Min morfar hade träben

Det var ganska spännande för en liten
grabb, det där med morfars träben. Ibland skojade han med mig. Han sa att jag
skulle lägga örat till det lilla hål som fanns i den del av träbenet där han
satte ner ”stumpen” och lyssna på fågelsången. Jag lyssnade, men ingen
fågelsång. Hålet var väl till för att det skulle bli lite ventilation för
”stumpen”. Morfar hade råkat ut för en olycka där han blev av med benet precis
ovanför sitt knä, därav detta träben
Jag kommer så
väl ihåg benet där det stod lutat mot väggen när han hade lagt sig och hur han
spände på sig benet på morgnarna med hjälp av ett antal remmar. Jag kommer ihåg
våra promenader som framskred i maklig takt. Inte gjorde det mig något att det
inte gick så fort. Det hände till och med att han vände sig om och ropade ”skynna dej påg”. Våra promenader hade
alltid ett mål. Antingen var det till Tivolipaviljongen där vi drack kaffe och
åt våfflor, eller så var det något kafé inne i staden där kaffe och wienerbröd
var en av favoriterna. Favoritkaféet var Cecil som ligger vid torget.