällde. Det var riktigt synd om honom. Nu fanns bara en sak att göra, klättra upp och hämta ner honom. Sagt och gjort, och så hade även han flyttat.

Tusse på plats i sitt nya hem.

Vecka 15

Men tiden i det lilla torpet blev inte långvarig. Bara efter några månader (tror jag) flyttades pick och pack igen. Mina föräldrar hade köpt ett hus lite närmare gården och landsvägen. Adressen var Björknäs. Det nya huset var ett vitt hus med två våningar och en liten sidobyggnad. Det fanns en köksingång på baksidan och huvudingången var i anslutning till verandan på framsidan. Som vanligt när det gäller våra bostäder så har jag få eller inga minnen från själva huset. Jag har många gånger ställt mig frågan: Vad är det som gör att jag inte kommer ihåg hur det såg ut inomhus, och det gäller alla ställen vi bodde på, men att jag kommer ihåg omgivningarna, för så var det här också. Jag har starka minnen av trädgården, som på ena sidan av huset var ganska vildvuxen, men där fanns olika fruktträd, bärbuskar, blommor, några stora stenar och en stig. Det var nästan som en djungel och det var något speciellt när solens strålar bröt igenom trädkronorna. Men där fanns också faror. Huggormarna trivdes där bland det höga gräset och växterna.

På andra sidan av huset var trädgården öppen, där hölls gräset i schakt. Där fanns också en del fruktträd. Det var här som jag första gången åt Åkeröäpplen, för det fanns sådana på tomten. Jag tyckte att de var fantastiskt goda, och det tycker jag fortfarande. Själva trädgården övergick sedan till att mer likna ett öppet fält vars gräns slutade vid bäcken. Bäcken och dess omgivningar blev en naturlig lekplats. Där fångades grodor och paddor och bäcken blev det stora vattendraget i indianland. Ville indianen sedan in i de stora skogarna var det bara att ”rid” in i den vildvuxna delen av trädgården.

(Bilden är hämtad från Ödeshögs digitala hembygdsbok. Där finns också mer att läsa om vår tid i Ödeshög ”Minnen 1955-1957).

Vecka 13

Påskdagsfrukost.

Fortsatt Glad Påsk till alla!

Vecka 12

Dimman ligger tät över hamnen. Man kan ju fråga sig när våren behagar komma?

Vecka 11

Sju år, och dags för skolstart. Jag har inte så många minnen från min skoltid i Frinnaryd. Men ett tillfälle minns jag speciellt.

Min mor var från Laholm och detta hade satt sina spår i mitt eget språk. Till min lärarinnas förtret kunde jag inte säga r på ”rätt” sätt, alltså hennes sätt. Mitt r skorrade och hennes rullade. Nu skulle lärarinnan fostra den skorrande pojken. Hon utrustade mig med en spegel och så fick jag sitta inför mina skolkamrater, vilka var både ettor och tvåor (B-skola), och säga r, alltså ett rullande r. Men mina skorrande r ville inte lämna min hals och flytta upp till tungan. Men hon fortsatte, ofta med: ”Men Kennet, du måste göra rätt, säg efter mig!” Och så rullade hon på sina r, och jag skorrade vidare. Men till slut fick hon väl ge sig, det gick inte. Jag minns hur jag skämdes inför mina skolkamrater där jag satt med spegeln framför mig och skorrade. Snacka om pedagogik.

Frinnaryds skola som
den såg ut i april 2013. Skolbyggnaden var till salu när bilden togs. Innan
hade det bedrivits förskola i byggnaden. Skolverksamheten avvecklades 2008. Bert och jag pratar om tider som flytt. Bilden är tagen av Curt.

Vecka 10

Mina upptäckter i ruinen tog snart slut. Vi flyttade därifrån. Nu till ett hyreshus (jag vet inte hur många lägenheter det fanns i huset) i centrala Frinnaryd. Huset finns inte kvar men med hjälp av en artikel i Frinnaryds hembygdsförenings Sockenblad årgång 31 2009 får man reda på följande.

”I svängen vid det s.k. Bjurströmadiket nära f.d. konditori Solhem, där den riktiga Dockelia börjar, kom man förr på vänster sida fram till fastigheten Haga. Haga var en rejäl, nästan pampig, tvåvåningsfastighet …….. (författare: Henry Sjöstrand)

Bilden har jag fått av Henry Sjöstrand (bilden kommer ursprungligen från hans bok ”Från Svartebo till Socknamon”).

