Vecka 53

Förhoppningsvis kan vi snart lägga coronaeländet bakom oss och se fram mot ett bättre år 2021.

GOTT NYTT ÅR!

Vecka 52

Första lördagen i december ordnas en liten julmarknad i Bua centrum med lokala hantverkare, det lokala föreningslivet med flera. Det bjuds på glögg, det finns fiskedamm för barnen och den lokala mataffären bjuder på smakprov från julbordet. Och så tomte naturligtvis! Men i år blev det hela inställt av känd anledning. Så bilden på tomten är från ett annat år.

GOD JUL ALLA MÄNNISKOBARN!

Vecka 51

Vecka 50

Bor man i Bua, som vi gör, så är alltid havet närvarande.

Vecka 49

I inloppet till Bua hamn står Buas egen lilla fyr. Det är inte en verksam fyr, men den står där och välkomnar sjöfararna. Platsen är också ett populärt utflyktsmål. Passar bra att sitta ner på klipporna, med lite gott att äta, och dricka, och blicka ut mot det blå havet.

Vecka 48

Som sagt! Det är inte ofta det är snö här på västkusten. Oftast bara lite puder på backen. Det är sällan man behöver skotta. Kanske ett par tre gånger per vinter. Men 2010 kom det det massor. Vi fick till och med skotta taken.

Vecka 47

Det är inte ofta det är snö på vintrarna, men ibland händer det. Bilden är från februari månad 2010.

Vecka 46

Vecka 45

Detta är en vanlig syn på våren, när båtarna sjösätts, och hösten, när båtarna tas upp för vinterförvaring.

Vecka 44

Resten av året blir det lite bilder från det lilla samhälle, Bua, som vi bor i. Den första bilden är från Bua hamn. Bua är ett ”fiskeläge” där det fortfarande finns ett litet antal ”aktiva” fiskebåtar. Dessutom bedrivs landnära fiske, bland annat kräftor, från lite mindre båtar. Bua är också en stor hamn för fritidsbåtar. Men mera om detta senare.

Vecka 42

Gerda och Gunnar fick 43 år tillsammans men 1963 lämnade Gerda jordelivet.

Vecka 41

Gerda och Gunnar fick 43 år tillsammans. År 1941 var deras adress Mulebo Flemminge arbetarebostäder nr. 7. I 1950 års folkräkning framgår att de bodde kvar på samma adress (mer detaljerad). Fastighet Mulebo 1:1. Adress: Fleminge bostad 7, Vallonv. 3, Boxholm.

Vecka 40

Gerda och Gunnar gifter sig den 4 september 1920.

Gerda och Gunnar. Bilden är troligtvis tagen den 4 september 1920, då de gifter sig.

Vecka 39.

Först Gunnars egna ord (från Åke Edengrens hemsida).

Sen när di slog igen i Lotorp 1915 så flytta ja ner hit te Boxholm å jobba i Flemminge.  Å där dog mi gumma 1918 i spanska sjukan.  Dä va svält å elende å umbäranden på alla möjliga sätt.  Själv hadde ja nervfeber på våren 1918 å ”spanskan” på hösten, hur ja tog mej igenom dä vet ja inte.  Men dä va mer än bedrövligt.  Å barn hadde vi 5 stycken.  Sen gifte ja mej mä Gerda Stenlöv, ho vart änka 1918.  Sen ha vi kört ihop å dä ha gått bra. 

Det var säkert ett riktigt elände, fattigt och upp på detta en massa sjukdomar, och död. Ida Teresia dog den 27 september 1918 och begravdes den 6 oktober.

Av de sjuttioen personer som avled i Ekeby församling år 1918 dog (minst) trettiotre i spanska sjukan.

Nu stod Gunnar där med fem barn där den yngsta var nio år och den äldsta arton. Det var nu som änkan Gerda Stenlöv (född Karlsson) kom in i bilden.

Vecka 38

Lotorps bruk ”slog igen” i slutet av 1915 och detta innebar att det var dags för Gunnar att söka nytt arbete. Och nu, april 1916, blev det Flemminge bruk (Boxholm), Ekeby församling, Östergötland.  Adressen i Flemminge var ”Smältsmedjan”.

