Det var ganska spännande för en liten grabb, det där med morfars träben. Ibland skojade han med mig. Han sa att jag skulle lägga örat till det lilla hål som fanns i den del av träbenet där han satte ner ”stumpen” och lyssna på fågelsången. Jag lyssnade, men ingen fågelsång. Hålet var väl till för att det skulle bli lite ventilation för ”stumpen”. Morfar hade råkat ut för en olycka där han blev av med benet precis ovanför sitt knä, därav detta träben.

Jag kommer så väl ihåg benet där det stod lutat mot väggen när han hade lagt sig och hur han spände på sig benet på morgnarna med hjälp av ett antal remmar. Jag kommer ihåg våra promenader som framskred i maklig takt. Inte gjorde det mig något att det inte gick så fort. Det hände till och med att han vände sig om och ropade ”skynna dej påg”. Våra promenader hade alltid ett mål. Antingen var det till Tivolipaviljongen där vi drack kaffe och åt våfflor, eller så var det något kafé inne i staden där kaffe och wienerbröd var en av favoriterna. Favoritkaféet var Cecil (egentligen Cecilia, men det var Cecil i folkmun) som ligger vid torget.

Min morfar – Fritz Torvald Söderström