Vecka 45

Ända sedan tidiga barndomsår och upp i tonåren var jag hos min morfar på somrarna. Jag kommer inte ihåg om det var varje sommar, men ofta var det, och det var lyckliga somrar. Nu när jag funderar över det så har jag svårt att sätta ord på denna lyckokänsla. Egentligen var det ju inget märkvärdigt. Men det var kanske det som var det märkvärdiga. Mina dagar tillbringade jag mest med mina kompisar, och främst då med Bosse. Bosse och hans familj bodde i samma hus som morfar. Men morfar och jag hade också tid för varandra. Ofta handlade det om att ta en promenad där målet var Tivolipaviljongen i Tivoliparken där det vankades kaffe och våfflor. Ibland var målet något av stadens kaféer där kaffe och wienerbröd var standard. Sedan kunde vi bli sittandes på en bänk vid torget och studera Laholmare och turister. Våra promenader gick i väldigt maklig takt. Skälet till detta var att morfar hade träben, så det gick inte så fort. Men ändå hände det att han vände sig om och ropade på mig och sa: ”Skynna dej påg!” Jag tog det också väldigt lugnt!
Jag och Bosse (till höger) på en parkbänk.