Vecka 9

I och med att jag spelade fotboll, hade
ett arbete och spelade i ett band omgavs jag av en stor mängd kompisar. Även om
jag inte umgicks med mina lagkompisar utanför fotbollen (med något undantag) så
var de ändå mina kompisar. Kontakten mellan oss var tät. Vi tränade och spelade
flera gånger i veckan. Det är klart att det uppstod vänskapsband mellan oss.

Likadant med mina
arbetskamrater. Inte heller dem umgicks jag med utanför arbetet. De flesta var dessutom
mycket äldre än jag var. Men sex dagar i veckan (vi arbetade på lördagarna
också) tillsammans satte naturligtvis sina spår. Det var ett fantastiskt gäng,
med mycket stor yrkesskicklighet och noggrannhet, men där fanns också mycket
humor och de flesta hade lite ”full i fan” i sig. De var viktiga för mig, för
min utveckling, min mognad och det var där jag lärde mig att noggrannhet och
kvalitet alltid skulle sättas i första rummet.

Men det fanns
naturligtvis en inre kärna av vänner. Det var kring dessa som det mesta skedde.
Där fanns bland annat Lasse och Sören (vi umgicks också innan vi bildade
bandet) och framförallt Eser. Eser blev som en extra bror och familjemedlem
(under en period bodde han också hemma hos oss). Så småningom anslöt sig
Susanne (från bandet) samt flickvänner.

Nu skall det
sägas att det inte bara var fester, att festa, hänga på stan eller hemma hos
någon etcetera som gällde. I en så här nära tajt relation som kompisgänget var
så avhandlades naturligtvis en massa livsfrågor. Här bearbetades tonårstidens
motgångar och glädjeämnen. Det var inte bara arbetet, fotbollen och bandet som
formade mig. Vännerna spelade en viktig roll för mig på min väg in i
vuxenlivet.

Vuxenlivet ja?
Det var inte alltid lätt att veta vilket läger man tillhörde. Var man vuxen,
eller vad var man? I ena änden arbetade man och förväntades att klara sig
själv, i andra änden fanns vuxenlivets formella gräns, 21-årsdagen,
myndighetsdagen.

Eser och jag firar jul.