Vecka 37

Gunnar hade ett stort samhälleligt intresse och engagerade sig mot orättvisorna, både i arbetslivet och i samhället i stort. Han var en stor förkämpe för ett rättvisare samhälle och för ett bättre liv. Vi låter Gunnar berätta:

Sen va ja mä där å bilda fackförening å ungdomsklubb å arbetarekommun, å ja va där te de slog igen.  Ja blev vice ordförande i fackföreninga å sekreterare i ungdomsklubben.  Så va ja ordförande i arbetarekommun å dessutom va ja sekreterare i en medecinfond.  Å för allt dä där hadde ja inte ett öre.  Om en beräknar den långa arbetsti`n vi hadde, så va dä ett oerhört arbete.

Så var det. Gunnar var en av initiativtagarna till att starta upp en avdelning inom Järn- och metallarbetareförbudet och Lotorps socialdemokratiska arbetarekommun, där han också blev dess förste ordförande.  

Åtta från höger i den övre raden står alltså en av initiativtagarna till Järn- och metallarbetareföreningen i Lotorp, Gunnar Stenqvist.

Där bruket låg finns idag en idrottsplats. Nedan en bild på bruksområdet. Bilden är hämtad från Jernkontorets hemsida.

Det fanns åtta lägenheter (rum) på 22,5 kvm eller 18,6 kvm i Spikbruket (även kallat Uppsala). I någon av de här lägenheterna bodde alltså Gunnar och Ida Teresia med sina fem barn. Barnaskaran hade alltså utökats till fem (Ester, Ingrid och Karl).

År 1904 flyttade Gunnar och Teresia med de två barnen Linnea och Karin (född 1902) till Lotorp.

Med hjälp av ett foto i farmors album och ett foto i ”Boken om Lotorp” har jag kommit fram till att de bodde i huset som kallades Spikbruket. Huset låg lite på en höjd (stämmer väl överens med farmors kort) och låg nästan granne med huset som kallades Långholmen (där Gunnars mor bodde vid sin död). Idag ligger Lotorps skola i området.

Nästa vecka blir det lite mer om boendet.

Innan jag berättar om tiden i Lotorp visar jag en typisk ”skjorta” som smederna hade i smedjan. Så här beskriver Gunnar denna speciella klädsel.

Ja våran klädsel, dä va bare e lång skjorte å sen hadde vi ett par holkar ihopsydda utå tyg som vi drog på bena, å dä va för att en inte skulle bränne sej så mycke, å så ett par strumper.  Dä va hela habiten. Men när dä va ordentligt varmt så vart den där skjorta blöt så dä gick å vri ur henne när en gjorde smälta.  Å så fick en ju byta då å ta igen sej när kamraten gjorde e smälta. Men dä räckte väl te, ja, ja vet inte va ja ska säje mer om`et.

Texten är hämtad från Åke Edengrens hemsida.

Haddebo bruk lades ner 1902 och förutsättningarna förändrades. Gunnar berättar: ”Men så slog de igen ve Haddebo å då kom ja in på verkstan,…”

I Haddebo stannar de till 1904. Då bär det av till Lotorp.

År 1900 inträder en ny period för Carl Gunnar. Han gifter sig den 7 september 1900. Smeden Carl Gunnar Stenqvist från Haddebo och Ida Teresia Forsberg från Haddebo ingår ”Borgerligt äktenskap inför kronofogden W.A. Hultström enligt attest af den 12 sept.1900”. Finns också en anteckning att Gunnar inte är konfirmerad.

Ida Teresia föddes den 26 januari 1881. Föräldrar är valsverksarbetaren Anders Fredrik Forsberg och dagkarlsdottern Ida Charlotta Lidström vid Haddebo bruk. Hon döptes den 31 januari och dopvittnen var smältaren Johan Gustaf Hane och hans hustru Klara Mathilda Björn vid Haddebo bruk.

En månad senare föds deras första barn (den 11 oktober 1900) Ida Linnea (min farmor).

