Vecka 10
Mina upptäckter i ruinen tog snart slut. Vi flyttade därifrån. Nu till ett hyreshus (jag vet inte hur många lägenheter det fanns i huset) i centrala Frinnaryd. Huset finns inte kvar men med hjälp av en artikel i Frinnaryds hembygdsförenings Sockenblad årgång 31 2009 får man reda på följande.
”I svängen vid det s.k. Bjurströmadiket nära f.d. konditori Solhem, där den riktiga Dockelia börjar, kom man förr på vänster sida fram till fastigheten Haga. Haga var en rejäl, nästan pampig, tvåvåningsfastighet …….. (författare: Henry Sjöstrand)
Bilden har jag fått av Henry Sjöstrand (bilden kommer ursprungligen från hans bok ”Från Svartebo till Socknamon”).
Huset låg i slutet av den jättebacke, ja så upplevde vi barn backen, som gick från kyrkan och skolan ner till samhället. Och då kunde detta hända.
Uppför denna ”jättebacke” kunde ingen cykla, men nerför gick det med en rasande fart. Men det fanns faror. Då menar jag inte trafiken, för så många bilar fanns inte, utan det var regnet. Vad tror du händer på en grusväg när regnet öser ner och tar sin väg nerför en backe. Jo, det bildas djupa fåror i vägen. Och det var en sådan regnfåra som ställde till det för mig. Jag ner för backen i en hiskelig fart och nästan i slutet av backen trodde cykeln att en liten tur i regnfåran skulle vara spännande. Spännande var det ända till hjulen inte längre kunde hålla sig i mitten av fåran. Allt började skaka och vibrera och till slut kom det oundvikliga. Jag störtade i backen. I vanliga fall hade väl resultatet blivit lite skrubbsår och blåmärken, men den här gången blev det lite mer. Jag fick styret i magen. jag tappade andan. Paniken slog till. Det gjorde fruktansvärt ont. Och det var evigheter som gick innan jag kunde andas igen. Någon hjälpte mig in och det dividerades lite vad som behövde göras. Grabben hade ju ont. Men inget gjordes. Det fick gå över av sig självt.