Huset låg i slutet av den jättebacke, ja så upplevde vi barn backen, som gick från kyrkan och skolan ner till samhället. Och då kunde detta hända.

Uppför denna ”jättebacke” kunde ingen cykla, men nerför gick det med en rasande fart. Men det fanns faror. Då menar jag inte trafiken, för så många bilar fanns inte, utan det var regnet. Vad tror du händer på en grusväg när regnet öser ner och tar sin väg nerför en backe. Jo, det bildas djupa fåror i vägen. Och det var en sådan regnfåra som ställde till det för mig. Jag ner för backen i en hiskelig fart och nästan i slutet av backen trodde cykeln att en liten tur i regnfåran skulle vara spännande. Spännande var det ända till hjulen inte längre kunde hålla sig i mitten av fåran. Allt började skaka och vibrera och till slut kom det oundvikliga. Jag störtade i backen. I vanliga fall hade väl resultatet blivit lite skrubbsår och blåmärken, men den här gången blev det lite mer. Jag fick styret i magen. jag tappade andan. Paniken slog till. Det gjorde fruktansvärt ont. Och det var evigheter som gick innan jag kunde andas igen. Någon hjälpte mig in och det dividerades lite vad som behövde göras. Grabben hade ju ont. Men inget gjordes. Det fick gå över av sig självt.

Vecka 9

Efter Bänarp blev det ett litet hus, som jag kallar det vita huset, som också låg i utkanten av samhället Frinnaryd. Men nu på en annan sida av samhället. Jag vet inte när vi flyttade hit, och inte heller när vi flyttade härifrån, för det gjorde vi.

Jag har knappast några minnen härifrån, men ett litet minnesfragment finns. Och det handlar om skärvor. Om jag inte har helt fel så fanns en liten ruin, egentligen bara själva grunden till ett litet hus, kanske ett uthus, jag vet inte. Men här kunde jag göra lite upptäckter i det ”skräp” som fanns där i ruinen. Det jag kommer ihåg är att det var delar av kaffekoppar och fat, en del mer hela än andra. Ruinen blev min lekplats.

Det vita huset. Bilden är tagen 2013.

Vecka 7

I november, närmare bestämt den 12:e, 1951 flyttade vi från Trehörnavägen 34 (stadsäga 543) i Tranås till Norrgården i Frinnaryd.

Huset vi bodde i var en stuga som tillhörde gården. När jag, tillsammans med mina vänner Curt och Bert, gjorde en ”minnesresa i mina fotspår” försökte jag identifiera vilket hus det kunde vara, men jag lyckades inte med detta. Vi får nöja oss med busshållplatsskylten.

Jag fick min första cykel här. Troligtvis i femårspresent.

Vecka 6

Veckans bild kommer att vara en blandning mellan aktuella bilder och bilder från förr. Nu startar en svit av bilder från min barn- och ungdomstid. Jag kommer att fokusera på platser där jag bott, skolor jag gått i och kanske en del episoder från dessa tider som nu flytt.

Första anhalten blir 1947. Då bodde vi i Tranås, på stadsäga 543, närmare bestämt Trehörnavägen 34. Det var här jag föddes. Det finns inga bilder från huset, men en bild på mig som liten kan jag bjuda på. Jag kan väl vara någon månad gammal.

Lägg märke till att det bara var min far som fick en son. Min mor nämndes inte, och detta var ändå 1947.

Vecka 5

Så här såg det ut i februari 2010.

Vecka 4

En fantastisk föreställning på Göteborgsoperan
med Fred Johansson som Fantomen.

Vecka 3

Ingen som solar, ingen som badar, endast lite pudersnö och tång.

Vecka 2

Vy över delar av Bua och i bakgrunden Båtafjorden.

Vecka 1

Från en jul- och nyårshelg med regn och plusgrader vaknade vi på söndagen den 7 januari till en klarblå himmel, sol och minus tio grader. Bilden är från Bua hamn. Man kan se att det bildats lite is in emot kajkanten. Det är ingen aktivitet i hamnen så här års. Till och med fiskebåtarna ligger ”för kaj”. Det kommer att bli några bilder från hamnen i år, och då förhoppningsvis med lite mer liv och rörelse.