Gunnar lämnar alltså familjen i november 1896 och beger sig till Sonstorp, adress Mellanbacken, och han är dräng hos smältarmästaren Frans Edvard Bonnivier. Men efter ett år i Sonstorp flyttar han till Haddebo bruk. Det visar sig att hans familj lämnat Elvestorp 1897 och flyttat tillbaka till Haddebo.

Efter tio år vid Haddebo flyttade familjen till Grythyttan, närmare bestämt till Elvestorps bruk. Så här berättar Gunnar själv (från Åke Edengrens hemsida):

Sen flytta mina föräldrar när ja va 15 år.  De flytta opp te Elvestorp, dä ligger oppe i Västmanland.  När ja va 17 år då börja ja i smältsmedja där, men sen flytta ja hemifrån å dä vart te Sonstorp, ja vart smedräng där. 

År 1881 flyttade familjen till Haddebo bruk i Svennevads socken, Närke. Vi låter Gunnar själv berätta:

Ja va 4 år ungefär när mina föräldrar flytta opp te Haddebo, ett litet järnverk oppe i Närike.  Å där va de kvar sen dess att ja hadde sluta skolan.  När ja va 12 år fick ja börja i valsverket där som rätarpojke.  Vi körde från 6 på sönda kväll te 6 på lörda kväll, vi hadde 5 öre i timmen för ett slit som va oerhört.

Texten hämtad från Åke Edengrens hemsida.

Så här beskriver Gunnar sitt barndomshem i Haddebo.

Jaa, förstår du, när vi va i Haddebo å vi va väl en 6 – 7 ungar då  …. , ja vi hadde ett rum.  Å där skulle vi ligge å sove skift, förstår du, så dä va inte grant.  Jaa, dä va trångt om utrymmet. 

En av mina släktgrenar består av smeder, alltså sådana smeder som arbetade vid olika järnbruk i Sverige. Jag tar min utgångspunkt i farmors far Carl Gunnar Stenqvist och hans familj.

Carl Gunnar föddes den 4 maj 1876 vid Sonstorps bruk, Hällestads församling. Föräldrar var smeden Carl Alfred Theodor Stenqvist och Elin Wilhelmina Palmqvist. Carl Gunnar döptes den 21 maj och dopvittnen var smeden Pehr Johan Segerdal och hans hustru Carol Söderström, drängen Otto Palmqvist och pigan Stina Warg, alla vid Sonstorp. Så här berättar Gunnar själv: ”Ja ä född ve Sonstorps Bruk i Östergötland.  Min far dä va Karl Stenqvist å han va född ve Folkströmmen, mamma va född ve Sonstorp.  För övrit ä mor å ja födda i samma rum te å mä”. (texten är hämtad från Åke Edengrens hemsida).

Hanna (Johanna) avled den 1 februari 1950, alltså 20 år efter det att Adolf avled. Hon blev 90 år.

För fem år sedan (den 10 juni) lämnade vår älskade katt Amadeus oss. Så här skrev jag ett år efter det att Amadeus dog. Byt bara ut orden ”ett år” till ”fem år”, för orden gäller fortfarande.

Älskade Amadeus! Nu har det gått ett år sedan du lämnade oss. Och det har varit ett år av oerhörd saknad och sorg. Ju längre tiden går, ju mer uppenbart blir det hur viktig du var för oss. Du var vår lille pojke! Du var speciell! Vi hoppas att du kände detta, och vi hoppas att vi var viktiga för dig. Vi tror det! Eller! Vi vet! Du visade detta bland annat med din tillgivenhet, och du litade på oss.

Adolf avlider den 31 januari 1930. Dödsorsaken är marasmus senilis (Ålderdomsavtyning). Han begravs den 6 februari 1931.

Adolf Söderström vurmade för staden och dess invånare, särskilt då ”småfolket”. Och vad passade sig inte bättre då än att engagera sig politiskt? Men det fanns en hake, den hundragradiga röstskalan. Så här skriver Hallandsposten den 1/8 1924.

Från Amerika hade Söderström importerat en hel del moderna och frisinnade idéer, vilka han sökte omsätta i Lagastaden, och han var den förste som började bedriva propaganda för den radikala politiken, vilken då helt naturligt vid denna tid rönte ett skarpt motstånd.

