Vecka 38

När vi började sjunde klass hösten 1960
var vi endast fyra elever kvar. Håkan hade börjat realskolan och när det gäller
Inger så vet jag inte. Nu var det bara jag, Ing-Marie, Sören och Bertil som
skulle göra det sista skolåret tillsammans. Vi satt på rad (efter varandra) på
den vänstra sidan av klassrummet, femmorna satt till höger och sexorna i
mitten. Dagarna och veckorna gick med lektioner (på den tiden gick vi också i
skolan på lördagarna), fotboll på rasterna, löpning, längdhopp med mera på
gymnastiken och snart var det dags att avsluta sin skolgång. Sju år i
folkskolan och man var klar för arbetslivet. Lördagen den tionde juni slutade
jag sjuan. Torsdagen den femtonde juni började jag arbeta. Men mer om detta
senare.

Du undrar kanske
varför jag inte började realskolan efter sexan. Det var aldrig tal om att jag
skulle läsa vidare i mitt hem, nej, det var att så fort som möjligt komma ut i
arbetslivet och bidra till försörjningen. Kanske spelade mina dåliga betyg in.
Det var väl ingen som trodde att jag skulle klara av detta, varken föräldrar
eller lärare. Jag skall erkänna att det tidvis funnits en sorg hos mig att jag
inte fick möjlighet att fortsätta min skolgång.

Vecka 37

Gripenbergs skola

Någon gång sommaren – hösten 1959
flyttade vi alltså till Gripenberg och det var dags för ännu en ny skola.
Fördelen nu var att jag kände mina gamla skolkamrater. Hösten 1959, och jag
hade börjat i sjätte klass. Vi var sex elever i klassen, men sjuorna och
femmorna gick i samma klassrum. Vi som gick i sexan var Sören, Bertil, Håkan, Ing-Marie och Inger och så jag.
Läraren hette Bengt Lantz.

Vår lärare hade
alltså tre klasser att undervisa, och inte nog med detta, han hade oss också i
”gymnastik med lek och idrott” (som det hette), ja, nu var det ingen
inomhusgympa eftersom vi inte hade någon gymnastiksal, utan lektionerna hölls
oftast (vår och höst) på skolgården eller idrottsplanen. Det var löpning sextio
meter, längdhopp, kast med ”liten boll” och ”slunga” och säkert några andra
aktiviteter.

Och inte nog med detta. Han var också
slöjdlärare (träslöjden). Hur det var med tjejerna kommer jag inte ihåg, men
troligtvis hade de syslöjd som någon undervisade i. I samma
skolbyggnad gick också ettorna och tvåorna så det fanns ytterligare en lärare
på skolan.

Visst blir det tjatigt, men så är det.
Jag minns inte så mycket från skoltiden i Gripenberg. Mest kommer jag ihåg
rasterna. Vi killar spelade nästan alltid, även på vintern, fotboll på
rasterna. Att vara inne på rasterna var inte att tänka på. Maten åts i källaren
på pensionärshemmet. Det var Tyra som basade i bespisningen. Tyra var också ledare
för strängmusiken i missionshuset. Hennes instrument var cittran. Maten lagades
inte på plats, den kom från ett skolkök i Tranås, men en sak gjorde Tyra,
nämligen filbunke. Nu var det så att jag inte tyckte om filbunke. Men detta
hindrade inte Tyra. Jag skulle i alla fall smaka. En sked med filbunke med lite
socker på iordningställdes. Med skeden i sin hand försökte hon med lock och
pock få mig att öppna munnen och smaka. Till sist lyckade hon. Jag gapade,
svalde och grinade illa. Men det som är det konstiga, det är att jag än idag
kan ana smaken. Jag brukar säga att det var den godaste filbunke jag någonsin
smakat på, även om jag då inte tyckte så. Inte förrän i mer vuxen ålder började
jag äta fil, och nu tycker jag att fil och yoghurt är jättegott. Men jag skulle
vilja få en tallrik av Tyras filbunke.