Vecka 27

Någon gång under vårterminen 1957
började jag i Ådala skola. Jag gick i tredje klass och i samma klassrum gick
också fyrorna. Lärarinnan hette Jacobsson (jag kan inte tyda hennes förnamn på
betyget). Jag kommer ihåg skolsalen, med sin vedkamin, kapprummet och
slöjdsalen. Slöjdsalen användes inte av oss, utan av eleverna som gick i
femman, sexan och sjuan. Bakom skolhuset fanns dasset.

Det finns inte många minnen av själva skoltiden,
varken här eller någon annanstans, men det finns ett minne som ändå etsat sig
fast där inne i hjärnans vindlingar. Det handlar om skolavslutningen. På den
tiden gick det till så, förutom att det sjöngs någon psalm, att vi barn
utsattes för någon form av läxförhör. Jag fick uppgiften att peka ut Sveriges högsta
berg på kartan som hängde där framme vid katedern. Jag visste att jag kunde
detta, jag tyckte allt själv att jag var rätt duktig på geografi, även om detta
inte framgår av betyget (ja, enligt betygen från folkskolan var jag inte något större
geni). Men denna tant (jag skriver inte kärring, fast jag menar det) hade
hissat upp kartan så högt att jag inte räckte upp till Kebnekaise. Med en sådan
där lite anklagande röst säger hon: ”Kenneth,
kan du inte detta?” Jag var för blyg för att protestera och så fick det bli
Håkan (jag tror att han var lite favorit hos tanten) som fick peka ut fjället,
och därmed fick beröm. Jag skämdes oerhört inför alla föräldrar som satt efter
väggarna i klassrummet. Tilläggas kan att mitt geografibetyg var BC när jag
slutade trean.

Skolan används idag mest som förråd och verkstad. Men på bilden (som Curt tagit) syns ändå kaminen som värmde oss barn på vintern. Bilden är tagen 2013.