Spontanidrott

Vecka 39

En stor del av vår fritid ägnades åt
idrott, och här kan man tala om spontanidrott (idag får man en känsla av att
spontanidrott skall organiseras). Det lilla fältet, mellan vår väg och
järnvägen, blev vår friidrottsplats. Här grävdes längd- och höjdhoppsgrop, här
byggdes höjdhoppsställning av hässjestänger (som användes när höet skulle
torkas; hässja hö) och spik (en hässjestång kunde också tjäna som stav vid
stavhoppning). Sedan kunde träningen och tävlingarna starta. På bilden är det jag som just klarat en höjd.
På vintrarna var
det skidor och skridskor som gällde. Skulle vi åka längdskidor fick vi först
spåra upp ett spår och ibland gav vi oss iväg flera kilometer för att komma
till en rejäl backe där vi kunde åka nedför. Då skall du betänka att vi åkte på
våra vanliga träskidor och vanliga pjäxor. Men fort gick det.
Bakom vårt hus
fanns en liten slänt, ja den var liten, som fick bli vår backhopparbacke. Här
byggdes själva ”guppet” längst ner och så var det bara hoppa. Med start ”högst
upp”, med samma pjäxor och skidor bar det av ner mot själva
”uthoppningsguppet”. Vi slog inga världsrekord, det enda som blev var att vi
ofta slog oss. När vi väl lämnat backen så var nästa steg landningen. Ofta
hamnade vi i buskarna och slyn som vi inte hade röjt undan.
Vår
skridskoarena var en liten göl (en liten sjö) som låg en bit utanför samhället.
Det var likadant här. Skulle det åkas skridskor så fick vi allt själva skotta
undan snön. Men här spelades ishockey och bandy. Skulle man vara målvakt så
gällde det också att tillverka lite skydd. Jag minns att jag gjorde benskydd av
wellpapp som jag snörde fast på benen.