Envis och oförtruten arbetade S. emellertid, trots allt motstånd, för sin sak, och med åren samlades där omkring honom en liten flock medborgare, som gjorde opposition mot det rådande extrema högerväldet i samhället. Trots att Söderström alltid stod i opposition mot de styrande beredde de honom likväl en plats i stadsfullmäktige, ty med den hundragradiga röstskalans tillämpning hade småfolket aldrig själva utan storgubbarnas hjälp förmått placera honom i stadsfullmäktige, och där raljerade S. värre och riktade många skarpa attacker mot påveväldet inom stadsfullmäktige samt slog ned på allt vad han ansåg vara vrångt och orätt.

Självsäker och orädd som han var och en säker debattör lyckades Söderström vid flera tillfällen vinna bifall till sina förslag trots att de s.k. storgubbarna voro fulla av förbittring mot det nya han förde fram. I många år var Söderström också den ende verklige oppositionsmannen i stadsfullmäktige, och då småfolket ville hava något fram, var det S. som fick ”rida för roten”.

Adolf var också ledamot i fattigvårdsstyrelsen.

Adolf var engagerad i många frågor och områden. Många av idéerna hade han uppsnappat under sin tid i Amerika. Han engagerade sig, bland annat, i kyrkopolitiken, i kampen för allmän rösträtt och i den lokala politiken. Ett exempel från den kyrkliga horisonten gäller den ”förlegade” traditionen om kyrkbänksindelningen.

På ett ställe i Verner Andersson bok. ”Laholms socken. Bygden som blev vår arvedel” finner man, under rubriken ”Bänkrumsfrågan 1887”, att det under långliga tider funnits en besvikelse (upprördhet) från landsförsamlingens företrädare över stadsbornas privilegium när det gäller kyrkbänksindelningen i kyrkan. Stadsborna skulle sitta i de främre bänkarna och således fick landsförsamlingens folk sitta längre bak i kyrkan.

Vid kyrkostämman 1887 utspann sig en livlig och upprörd diskussion om detta. Landsförsamlingens folk som förfäktade sina krav och stadsförsamlingens folk som yrkade att de gamla bestämmelserna skulle gälla. Och det var här som Adolf Söderström och C.P. Ahlqvist från stadssidan trädde in och ”klandrade den orättvisa och rangskillnad, som den gamla ordningen ledde till, och framhöll att åtminstone kyrkorummet borde hållas fritt från sådan åtskillnad människor emellan”. Man föreslog därför ”att den gamla ordningen med bänkrumsindelningen måste alldeles upphävas och åt envar lämnas fritt att intaga den plats i kyrkan honom för gott syntes”.

Så här står det i Hallandsposten den 1 augusti 1924 (Adolf Söderström 75 år):

I många år har S. bedrivit handel med äkta pärlor, och under gångna tider, då det fanns gott om dessa dyrgripar i Lagan, var hans uppköp av pärlor mycket betydande. Genom att avyttra lagapärlorna förnämligast till Köpenhamn samt andra större städer, där goda priser erhölls, kunde S. göra pärlfisket till en lönande hantering för ortens befolkning.

Ja, han hade många strängar på sin lya, den gode Adolf, och en av dessa var alltså att köpa upp pärlor av lokalbefolkningen, för att sedan sälja dessa till bästa pris. Jag tror (har hört) att min morfar, och kanske hans bröder, fiskade pärlor.

Som tidigare nämnts öppnade Adolf, till många skomakares förtret, sin verksamhet i början av 1881. Citatet nedan är från Hallandsposten den 1 augusti 1924 (inför Adolfs 75-årsdag).

I hans lilla affärslokal i Östertullsgatan ökades kundkretsen stadigt, men stadens och ortens skomakare sågo inte med blida ögon på den nya affären, ty i stället för att folk eljest alltid varit vana vid att låta skomakarna sy sina skor, köpte folk nu sådana färdiga hos Adolf Söderström till priser som voro betydligt lägre än de, som skomakarna måste betinga sig för sitt arbete.

Men verksamheten var kommen för att stanna, och vad jag kan förstå, så blev den, så småningom, en väl etablerad, mångfasetterad (förklaring kommer allt eftersom) och lönsam verksamhet. Han var en flitig annonsör. Ett exempel på detta.

Men det var inte bara försäljning av läderartiklar och skor, utan Adolf köpte också upp skinn med mera. Troligtvis vidarebefordrade han detta till ”företag” (exempelvis garverier) för vidare behandling.

Den 1:a april 1970 föddes min dotter Johanna, och idag fyller hon alltså 50 år. HURRA!!!!

Efter skolgången slog sig Adolf in på garveribanan. Adolf börjar sin ”läderbana” som lärling hos garvare Thelin, där hans far Fredrik är logarvaregesäll. Framgår inte vilket år han började på sin lärlingsplats, men rimligtvis var det runt 1863. Då var Adolf fjorton år. Han stannade hos Thelin till den 1 mars 1870 (då är han gesäll) då han som tjugoettåring gav sig iväg till ”N Amerika”. Han reser från Göteborg den 22 april till England med ångfartyget Albion. Bestämmelseorten är Boston.

Frågan är vad han gjorde i Amerika? Det finns uppgift om att han sysslat med garveriyrket. Hur det än är med det så får han ihop en ansenlig summa pengar under sin vistelse i Amerika och som det uttrycks i Hallandsposten 1 augusti 1924: ”Där inne i Amerika var honom lyckan bevågen, ..”). En annan fråga är? När kom han tillbaka till Sverige och Laholm? För han kom tillbaka (men det finns ingen uppgift i inflyttningslängden om hans återkomst). Men i Post- och Inrikes Tidningar (21/3, 31/3 och 4/5 1879) ges viss vägledning. Där finner vi följande:

Den 18 november 1883 gifter Adolf sig med den 23 åriga Johanna Mathilda Johansson (Wigde af Pastor S. Dahl).

Jag har tidigare nämnt att jag släktforskar, och vid ett tillfälle skrev jag att jag skulle fördjupa mig lite i min morfars far Adolf Söderström. Och detta kommer jag att göra några veckor framåt.

Först lite kuriosa. Under ”forskandet” kring Adolf så visade det sig att hans syster Augusta Maria, född den 14 maj 1852, var farmor till kanotisten Gert Fredriksson. Gert var en av Sveriges mest framstående idrottsmän med åtta OS-medaljer, varav sex guld och elva VM-medaljer, varav sju guld.

Jag kan inte låta bli. Det får bli en bild till på temat stil. Här är jag, min far och en kusin på skogspromenad, och här gäller inte ”fritidskläder, för även en promenad i skogen skall göras med stil. Det enda som avviker är att kusinen har stövlar. Lägg märke till myrstacken bakom oss.

Onsdagen den 19 februari.

Promenaden idag innehöll sol och lärkans drill. Gräsmattorna är gröna och man ser i trädgårdarna att vårblommorna är på gång. Annat var det för exakt tio år sedan. Så här såg det ut hos oss i februari 2010.

Här sitter min farfar och far och vilar. Det ser ut som om de är på skogspromenad, och då gäller kostym, överrock, slips och hatt.

Fortsätter med ämnet stil. Man kan inget annat säga att att vara uppklädd var viktigt, även vid en skogspromenad. Här vilar farmor (till vänster), farfar och troligtvis en syster till farmor, i en skogsbacke. Barnen är säkert min far, hans bror Erik och så är jag osäker på flickan. Det skall vara kappa, rock och hatt. Inga fritidskläder här inte.

Tittar man på gamla bilder så är det slående att klädseln är viktig, även till vardags. Här min morfar med kostym, slips och hatt.

Här leker min far med vår katt Tusse. Men det skall göras med stil. Det skall vara kostym. Det är bara slipsen som saknas.

Lördagen den 11 januari 2020

Idag fick vi reda på att vår bonuskatt Berta fick sluta sina dagar igår klockan 16.00. Berta besökte oss med jämna mellanrum och fick en stunds gos i soffan. Berta hade varit sjuk en längre tid men vi trodde ändå att hon skulle få vara kvar lite längre. Må hon vila i frid. Vi kommer att sakna henne jättemycket.

Nyårsafton 2019

Bilden är från 1981.